Ett internationellt forskarteam med medverkan från Uppsala universitet och SLU har för första gången rekonstruerat livets träd för alla världens cirka 140 tättingfamiljer. Tättingarna omfattar fler än 6000 arter och utgör den i särklass största fågelgruppen. Till tättingar räknas alla ”småfåglar”, såsom mesar, trastar och finkar, liksom kråkfåglar.
Studien är baserad på en stor mängd DNA-data från en till fyra arter per familj, och har använt dessa DNA-sekvenser i kombination med fossildata för att uppskatta åldern hos de olika grenarna i trädet. Den bekräftar många av de släktskapsförhållanden mellan familjer som framkommit i tidigare studier, men den avslöjar även ett flertal nya ”grenklykor” i trädet.
– Ett av de för mig personligen roligaste resultaten är att pärlsmygtimalian, vars unika status som enda art i en familj som jag var med och ’upptäckte’ för några år sedan, nu med starkt stöd kan placeras som ’syster’ till flera stora familjer som trastar, flugsnappare, starar med flera. Dess utvecklingslinje skildes från de närmaste släktingarnas för ungefär 25 miljoner år sedan, det vill säga strax efter det att Asien först koloniserades av tättingar, säger professor Per Alström vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet och ArtDatabanken, SLU, som är en av författarna till studien.
Forskningen visar även att tättingarna separerades från sina närmaste släktingar, papegojorna, för cirka 55 miljoner år sedan, och att de tre huvudgrenarna av tättingar (klippsmygar, endast 2 arter på Nya Zeeland; subosciner, ca 1000 arter, huvudsakligen i Sydamerika och osciner, ca 5000 arter, hela världen) skildes åt för omkring 45 miljoner år sedan från ett gemensamt ursprung i den australiska regionen. Därifrån har de sedan koloniserat världen. Sannolikt spred sig suboscinerna i en första omgång via Asien till Nordamerika och därifrån till Sydamerika, och betydligt senare spred sig oscinerna i flera vågor, över hela världen.
Det är svårt att säga vilka faktorer som påverkat tättingarnas utveckling, men resultaten tyder på att differentieringen åtminstone inte enbart påverkats av klimatförändringar och kolonisation av nya landområden. Tre huvudgrupper av tättingar, som tillsammans omfattar ca 56 procent av alla arter, ökade markant i antal i både Australien, Afrika och Eurasien från och med övergången mellan tidsperioderna oligocen och miocen (ca 23 miljoner år sedan). Detta kan möjligen ha ett samband med expansionen av gräs- och buskmarker under miocen, som både kan ha erbjudit nya miljöer för arter att utvecklas i och fragmentering av sammanhängande skogsområden – två faktorer som kan ha gynnat evolutionen av nya utvecklingslinjer.
Artikelförfattare: Uppsala universitet
