Min gode vän Johan hade i åratal talat varmt om ”SlaktarStina” och hennes filosofi som går ut på att göra större positiva avtryck på allas vår natur med hjälp av sin nötboskap. Är det ens möjligt, var min spontana tanke? För att ta reda på mer bestämde jag mig för att göra slag i saken och, tillsammans med min vän, besöka henne där hon och maken bedriver sin verksamhet i Grangärde.
Från bilens fönster breder sjön Väsman ut sig på vänster sida när vi lämnar Ludvika i nordvästlig riktning. Dalarnas karaktäristiska bergknallar avlöser varandra så långt ögat når, och däremellan alla dessa dalar som förmodligen har gett landskapet sitt namn. Ungefär tjugo minuter senare når vi det pittoreska samhället Grangärde som vilar mellan Bysjön och sjön Björkens idag spegelblanka ytor. Efter ytterligare några minuter får vi syn på SlaktarStinas, eller Kristina Forsberg som hon egentligen heter, kor en bit ut på ett av traktens ängar. Den brunvita boskapen betar i lugnan ro i halvmeterhögt gräs – ett paradis ur en kos perspektiv, förmodar jag.
Vi slår oss ned tillsammans runt ett bord på gårdsplanen. Det badar under en mer än generös sommarsol och snart är Johan och jag uppslukade av Kristinas berättelse.
– När min man Magnus och jag blev föräldrar hade vi redan börjat att fundera över var maten vi äter egentligen kommer, inleder hon. Då insåg vi också att livsmedelskedjan i Sverige är ganska skör vilket gav oss lite panik. Lika viktigt var naturligtvis; vad innehåller maten som finns i butikerna?
Kristina konstaterar att det inledningsvis handlade om en självförsörjningsidé som hon och maken hade. Att de ville lära sig att producera sin egen mat ur ett trygghetsperspektiv.
– Det blev starten på en process där vi fick inhämta kunskaper genom att ställa en massa frågor.
Hon ger exempel på hur det hela kunde se ut:
– Vi tänkte att ”om vi ska få fram ett näringsrikt kött, vad behöver korna då äta?” … Ja men kor äter väl gräs, tänkte vi när vi drog oss tillminnes blädderböcker om lantbruk från barndomen. Men för att verkligen vara på den säkra sidan hörde vi av oss till kobönder.
I princip alla bönder av idag arbetar med en, som Kristina kallar det, linjär industriproduktion där så många djur som möjligt ska födas upp på så kort tid och så billigt som möjligt. Svaret på vad kon ska äta inkluderade genast mycket mer än hon och maken hade kunnat ana.
– Vi fick höra att det är kraftfoder och en massa andra saker som kon ”måste ha”. Då började vi att ifrågasätta dessa måsten; ska det verkligen behövas? Sådana tillsatser hade ju inte Sveriges kor för till exempel tvåhundra år sedan … Många sådana funderingar dök upp i våra huvuden, minns Kristina samtidigt som Magnus kommer åkande på ännu en av sina traktorrundor på fältet intill oss.
Olika händelser ledde till att hon kom i kontakt med västmanlänningen Jörgen Andersson som i närmare trettio år har arbetat med hållbar utveckling och regenerativt jordbruk i Åredalen i Jämtland. Efter honom kom träffar med likasinnade i Norge och snart fick Kristina ett allt större nätverk även hemma i Sverige.
– I Norden vinner detta med regenerativt jordbruk alltmer mark i takt med att människor får kunskap om vad det faktiskt innebär, berättar Kristina. Just nu håller en europeisk organisation med fokus på den här typen av uppfödning på att bildas.
Holistiskt bete
Kristina hade hört talas om zimbabwiern Allan Savory vars forskning och erfarenheter av framförallt elefanthjordars påverkan på betesmarker fick honom att landa i idén om ”holistiskt bete”. Hans slutsats går ut på att samma förutsättningar gäller för alla betande flockdjur, inklusive kor. Mycket förenklat rekommenderar har att man ska låta flocken få möjlighet att beta på villkor snarlika de som vilda betesdjur har gjort sedan urminnes tider:
Då betesdjuren på savannen ständigt riskerade anfall från rovdjur fann de tryggheten i gruppen (hjorden). Ju större hjord desto säkrare för individen. Det överhängande hotet från rovdjur gjorde att hjorden aldrig hann beta ner växtligheten helt, vilket enligt Savorys slutsatser var bra. Lägg till det alla de restprodukter djuren lämnade efter sig i form av urin och avföring. Denna naturliga gödsel som trampats och stampats ner i marken för att, så snart den landat, genast börja återföra näring till jorden. Alla de blad, strån o.s.v. som lämnades kvar var tillräckliga för att fortsatt kunna ta upp och sedan förse platsens växtlighet med det så nödvändiga, näringsrika solljuset. På så vis skonades också växternas rotsystem som förblev intakta och redo för ”come back”.
(Foto: Savory Global, Wikimedia).
Allan Savorys forskning visade också att den välmående jorden, efter holistiskt bete, har en betydligt bättre förmåga att ta upp och lagra regnvatten. Ännu ett plus är att marken som betas enligt Savorys princip förmår att väsentligt bättre binda den koldioxid och metangas som idag utgör ett påfallande hot mot vårt klimat och därmed vår levnadsmiljö. Så till den grad att den överkompenserar sina värddjurs utsläpp.
Regenerativt initiativ
– Vi intresserade oss genast för Allan Savorys rön om hur man på ett klimatpositivt, regenerativt vis kan hålla ett kobestånd, minns Kristina.
2017 inledde paret Forsberg sin verksamhet med ett fåtal kor på sina egna två hektar mark. Två år senare tog de sedan över ett kommunalt betesdjursprojekt från kommunen och i samband med det gav de sitt företag namnet Slaktarens gård.
– Men på nätet hade mitt bloggnamn SlaktarStina redan fått fäste i människors medvetande, så det är så de flesta kallar mig än idag.
Kristina ser sig som en nomadiserande bonde och det kan man förstå då hon, i synnerhet under sommarhalvåret, konstant måste genomföra förflyttningar mellan olika betesmarker. Lägg till det all planering inför flyttarna: I vilken ordning ska de olika betesområdena tas för bästa resultat och hur tar man flocken på bästa sätt till den nya betesmarken. Avstånd på ett par, tre kilometer händer det att hon låter flocken förflytta sig till fots (eller borde man här skriva ”till klövs”?).
Alltid kornas väl för ögonen
På Slaktarns gård läggs största vikt vid kornas välbefinnande. De äter en naturligt varierad kost då de hela tiden vandrar från en mark till en annan. På så vis, förklarar Kristina, tillåts naturen att själv bestämma vad som är bäst lämpat att växa på de olika betesmarkerna.
Men på vintern då, var tillbringar dina kor årets kallaste och mörkaste månader, blir en naturlig fråga med tanke på att ungefär fyra månader per år brukar bjuda på mörker, iskyla och snö.
”Då står de ute”, förklarar Kristina men tillägger:
– Men då måste de ha möjlighet att söka skydd mot väder och vind. Jordbruksverket säger att detta skydd behöver bestå av en byggnad, men att den som har nötkreatur kan ansöka om att gå med i Utedriftsprogrammet, vilket vi är med i. Då ansvarar man för att djur och marker tillsammans ger förutsättningar till god djurhälsa, och man betalar en avgift för en årlig djurskyddskontroll under vinterhalvåret. Då kommer en veterinär och kontrollerar att djuren är i gott hull, rena och mår bra.
Liv som ger mer liv
På frågan om företagets värdegrund kommer svaret snabbt:
– Vi vill verka för ett starkt ekosystem där livsförutsättningar skapas för oss människor och för alla andra arter som lever under, på och ovan jord, säger hon och fortsätter sitt resonemang:
– Jag ser mig själv som vilken art som helst, precis som en daggmask eller ett rådjur … Alltså, jag är liv och mitt huvudsakliga syfte är att skapa förutsättningar för mer liv.
I tider av klimatångest, skuld- och skambeläggande är Kristina Forsberg övertygad: Livet kommer att fortsätta på vår planet. Men evolutionen och livet rensar ut de arter som inte kan anpassa sig till förutsättningarna. Hon liknar mänskligheten vid en trotsig tonåring som tycks tro, och agerar efter, att ”naturens lagar inte gäller mig”.
– Vi tycks tro att vi ostraffat kan förgifta vatten, utarma matjordar och leva över planetens tillgångar. Men det som nu håller på att hända är att vi sågar av den gren vi sitter på.
I ett förlängt perspektiv kommer det att leda till mänskligheten, inklusive en massa andra arter, kommer att dö ut. Men livet, är hon förvissad om, kommer i så fal att fortsätta på planeten jorden. Hon avrundar resonemanget med ett skarpt konstaterande:
– Egentligen handlar det om att ”är vi inte smartare än det vi visar nu, ja då ska vi nog inte finnas kvar som art”. Vi behöver göra oss förtjänta av vår plats i det här ekosystemet … Och gör vi inte det så kommer vi att dö ut.
Positiv kraft i väven av liv
Tro nu inte att Kristina har gett upp tanken på mänsklighetens fortlevnad! Tvärtom är hon optimistisk. Inte minst märks det på hennes och makens satsning på Slaktarns gård och fortsatta resonemang. På frågan om hur hennes förhoppning och vision för samhället om etthundra år ser ut målar hon upp en angenäm bild.
– Då skulle det sprudla av färg och liv! Det skulle låta överallt, men inte av motorer eller surrande, kylande fläktar. Det man istället skulle höra är vinden, insekter, fåglar och andra djur, sina egna hjärtslag och andetag.
Kristina hoppas att människan vid det laget ska ha lärt sig att, med sin kraftfullhet, vara en positiv kraft i väven av liv. Huruvida denna vision är en utopi eller en träffande prognos ber vi att få återkomma när vi har resultatet, år 2124. En sak är säker, då kommer någon annan än undertecknad att sitta vid tangentbordet.
– Jag hoppas att mina beslut vid det laget har gett förutsättningar för fler arter att leva här i Grangärde. Att många fler människor kan vara friska och må bra då de äter närproducerad mat som är framtagen med låg energiinsats som dessutom har minimum av negativt restavfall vid produktionen.
– På sättet vi flyttar våra djur och använder dem på markerna runt om i trakten så ser vi till att det sker så mycket fotosyntes som det bara går, alltså att så mycket koldioxid som möjligt kan återföras och bindas in som kol i marken … i livets kretslopp.
Kristina får en viss skärpa i tonen när hon säger att klimatets och miljöns framtid handlar om så mycket mer än ”bara” mängden koldioxid som släpps ut.
– Vi måste även se på alla andra sätt vi beter oss mot vår jord. Ta bara gruvbrytningen som förorenar vatten, och hur vi idag producerar mat på ett sätt som medför att matjorden försvinner … Det spelar ingen roll om vi lyckas binda in all koldioxid om vi inte tar tag i de andra utmaningarna också.
Hon menar att det redan finns ett färdigt system som klarar koldioxidinbindning perfekt, och syftar naturligtvis på fotosyntesen. Hon ställer den retoriska frågan ”varför uppfinna något som redan finns?” och fortsätter sedan att räkna upp önskvärda restprodukter av fotosyntesen: De kan komma som grönsaker, mjölk, kött, mer matjord, vatten o.s.v. Det borde väl vara självklart att vi ska satsa mer på det?!
Åter i Uppsala
Tillbaka på redaktionen var det så dags att plita ned dessa rader, och de kommer med en liten brasklapp: Viktigt att nämna är att det finns åsikter om det regenerativa betets förträfflighet som avviker från de som förs fram i artikeln. Men en sak är säker, den här typen av bete är på frammarsch i Sverige och Europa. Så se detta besök hos Kristina ”SlaktarStina” Forsberg som en introduktion till hur en alternativ köttproduktion kan se ut.
Läs mer om Kristina ”SlaktarStina” Forsberg och hennes kor på företagets webbsida: slaktarnsgård.se
•
Text och foto: Peder Strandh | Artikeln ursprungligen publicerad i UMLN nr 3, 2024.
