Detta språkbruk gör att kvinnor som upplevt sexuellt våld ofta skuldbeläggs för övergrepp. Det visar en avhandling i nordiska språk från Uppsala universitet.

I sexualbrottsmål står ofta ord mot ord. En huvuduppgift i sådana mål är enligt Högsta domstolen att bedöma parternas trovärdighet och berättelsernas tillförlitlighet, särskilt brottsoffrets. Bedömningen görs bland annat genom att värdera berättelsernas detaljrikedom, där kompletterande vittnesmål om brottsoffrets känslomässiga reaktioner kan stärka trovärdigheten. Dessutom ska bedömningen vara objektiv och saklig, men forskaren Sofia Orrbén visar i sin avhandling att domstolens språkbruk vittnar om en tro på våldtäktsmyter i svenska tingsrätter.

– Våldtäktsmyter är förutfattade meningar om övergrepp som baseras på stereotypa föreställningar om kön och sexualitet och om offer och förövare. Vanliga våldtäktsmyter är till exempel att kvinnor egentligen vill ha sex även om de säger nej, att män inte förstår när kvinnor säger nej eller att kvinnor ljuger om övergrepp, säger Sofia Orrbén som är doktor i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Hon har analyserat 86 slumpvis utvalda domar från svenska tingsrätter under femårsperioden 2016-2021, det vill säga både före och efter införandet av samtyckeslagen. Samtliga brottsoffer var kvinnor och samtliga misstänkta män. Genom att undersöka hur pronomen och ord för specifika kroppsdelar, handlingar och känslor används visar hon vilka föreställningar och idéer om offer, förövare och sexuellt våld som förekommer i svenska domstolar.

– Domar är intressanta att undersöka just för att de ska spegla domstolarnas objektivitet, men när vi använder språk är det oundvikligt att man uttrycker någon form av idé eller föreställning om världen, säger Sofia Orrbén.

Hon beskriver att det framförallt är i domskälen som våldtäktsmyter kommer till uttryck, alltså i den delen av domen där domstolen redogör för sin bevisvärdering i målet. Här bedöms parternas argument som giltiga eller ogiltiga.

– Vid en misstänkt våldtäkt kan kvinnors argument om ofrivillighet av olika skäl ogiltigförklaras – till exempel om hon inte ropat på hjälp, inte gjort tillräckligt mycket motstånd, varit lättklädd eller för berusad. Detta oavsett om domstolen friar eller fäller den misstänkta för brott. Kvinnor som upplevt sexuellt våld ifrågasätts alltid på ett sätt som lägger ansvaret på dem själva att förhindra eller stoppa övergrepp, inte på de misstänkta. Kvinnor måste göra motstånd, uttryckligen säga nej, och i samband med detta bli fysiskt skadade så att ofrivilliga handlingar syns som bevis på kroppen, säger Sofia Orrbén.

Hon visar i sin forskning att synen på sexualbrottsoffer som ansvariga för övergrepp skuldbelägger kvinnor som har upplevt sexuellt våld. För att undvika skuldbeläggande av kvinnor ger hon därför förslag på hur språket kan användas för att utmana synen på offer som ansvariga för övergrepp.

– Jag tror att varken bevisvärdering eller språk kan frigöras från personliga värderingar men att man aktivt kan arbeta med språket för att positionera domstolen som objektiv och därigenom förmedla en modernare syn på offer och förövare vid sexuellt våld, säger Sofia Orrbén.

•

Extern skribent: Uppsala universitet | 2024-09-19