Klockan 10.00 denna tisdag släpptes kön fram och därmed var Antikrundans inspelning i Uppsala igång.

När UMLN anländer möts jag av en energisk Pär Nordahl som är projektledare för programmet. Han går igenom några förhållningsregler för mig som representant för media:

– Undvik att vara en linslus, inleder han med ett leende och tillägger, om du ändå hamnar framför en av produktionens kameralinser; försök att inte titta mot kameran.

Inga konstigheter så långt, konstaterar jag innan han fortsätter med rätt självklara önskemål:

– Om du får höra något om till exempel värdet på ett objekt, spara det till programmets tittare i vinter.

Självklart svarar jag varpå jag sedan erhåller ett av SVT-programmets ”gästband” att sätta runt halsen. Nu är jag godkänd att få röra mig fritt på området, för UMLN:s läsares räkning. 

… Och tagning!

Kön med människor som har kommit för att få hjälp från någon av Antikrundans experter ringlar sig hela vägen från Dag Hammarskjölds väg ända ner till Linnéanums södra entré. Inne i byggnadens södra flygel har SVT:s team slagit läger för dagen. Här trängs experter med ännu fler vetgiriga besökare. Lägg till detta ett flertal kamerateam och allsköns annan utrustning som krävs för att ett avsnitt av det populära antikvitetsprogrammet ska kunna bli till.
Bakom ett av borden i salen står programmets producent, namnkunniga Pernilla Månsson Colt. Likt en dirigent pekar hon och svarar på frågor från en – till synes – aldrig sinande ström av vetgiriga människor.
Här inne väntar experterna vid ”stationer” för bland annat böcker, klockor, konst och smycken. Bärbara datorer, oumbärliga till och med för antikvitstsintresserade nutidsmänniskor, står uppställda lite varstans. De utgör naturligtvis en värdefull back up; alltid redo att svara på det experterna inte själva förmår fiska fram ur sina kunskapsdjup.

Antikviteter, en ursvensk tradition?

I de många köerna på området känns det som att hela Uppsalas befolkning finns representerad när det kommer till ålder, kön, klädstil och så vidare. En sak som däremot blir uppenbar är den nästan totala avsaknaden av, till synes, utlandsfödda svenskar. Kanske handlar det om att konceptet med intresse för antika föremål är mer utvecklat bland infödda svenskar? Jag har inget svar och menar inte att det ens är ett problem … Bara att det är noterbart. I den långa kön möter jag Anders Nyman och hans två färgstarka träskulpturer. Det krävs ingen särskild begåvning för att kunna konstatera att dessa inte är framarbetade av, till exempel, Bror Hjorth.

De två trämännen ser ut att gapskratta, alternativt skrika. Där deras könsorgan skulle ha suttit gapar nu hål, men enligt ägaren satt där fallospinnar på närmare 40 centimeter vardera. Var och varför deras fertilitet denna dag lyser med sin frånvaro blev jag aldrig varse. Men Anders hade, redan innan han nått fram till någon av Antikrundans experter kommit en bra bit på vägen att veta sina skulpturers bakgrund.

– Efter att ha spenderat den senaste timmen i kön, omgiven av kunniga besökare, har jag nog landat i att de ursprungligen kommer från Indonesien.

Hur de för tjugo år sedan hamnade på en auktion i Hälsingland, där Anders ropade in de båda för 150 kronor … Ja, det hoppas vi få svar på i vinterns Uppsalaavsnitt av Antikrundan.

Om studentkårens insignier

I den ringlande kön, bland människor och ett flertal hundar, grannar med campingstolar, -bord och kaffetermosar sticker tre högtidsklädda studenter ut från mängden. De är representanter från Uppsala studentkår. Ordföranden Elsa Ewert är iklädd kårens 1,4 kilo tunga silverinsignia, tillverkad av den uppsaliensiska hovjuveleraren Markströms 1959. Med sig har hon vice ordförande Johannah Rybrant och förtroendevalde Michael Johansson. Alla studerar de vid olika institutioner men gemensam är deras önskan att få veta mer om sin studentkårs insignier i plural. Jo, Johannah Rybrant bär även hon en mindre (och därmed lättare) variant av insignia runt sin hals.

Vad som i slutändan kommer med i TV-programmet, som förmodligen kommer att sändas någon gång i januari eller februari, återstår att se. Men att Antikrundan är en uppskattad institution i svenskarnas hjärta råder det ingen tvekan om.

Och visst såg vi de andra experterna, inte minst ”vår egen” Knut Knutson (läs UMLN:s sommarintervju med honom via denna länk). Men de hade alla så fullt upp med att göra det de kommit för att göra; nämligen att berätta om och värdera föremål, rika på historia, från Uppsalabornas salar och vrår. 

__________________

BILDSPECIAL:

_____________________

•

Skribent: Peder Strandh, UMLN