Han sitter lika säkert i väggarna hemma hos de flesta som den där gamla bonaden som gått i arv inom släkten sedan 1800-talet. Kort sagt – Knut Knutson sitter säkert i den svenska folksjälen. För den som händelsevis besökte museet ”Kulturen” (Kulturhistoriska museet i södra Sverige) i Lund på 1970-talet har hans energiska sätt och klingande småländska nu varit välbekant i ett halvt sekel. Men för de flesta andra blev han ett hushållsnamn i och med att han var med och startade SVT:s programserie Antikrundan 1986. Idag bor han i Uppsala och verkar i hemstaden såväl som i huvudstaden.

Inför StrandhHugget

Knut Knutson var – tack och lov – lätt att få tag på via telefon, kunde jag först konstatera. När det kom till att få till det fysiska mötet blev det en något skumpigare färd. Mycket på grund av att hans företag Uppsala Auktionskammares filial i Stockholm ständigt tycktes kräva hans närvaro.

Men så en dag ringde han mig och sade, ”hörru du Peder, nu har jag möjlighet att ses om en timme” … Givetvis nappade jag på inbjudan. Dagens StrandhHugg tar oss således till Uppsala Auktionskammares nya lokaler på Östra Ågatan 39, mitt i city och granne med Västgötaspången.

Ett studsande energiknippe

Knut Lennart Knutson föddes i Sandsbro utanför Växjö 1953 och växte upp i en familj där fadern drev samhällets lanthandel i form av en Ica-butik.
– Vi, mina syskon och jag, var väldigt lyckligt lottade då vi fick växa upp omgivna av många vuxna släktingar, berättar han när han ska slå sig ned i en av de eleganta stolarna i auktionskammarens mötesrum.

Han är iklädd en klanderfri grå kostym. Under kavajslagen anas en elegant skjorta samt slips och hankie (näsduk att ha i bröstfickan på kavajen, red.) i samma mönster. Andhämtning är en aning häftig efter att han har stressat till Uppsala från huvudstaden. Han har precis satt på en kanna kaffe till oss när han slutligen finner sig till rätta i en av stolarna runt det ovala bordet.

När han beskriver sin barndom låter det enkom idyllsikt, som att solen alltid sken från en klarblå himmel över barndomens konstant gröna trakt. Då hans åldersmässigt närmaste bror Birger var sex år yngre fick Lennart (jo, det var Knuts tilltalsnamn fram till 1976 då han ändrade det till sitt nuvarande) söka sina kamrater bland grannskapets barn – Och de var många!

– Vi var ett gäng pojkar som sprang runt i den omgivande naturen och roade oss, erinrar sig Knut som nu sänker axlarna och landar lite mer avslappnat i stolen. Med tiden blev vi, med hjälp av olika blomhäften och -böcker, alla riktigt duktiga på att identifiera olika växter.

Detta har resulterat i att han idag är utomordentlig trygg i exempelvis svampskogen.

– Jag behöver ingen bok som berättar för mig vilka svampar som är ätbara. Allt det där lärde jag mig i min barn- och ungdom, säger han självsäkert.

Affären var naturligtvis en central plats i familjen Knutsons liv. Därifrån har Knut många minnen. 

– Bland annat var det ju Gunhammars bageris vetebullar, säger han samtidigt som han ler med hela ansiktet och myser ner sig, än djupare, i stolen.

Och fortfarande sitter kostymen klanderfritt. Hur gör karlen, tänker jag för mig själv?

– Mm, jag kan fortfarande känna doften av Gunhammars släta vetebullar! Vi sålde dem i affären och de var otroligt uppskattade av alla. På somrarna var det ju ett stort tryck från alla sommargäster, minns han. Då var det många kunder som kom med båt på Helgasjön.

En korv värd sin egen mellanrubrik

Det går inte att sitta ner med en tvättäkta smålänning som Knut Knutson och inte komma in på lokala delikatesser som till exempel isterband.

– Eeks i Värends Nöbbele hade den bästa isterbanden, kommer det nästan reflexmässigt från en nu nästan halvliggande Knut Knutson. Den var otroligt god!

Även om han sedan radar upp ett antal andra småländska charkuterier kan vi enas om att isterbanden från ett i Uppsala beläget köttföretag absolut har sina kvaliteter. Men, småländsk isterband är ändå något särklit.

Doktor Knutson, I presume?

Som liten drömde Knut Knutson om att bli läkare, något han tror kan förklara att han som barn gillade att dissikera olika växter och småkryp. Han ville helt enkelt se hur det såg ut på insidan och uppbyggt … Lite som en sentida, småländsk version av Leonardo da Vinci. Han har så länge han kan minnas roats av naturen och hur den är funtad.

– Som pojk hade jag det nästan oförskämt lätt för sig. Så pass lätt att jag fick börja skolan ett år innan mina jämnåriga.

Han har en utpräglad tävlingsinstinkt, herr Knutson. Det märks genom att skärpan i rösten tilltar när han pratar som sådant som engagerar honom. Han medger utan omsvep att denna tävlingsinstinkt var en stark drivkraft hos honom då och att den beslutsamma målmedvetenheten alltjämt genomsyrar hans liv.

– Jag var ett rätt energiskt barn – och pratglad, säger han och skrattar.

Inget av dessa påståenden kan förvåna den som möter honom idag, takterna tycks alltjämt sitta i. När han som liten knodd skulle börja i skolan fick han göra det ett år tidigare efter att ha testats av en lärare i hemmet. Det innebar att han och bäste kompisen Kent fick bli (fnittriga) bänkgrannar i klassrummet. Något läraren snart insåg var ett misstag varpå de båda gossarna separerades.

– Som ”straff” fick vi bli bänkgrannar med varsin flicka, minns Knut. Och jag har senare funderat på varför de två stackars flickorna skulle straffas för mitt och Kents beteende. Men det var ju en helt annan tid, förstås.

Ju längre intervjun pågår, desto längre ner på stolen sjunker Knut Knutson. Ändå konstaterar jag att kostymen tycks sitta som gjuten på honom. Inte en skrynkla ger sig till känna. Från barndomens Småland tar hans berättelse med oss vidare till juridikstudierna i Lund.

Det blev inga läkarstudier då gymnasieutbildningen på Katedralskolan i Växjö visade sig vara långt mer utmanande än han hade kunnat föreställa sig.

– Jag gick ut med så jäkla dåliga betyg från Katedralskolan, säger Knut. Men mina föräldrar var som alltid fortsatt stöttande. Min bror och jag brukar tala om hur otroligt mycket de har betytt för oss.

Parallellgatan blev rätt väg

På den tiden var det låga intagningskrav till juridikutbildningen i Lund, erinrar sig Knut. Därför fick det istället bli studier i lag och rätt för den unge smålänningen, och han betade av den ena kursen efter den andra och tänkte nog att ”livet är på rätt väg”. Men så en dag, när han styrde sina steg in på en annan gata än den vanliga, fick han syn på en skylt som skulle komma att helt ändra riktningen på hans.

– Där hade de satt upp en skylt på museet Kulturens personalingång, minns Knut. De sökte guider  … Så där gick jag in och anmälde mitt intresse.

Förbluffad är det enda ord som här kan sammanfatta den störtflod av öppna frågor som undslipper honom när han tänker på varför han tog parallellgatan just den dagen? Förbluffad med starka drag av tacksamhet.

– Hade jag inte gått in där hade jag aldrig träffat min fru, Charlotte. Efter fyrtiotre år är vi fortfarande tillsammans och inte ovänner. Och idag har vi barn och barnbarn … Det fanns någon mening med att jag skulle nappa på den där skylten. Det är makalöst!

Inledningsvis ledde skylten till en guidetjänst på museet Kulturen. Studier i etnologi och konstvetenskap följde med den nya kursen, något Knuts far till en början var en aning missnöjd med. ”Det kan väl möjligtvis fungera som hobby” var hans farhåga. Men med åren kom fadern att uppskatta sonens yrkesmässiga vägval precis lika mycket som alla vi andra antik-intresserade svenskar.

Vurm för modern design

Knut blev tidigt särskilt intresserad av svensk modern design. Han beskriver att han tillsammans med de två vännerna Jörgen Martinson, expert på möbler och konsthantverk, och konstvetaren Jan Bäckman blev ”fruktansvärt intresserad” av Svensk modern design.

vilket var precis vad den stora ”Stockholmsutställningen” på Djurgården hade handlat om år 1930. Den visade ”en nationell utställning över arkitektur, formgivning och konsthantverk”, kan man läsa på bland annat Wikipedia.
Femtio år senare gick Knut Knutson in till sin chef på Kulturen, Eva Nordenson (sedermera också Skansenchef), med en uttalad önskan: Att få bygga en utställning till minne av Stockholmsutställningen. Han skruvar sig som för att ta sats:

– Du vet, 1980 visste absolut ingen något om vare sig Stockholmsutställningen eller Parisutställningen. Ingen visste något om Svenska grand prix-utmärkelsen eller Axel Einar Hjorth (svensk möbelarkitekt, red) eller någonting!

Han höjer rösten när han frustrerat redogör för den okunskap han menar rådde, i de breda folklagren, om svensk modern design 1980.

– Och min chef, Eva Nordenson, hon sade ja … Kan du tänka dig?!

Ungefär här i berättelsen, precis efter den lyckade stockholmsutställningen 1980, knackar nutiden på dörren. Knuts expertis efterfrågas ute i auktionskammarens entréhall. Via anställning på Bukowskis och sedan Sveriges Televisions omåttligt populära program Antikrundan kom Smålänningen och lundensaren Knut Knutson att 1996 ta över rodret på en av Sveriges äldsta auktionskammare, grundat år 1731. Utöver redan nämnda kontor i Uppsala och Stockholm har Uppsala Auktionskammare idag även lokaler och personal i Göteborg och Malmö.

Passusar

Knut Knutson spelade som ung fotboll i VNIF (Växjö norra IF) och var – enligt egen utsago – riktigt duktig. ”Jag var liten med rasande snabb”.
Från backspegelns perspektiv tål ungdomens bordtenniskarriär också att nämnas.
 

2006 valdes Knut till årets hedersupplänning och tillsammans med hustrun Charlotte Widenfelt och katten i villa i Kåbo.

Finns där även en kocken Knutson?

Knutsons ”Lindströmare”

– Jag kan några rätter och är mycket bra på svamsptuvningar! Mina barn älskar min köttfärssås och mina köttbullar, inleder Knut. Sedan tänker han efter en stund innan han drar sig till minnes en rätt som brukar ”imponera på folk”. Den lärde han sig av en fru Lindström i samband med ett affärsbesök på hennes gård i Södermanland.

– Man förkokar potatis och morötter lite grann. Därefter skär man potatisen (lite som Hasselbackspotatis) och lägger den mitt på en bädd av aluminiumfolie, följd av en fryst laxbit och sedan de skivade morötterna ovanpå.

Kostymen sitter där den skall men vid det här laget är Knutsons blick i högsta grad drömmande när han fortsätter:

– Runt om potatisen/-arna och laxen lägger du sedan skivad purjolök, hela vägen runt. Därefter pepprar och saltar du för att sedan avrunda med en stor klick smör högst upp. Avslutningsvis virar du in allt med aluminiumfolien.
Därefter gäller ”skjuts in i ugnen”, där man bakar delikatessen i cirka tjugo minuter på ungefär 200 grader.

– Oh jäklar vad gott det är! Alla brukar utbrista ”ohh så duktig du är i köket, Knut” … Och det är egentligen skitlätt att laga till!

Här lämnar vi Knut Knutson och Uppsalas anrika Auktionskammare för denna gång. Ett härligt StrandhHugg blev det minsann, som lämnar efter sig en smarrig smak av ugnskokt potatis, lax och smör i smakminnet.

* Proveniens är ett begrepp inom bland annat konstvetenskap som innefattar uppgifter om ett värdefullt objekts ursprung samt ägar- och annan historia.

____________

•

Text och foto: Peder Strandh. StrandhHugget publicerades i UMLN sommar 2024.