Fågelskådning har blivit inne. Man skulle rent av kunna använda ordet trendigt. Vem kunde ha anat det för bara några få decennier sedan? Det är en märklig, ja rent fantastisk utveckling. Jag tänker ibland tillbaka på de tre oktoberveckor jag var platschef på Ottenby fågelstation 1961. Jag kom den sista september vandrande i nattmörkret efter att ha klivit av tåget på ändhållplatsen några kilometer norr om fågelstationen. Fågelstationsbyggnaden var igenbommad och mörk. Septemberpersonalen hade redan åkt hem. Bara ljuset från fyren Långe Jan skar genom mörkret.

När jag mol allena i gryningen nästa morgon gjorde det första drevet i den stora helgolandsryssjan kryllade det av fåglar i buskarna. Men fångsten blev klen. Den avgående platschefen hade omdömesgillt nog stängt av uttagsburen så att inga fåglar av misstag skulle fånga sig själva och sedan sitta fast där. Han ville inte riskera något i den händelse jag inte skulle dyka upp. En vecka hade jag en duktig assistent från Småland. Resten av tiden bodde jag ensam på stationen. Bortsett från fyrpersonalen såg jag som regel inte en människa. De ornitologiska besökarna kunde under dessa tre veckor räknas på ena handens fingrar.

Hur ser det då ut idag? En normal dag i vecka 42 står det flera hundra fågelskådare vid Långe Jan med lika många dyrbara tubkikare uppställda. Och inte bara där. Överallt på Öland hittar man fågelskådare på jakt efter sällsyntheter.
Fågelskådandet har alltså inte bara ökat helt otroligt i omfattning, det har dessutom ändrat karaktär. Nog för att också min generation tyckte det var roligt med sällsynta fåglar. Men nu har det utvecklats till en sport. Och absolut inget negativt i det. Var och en har självklart full rätt att ägna sig åt sin hobby efter eget huvud. Forna tiders moraliserande om artjakt är lyckligtvis borta. Sökandet efter rariteter har vidare medfört att kunskaperna om hur man skiljer arter, raser, kön och åldrar åt har ökat och finslipats något alldeles kolossalt.

En ny era kräver också en ny terminologi. Fågelskådarna är inte längre fågelskådare, de är skådare. (I min ungdom kallade vi oss ornitologer.) Nästan alla skådare är kryssare, dvs de för krysslistor över vilka fågelarter de sett. Det finns livskryss, Sverigekryss, årskryss och många andra sorters kryss. En speciell kategori är tomtkryssen, alltså de fåglar man sett på eller från tomten.
Skåda kan man göra på många sätt och på olika nivåer. De verkligt inbitna, de som offrar all sin lediga tid, all bekvämlighet och ofta nog även allt övrigt socialt liv på sitt skådande, är hårdskådare. Gränsen mot nästa kategori är dock milt sagt flytande. När en verkligt stor raritet upptäcks innebär det alltid ett stort drag. Man brukar säga att när larmet går drar skådarna. Det senaste larmet i Uppland nu i november rörde en rallhäger i Järfälla. Jag kan tänka mig att också en och annan luthagsskådare drog på den fågeln.

Man kan ha mer eller mindre gott rykte i skådarkretsar. Det ger status att vara primärskådare. Det innebär att man inte bara åker och tittar på fåglar som andra redan har upptäckt utan att man också anstränger sig FågelRapporten Jag kom den sista september vandrande i nattmörkret efter att ha klivit av tåget på ändhållplatsen några kilometer norr om fågelstationen. att själv upptäcka nya ovanliga fåglar. Man står då med sin tubkikare vid till exempel en fågelsjö eller en strand och skärskådar mås efter mås, vadare efter vadare in i minsta detalj. Att mangla eller tråla på detta vis kräver stor koncentration och envishet. Det krävs också stor kunskap att leta fram säg en nordamerikansk vadare som ingen sett tidigare. Belöningen blir då ett ädelkryss, dvs en fågel man själv har upptäckt.

Vanligare är nog ändå den mera bekväma metoden att åka och titta på rariteter som andra har upptäckt. Detta är givetvis helt accepterat i skådarkretsar. Men om man aldrig någonsin anstränger sig för att hitta något intressant på egen hand kan man dra på sig dåligt rykte. Risken är då att man blir kallad sekundärslusk. Så visst är det skillnad på skådare och skådare. Och kanske finns det ändå lite moraliserande kvar. Fast av ett annat och mera skämtsamt slag än för ett halvsekel sedan. Och skönt är väl det.

Skribent: Roger Gyllin för UMLN | april/maj 2014

________________

Vill du läsa fler av Roger Gyllins fågelrapporter? Besök då vårt arkiv. Du finner det uppe till höger; under ”Senaste numret” i ”Tidigare nummer för nerladdning (pdf)” // Redaktionen UMLN

•