Tre noveller från Tiundaskolan

| LITTERATUR / NOVELLTÄVLING / TIUNDASKOLAN | >>

>> Novell I och II ursprungligen publicerade i UMLN nr. 2 -2019 <<

Först några inledande ord från redaktionen:
Tiundaskolan arrangerade under våren en novelltävling. Enligt skolans jury var uppgiften att utse vinnarna bland bidragen (en från respektive mellan- och högstadiet), mycket sagt svår. Men till slut enades man om Emma Lydänge och Erik Nylanders spännande berättelser. Här på UMLN:s webb har vi dessutom glädjen att publicera ännu ett av vårens tävlingsbidrag. Det är en stark berättelse om värdet av att få en andra chans, författad av Natalie Larsson.

NOVELL I:

Under sommarsolens strålar

På en sprucken väg i Italien skumpade en skåpbil fram. Karossen glittrade i solens strålar och förarens panna glänste. Bredvid föraren satt en man, sovandes. Han var klädd i kostym och fedora. I baksätet satt fem män, även de utslagna av hettan. I knät på mannen låg en glödande het kpist. I sömnen gled mannens hand ned till knäna, snuddandes vid kpisten. Mannen flög upp med ett tjut. De andra sex maffiamedlemmarna i bilen skrattade vilt.

”Godmorgon Giovanni, sovit gott?” sade föraren, tillbaka fick han en sur blick. ”Var inte en sån lipsill.”

Giovanni brydde sig inte mer om vad som sades utan lutade sig mot fönstret. Hans tankar gled iväg till en kväll för två år sedan, året då han gått med i ’Ndrangheta. Hans mor hade lagat spaghetti bolognese, det var inte ofta de hade sådan lyx. Giovanni älskade sin mor, hon hade alltid varit vid hans sida. Någon annan släkt visste han inte om, fadern hade han aldrig träffat. Det var en speciell kväll, det var hans fjortonde födelsedag.

”Giovanni, Giovanni!” En röst tog tillbaka honom till verkligheten. ”Giovanni vakna för fan. Vi är i stan, göm k-pisten!”

Yrvaken ruskade han om sig själv och gömde sin k-pist i bildörren. De hade nått Soverato Marina, där de skulle råna en bank. Bilen skakade mot kullerstensvägen, maffiamedlemmarna tog hårdare tag om sina vapen.

”Grabbar, det är dags nu. Rör på påkarna!” ropade föraren. Gruppen småjoggade mot bankens ingång medan de osäkrade sina vapen.

Väl framme vid dörren nickade de till varandra, sedan slog de upp dörren och hojtade. Giovanni stod kvar vid dörröppningen som han blivit tillsagd då de planerade allt. Han spanade efter polisen och om någon försökte fly ut genom fönstret.

Arbetet verkade gå smidigt för dem på insidan. Giovanni började tänka på sitt liv i slummen. Trots att han älskade sin mor så hjärtligt så saknade han inte sitt hem, hade inte ens kommit på tanken. Allt han ville var att motarbeta den stat som tagit hans mor. Hon var anklagad för drogförsäljning och satt i fängelse, troligen i Palermo. När Giovanni fick höra det blev han först förskräckt, sedan ilsken. Det var ju statens fel att det inte fanns jobb i slummen. Giovanni hatade denna orättvisa.

”Giovanni! GIOVANNI…” En röst förde honom tillbaka till verkligheten. ”Vakna för fan de kommer undan! Skjut!”

Två figurer sprang för livet. Giovanni tog upp k-pisten och siktade mot dem, men förmådde sig inte att skjuta.

Figurerna, en pojke och en kvinna, påminde honom om barndomen. Minnen om hur mor plåstrat om honom efter bråk med grannpojkarna. Ju längre in i minnena han flöt, desto närmare kom han dagen då hon greps. Tillslut kom han till dagen då herr Borsalino, föraren, erbjudit honom en väg att underminera staten.

Hans finger vilade på avfyraren, de andra skrek på honom, Borsalino stirrande med vidöppna ögon bakom ratten, kvinnan och barnet sprang för livet.

 ”Förlåt mig, mor.” sade han och bet sig i läppen. Minnena fortsatte flöda på, de senaste två åren med maffian, utpressningarna, rånen, morden han behövt begå. ”Jag kan inte göra detta längre.” Med en rörelse riktade han kpisten mot sin haka och avlossade den, den blänkte under sommarsolens strålar. 

Författare: Erik Nylander, åk 9 Tiundaskolan

____________________________________

NOVELL II:

Solhatten

Jag sitter på bryggan med fiskespöt i händerna. Hittills har jag inte fått napp men det är väldigt rofyllt att bara sitta här och höra vattnet klucka mot bryggan.


Efter ett tag känner jag att solen är för stekande het, så jag ställer ifrån mig fiskespöt och går för att hämta min solhatt som ligger på bänken vid fiskestugan.
När jag går runt hörnet på stugan ser jag att hatten inte ligger kvar på bänken där jag lämnade den. Jag går runt hela stugan för att se om den blåst iväg. Det vore egentligen konstigt eftersom att det är helt vindstilla, men jag förstår inte annars hur min hatt har flyttat sig.

Plötsligt hör jag en busvissling och vänder mig åt det håll ljudet kommit ifrån. Precis i skogsbrynet, en bit bort, står en pojke. Jag har aldrig sett honom tidigare, vilket är märkligt för jag är den enda som bor här. I handen håller han min gröna solhatt och vinkar till mig med den andra handen att komma. Varför har han tagit min hatt och hur lyckades han göra det utan att jag märkte något?
Utan förvarning vänder han sig plötsligt om och försvinner in i skogen. ”Hallå! Vänta! Det där är min hatt!”, ropar jag och börjar rusa efter honom. Jag kommer in i skogen där det är svalt. En bit framför mig ser jag pojken, han skuttar fram mellan träden, med min hatt på huvudet. ”Vänta!”, ropar jag igen, men han bara ignorerar mig och fortsätter springa.

Plötsligt gör han en skarp sväng och när jag väl lyckats hejda min fart har jag tappat bort honom. Jag ser mig omkring och upptäcker att jag är längre in i skogen än vad jag någonsin varit förut. Jag blir osäker på åt vilket håll det var jag kom ifrån och grips av panik. ”Hallå!”, ropar jag, i hopp om att pojken ska komma fram och visa mig vägen tillbaka. Men ingen dyker upp. 



Jag ser mig om igen och upptäcker en grotta i närheten. Där måste han gömma sig, tänker jag och går dit. Det visar sig att grottan egentligen är en tunnel och på andra sidan kommer jag ut i en ny del av skogen. Men något är annorlunda; mossan på stenarna och träden lyser i neonrosa. Marinblåa, självlysande svampar växer här och var på marken. Träden är ljusgröna, gräset rött och himlen lila.
Jag ser mig förundrat omkring och hoppar till när jag upptäcker pojken. Han sitter uppflugen på en gul sten i närheten. I händerna håller han min hatt och studerar den så noga att man skulle kunna tro att han aldrig sett en hatt tidigare. ” Det där är min hatt”, säger jag försiktigt.

Han lyfter blicken och ser på mig, sedan hoppar han ner från stenen och börjar åter springa. ”Kom tillbaka!”. Jag rusar efter honom och den här gången är jag faktiskt snabbare. Jag knappar in på honom och när jag är tillräckligt nära kastar jag mig mot honom. När mina händer rör vid honom löses han upp i rök. Den omger mig helt och hållet och jag kan inte se någonting. Till slut lättar den och jag märker att jag sitter på bryggan med fiskespöt i händerna. Jag minns inte riktigt vad det var som hände och antar att jag slumrat till och drömt. Efter ett tag känner jag att solen blir för stekande het, så jag ställer ifrån mig fiskespöt och går för att hämta min hatt. Men den ligger inte kvar på bänken där jag lämnade den. Plötsligt hörs en busvissling.

Författare: Emma Lydänge, åk 6 Tiundaskolan

____________________________________

NOVELL III:

En andra chans

Jag är inte som alla andra. Inte på det sättet att jag inte har likadana saker eller intressen som alla andra. Nej, det som gör mig annorlunda är att jag har en svår lungsjukdom. Den gör att jag varken kan prata eller andas.

Den gör att jag inom de närmaste dagarna kommer ha tagit mitt sista andetag. Varken armén av pipande maskiner som hjälper mig att andas eller någon av de många behandlingar jag fått hjälper. Det spelar ingen roll vad läkarna säger, jag tror inte på deras ord om att det finns en chans att något snart ska börja fungera. Innerst inne vet jag att det enda som skulle hjälpa är en transplantation. Men oddsen för att jag skulle kunna få någon annans lungor är väldigt liten. Av alla 90 000 döda personer i Sverige per år är det bara 180 av dem som lyckats dö på rätt sätt för att kunna skänka sina organ. 

Från mitt rum på sjukhuset har jag utsikt över Stadsparken i Uppsala. Under somrarna när jag ser alla barn som klättrar i klätterställningarna, gungar och spelar fotboll på den gröna gräsmattan kan jag inte låta bli att tänka på alla saker jag brukade göra före sjukdomen. Vad hade jag inte nu gjort för att få cykla ner för den lilla stigen mot sjön med mina vänner och samtidigt höra ljudet av fåglarnas glada sång? Bara en sista gång.

Mina tankar avbryts när mamma kommer in i rummet jag tilldelats. Det enda som finns här är två sängar med tillhörande nattduksbord och en stol. Den sterila lukten ligger som att tjockt täcke i byggnaden och gör det om möjligt nästan ännu svårare att andas. Kontrasten mellan detta och livet utanför de vita kala väggarna är enorm.

“Jag tog med mig några böcker.” Mamma ler när hon sätter sig bredvid mig. Jag tar dem tacksamt och kollar igenom titlarna. Jag har länge velat läsa böckerna. Jag hör frånvarande hur mamma berättar saker som hänt under dagen och om någon ny behandling läkarna planerar att ge mig. På hennes ton hör jag att det är något som hänt. Jag kan inte prata på grund av slangarna som är nerdragna i min hals. Men jag behöver inte fråga, jag förstår ändå vad det är. För varje dag som går blir hon mer och mer orolig för mig. Jag kramar om hennes hand samtidigt som jag möter hennes blick. På något sätt hoppas att jag att hon på det sättet ska förstå det jag vill säga. Jag vill att hon ska förstå hur mycket hon betyder för mig och tacka henne för allt hon gjort. Ingen av oss tittar bort förrän dörren öppnas och en av mina sköterskor kommer in i rummet med ett stort leende på läpparna. 

“Vi ska göra dig redo för operation, de har hittat ett par lungor som passar!” 

“Farmor, kolla hur högt jag kan klättra!” Jag ler mot mitt barnbarn med lika blont hår som jag har. Hon klättrar i samma klätterställning som jag under så lång tid sett från mitt rum på Akademiska sjukhuset. När jag sitter på bänken i parken medan jag känner värmen från solens strålar och känner doften av sommar tänker jag på att jag nu är en av alla de friska människor i parken som jag så länge var avundsjuk på. Transplantationen har gett mig det jag önskade mig mest av allt. En andra chans att leva ett liv med mitt barnbarn som jag älskar mer än allt annat och dessutom med ett par fullt fungerande lungor.

Författare: Natalie Larsson, åk 6

____________________________________

| redaktion@luthagsnytt.se |

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.