Drygt 200 000 personer i Sverige uppskattas ha någon form av ätstörning, men symtomen och sjukdomsförloppet varierar. Mörkertalet tros vara stort, och ett av problemen är att många med en ätstörning inte upptäcks i vården. De regionala skillnaderna i vilken vård som erbjuds är också stora.  

I dag presenterar Socialstyrelsen för första gången nationella riktlinjer för vård vid ätstörningar, med sammanlagt 38 rekommendationer. 

– Ätstörningar är ett stort folkhälsoproblem, men samtidigt får alltför många inte den vård de behöver. Vi ser att det saknas kunskap bland annat om de olika typerna av ätstörningar, och att resurserna är otillräckliga på många håll. Med de nationella riktlinjerna hoppas vi att fler kan få vård, och det tidigt – så att problemen inte hinner växa sig större, säger Sofia von Malortie, enhetschef på Socialstyrelsen.

Många känner till anorexi och bulimi, medan kunskapen om andra ätstörningar som hetsätningsstörning och ARFID* är lägre. ARFID är en ätstörning som innebär att man äter mycket begränsat vad gäller mängd och variation i kosten, på grund av exempelvis låg aptit, obehag av matens konsistens eller utseende, eller rädsla för att sätta i halsen. ARFID utvecklas ofta före sex års ålder och kan leda till att barn slutar växa eller växer långsamt. 

– För att kunskapen om olika typer av ätstörningar ska öka rekommenderar vi att beslutsfattare säkerställer kompetensutveckling för personal i hälso- och sjukvården. De första vårdkontakterna sker ofta med verksamheter där kunskaperna är mer begränsade, som barnhälsovården, elevhälsan, studenthälsan eller en vårdcentral, säger utredare Elisabeth Eidem på Socialstyrelsen.  

– När det gäller just ARFID är det i många regioner otydligt hur barn och vuxna kan upptäckas och behandlas. Det finns ett behov av att exempelvis identifiera barn med avvikande tillväxtkurva på grund av ätsvårigheter, och erbjuda matträning tillsammans med familjen om det behövs.

Större tillgång till olika typer av behandling betonas 

De nationella riktlinjerna gäller ett urval av insatser där vägledningsbehovet har bedömts vara extra stort. I riktlinjerna betonas att fler personer med en ätstörning behöver få större tillgång till flera typer av behandling, som är anpassad till de olika typerna av ätstörningar. Det behövs också en tydligare ansvarsfördelning, bättre vårdstrukturer och ofta stöd från flera yrkesgrupper i vården. 

– Det handlar bland annat om att vården organiseras så att stöd kan ges på fler ställen än i den specialiserade psykiatrin. Exempelvis kan vårdcentralen i större utsträckning behöva ha kompetens för att kunna ta emot patienter med vissa ätstörningar, säger Elisabeth Eidem och fortsätter:

– För patienter med anorexi rekommenderar vi också ett komplement till heldygnsvården, en slags dagvård där patienter kan få exempelvis måltidsstöd men inte behöver vara inlagda dygnet runt.

I riktlinjerna läggs stort fokus vid att vården anpassas till individen. Bland annat är det viktigt med en strukturerad övergång mellan barnsjukvården och vuxensjukvården när en patient fyller 18 år, och att vården behandlar även andra samtidiga psykiatriska problem. Dessutom lyfts vikten av att kunna erbjuda olika typer av psykologisk behandling, beroende på typ av ätstörning och individens behov.  

– Vården behöver kunna erbjuda olika sorters psykologisk behandling anpassad till ätstörningar, och kunna byta om en behandling inte fungerar. För vissa barn och unga passar det till exempel med familjebaserad terapi, och för andra inte. För en del personer passar vård i andra format än fysiska besök, till exempel videomöten, medan det passar sämre för andra, avslutar Elisabeth Eidem.