”Barn äter när de är tillräckligt hungriga”, ”inget barn svälter frivilligt ihjäl”, ”tänk vad bortskämda barn är idag, annat var det när en annan var liten”, ”skicka hit ungen i en vecka så ska jag nog lära den att äta”,”man äter vad man blir serverad!”
och så vidare …

Ja, dessa och liknande kommentarer är tyvärr vardag för föräldrar vars barn lider av den relativt nya diagnosen ARFID (avodiant/restrictive food intake disorder, red). Diagnosen innebär att man av olika skäl låter bli att äta eller bara äter väldigt få livsmedel. Ofta är det svårt med blandade konsistenser, som till exempel när man äter en gryta. 

Vissa drabbade känner inga hungerkänslor och måste påminnas om att äta, något som lätt medför att personen riskerar näringsbrist eller undernäring. Dessutom leder det nästan alltid till svåra sociala komplikationer. För att få diagnosen krävs att man har stora problem i vardagen; att bara äta en smula selektivt är inte att ha en diagnos, utan diagnosen definieras av konsekvenserna. 

Det är ju ofta så att när någonting fungerar så tenderar vi att ta det för givet. När något man ofta tar för givet däremot inte fungerar märker man verkligen av det. Ett typisk sådant exempel är mat. Mat är ju inte bara födan vi konsumerar utan ofta så mycket mer: Sociala normer, gemenskap, kultur och så vidare. Ja, ett sammansatt komplext pussel, helt enkelt. 

Nästan alla sociala aktiviteter inbegriper föda i någon form. Det är därför undvikande av mat tenderar att väcka så starka känslor och åsikter. 

Detta är något som personer med ARFID blir plågsamt medvetna om tidigt i livet. AFRID är en relativt nytillkommen diagnos i den amerikanska diagnostiska manualen DSM-V, men problemet är långt ifrån något nytt!

Personer som undvikit vissa födoämnen eller varit ”kinkiga” med mat har nog alltid funnits. Mörkertalet av drabbade tros vara stort, men i befolkningen lider uppskattningsvis 1-5 procent av AFRID i någon form och det är lika vanligt hos män såväl som kvinnor. Det klassas som en ätstörning, men till skillnad från klassiska ätstörningar så är inte kroppens utseende eller viktuppgång/-nedgång i fokus, utan det handlar helt enkelt om att man upplever ett starkt obehag inför vissa typer av föda eller vissa konsistenser, lukter och smaker.

Just det intensiva obehaget vissa typer av föda orsakar, är bland det svåraste för omgivningen att förstå. Personen som är drabbad förstår som regel inte själv varför den känner och reagerar som den gör, och den irritation och det skuldbeläggande som omgivningen ofta reagerar med gör det bara ännu värre. I värsta fall riskerar hela matsituationen att leda till en negativ spiral. För den här diagnosen handlar inte om att vara kräsen eller bortskämd, nej snarare om en stark sensorisk känslighet som kan ge kraftiga obehagskänslor. 

Många med den här diagnosen visar ofta symptom redan när det är dags att introducera fast föda – genom att helt enkelt vägra att äta eller ens smaka på vissa saker, trots upprepade försök. Att delta i sociala sammanhang som silluncher, kräftskivor och julbord eller att åka bort spontant utan matplanering fungerar oftast inte, vilket tenderar att göra familjen socialt isolerad. När föräldern tar upp dessa problem med BVC eller förskolepersonal saknar de dessvärre ibland kunskap om detta och riskerar därför att komma med fel råd. ARFID har ganska stark ärftlighet vilket tack och lov gör att många vuxna känner igen sig själva i sina barn vilket gör att de lättare vet hur de ska hantera problemet. Ofta upplevs det som jobbigare ju yngre den ARFID-drabbade personen är. För ju yngre personen är, desto mer brukar omgivningen vilja vifta bort problemen med motivationen att barnet är bortskämt, eller kräset. Barn i förskoleåldern har det svårare att verbalt uttrycka sina egna behov och att få folk att lyssna på, och ta deras upplevelse på allvar. 

Med ökad ålder brukar det bli lättare. Inte minst eftersom personen själv då är insatt i sin problematik och därmed bättre kan börja jobba med sig själv.

Vad kan man då göra åt det här restriktiva ätmönstret?

Ja, svaret för många personer stavas långsam tillvänjning. Som regel vill de själva börja kunna äta och njuta som andra människor och det brukar bli ett lyckat resultat om de bara får tillräckligt med tid och tålamod från omgivningen att långsamt ”erövra” den nya födan. Vanligen fortsätter personen att föredra vissa typer av föda framför andra (precis som de flesta andra). Men de lär sig med tiden ofta att stå ut med de starkaste obehagskänslorna vilket gör att de klarar att äta annan typ av föda också. Det viktiga är att inte pusha personen för hårt eller tvinga den att äta mat som den inte är redo för – ännu! För ARFID handlar aldrig om att personen medvetet är besvärlig. Eftersom diagnosen är relativt ny, den har bara funnits i cirka tio år, så har vården inte riktigt hunnit med att utveckla och implementera de nya kunskaperna och riktlinjerna i den svenska vårdkedjan.

Det är också känt att det vid ARFID ofta finns kopplingar och överlappningar till andra psykiatriska diagnoser som autism, adhd och ångestproblematik av olika slag, vilket kan göra behandlingen ännu mer komplicerad. Det är dock inte alltid så!

Vad kan man då göra för att hjälpa ett barn med ARFID?

Ett svar kan vara att man ska bemöda sig om att förstå att barnet inte är trotsigt eller ”bara söker uppmärksamhet” eller dylikt. Barn gör alltid så gott de kan, men ibland ställs det för stora krav och då kan det bli tokigt. Man måste nog också acceptera att; okej, det är så här mitt barn fungerar, och inte skuldbelägga det för att det äter så lite/så ”konstigt”. Dessutom måste man ställa in sig på att det kommer ta tid att vända utvecklingen. Om man börjar med att exponera barnet för ny mat – lite i taget – och låter det smaka den i sin egen takt, så brukar det ofta bli framsteg.
Observera att framsteg inte betyder att personen har blivit helt tillfrisknad, och att det händer att det blir bakslag. Det gäller därför att försöka ha tålamod och stötta vidare ändå. Man kan inte nog poängtera vikten av att inte försöka ”lura i” barnet någon mat, typ gömma ärtor i pasta eller dylikt, för då riskerar man i stället att förlora barnets förtroende för en själv och kanske även för vuxenvärlden. 

En god idé kan vara att, om möjligt, försöka tänka bortom det där med nyttigt eller inte. Inte oroa sig över om det blir en del chips eller glass. Det viktiga är att barnet får i sig näring. Att äta är jobbigt ändå för dessa barn, så det är klokt att i möjligaste mån försöka göra matsituationen lättsam och lustfylld, och att inte tvinga barnen att sitta kvar vid bordet och äta onödigt länge, något som lätt bidrar till ökad ångest runt matsituationerna.

Om man sedan nyfiket undrar vad som händer i hjärnan vid just den här typen av ätproblem (ARFID) så är det inte fullständigt utrett. Dock kan nämnas att det, vid praktiskt taget alla typer av ätstörningar, är hypotalamus som är inblandad på ett eller annat sätt. Den styr ju över den kraftfulla hormonproducenten hypofysen, ”känslochefen” amygdala och inte minst hjärnans dirigent; frontalloben med sin så kallade prefrontala hjärnbark. För att nu nämna några av många delkomponenter som är inblandade vid olika typer av ätsvårigheter.

Ett ökat intresse har under senare år riktats mot det så kallade enteriska nervsystemet, ibland kallat bukhjärnan, med syfte att lära oss mer om hur viktig mage och tarmar är för hjärnan och vårt välmående. Boken ”Charmen med tarmen” (2018) av Giulia Enders är ett exempel på populärvetenskapliga böcker inom det området.

•

Skribenter: Emeli Åkerman och Åke Pålshammar, UMLN nr 1, 2024.