Utebliven njurskyddande behandling ökar både risken för sjukhusvård och 15 procent av patienterna dör inom ett år. Det framgår av en internationell forskningsstudie ledd från Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet. Detta uppmärksammas i samband med världsnjurdagen, idag 14 mars.

– Att kronisk njursjukdom i tidig fas oftast inte fångas upp i vården leder till att patienterna varken får diagnos eller njurskyddande behandling. Studien visar också att patienter som inte har samtidig diabetes mer sällan behandlas. Våra resultat visar också att njurskyddande behandling inte startas vid diagnos i tillräckligt hög grad, säger Maria Eriksson Svensson, överläkare i njurmedicin på Akademiska sjukhuset och professor vid Uppsala universitet.

Främsta orsakerna till utebliven diagnos och vård, menar hon är att läkare inte reagerar på tecken till nedsatt njurfunktion i blodprov. Detta hänger samman med att tillståndet är symptomfritt och att man inte kopplar detta med allvarliga risker. Kronisk njursjukdom brukar kallas den tysta sjukdomen eftersom symptomen ofta kommer smygande. Det kan, enligt Maria Eriksson Svensson, dröja flera år innan man märker något och då kan njurfunktionen vara reducerad till hälften eller mer.

Förekomsten av kronisk njursjukdom ökar globalt på grund av en åldrande befolkning och allt högre förekomst av diabetes, fetma och hjärtkärlsjukdom, som jämte njurinflammation är de största riskfaktorerna.

Maria Eriksson Svensson har lett den svenska delen av studien OPTIMISE-CKD, där patienter från Sverige, Japan och USA ingått. Studien har använt data från hälso- och sjukvården i dessa länder under perioden 2016-2023. Syftet var att kartlägga omhändertagandet av över 400 000 patienter med medelsvår njurfunktionsnedsättning samt beskriva hur de kliniska riskerna ser ut för denna grupp av patienter.

Hon påpekar att det är vanligt att njursjukdom kopplas till diabetes, men studien visar att det är fallet för endast 20 procent av patienterna.
 
– Frånvaron av diabetes hos en nyupptäckt patient med kronisk njursjukdom kan göra att risken för allvarlig sjukdom bedöms lägre. Detta kan förklara varför tillståndet får mindre uppmärksamhet hos både läkare och patienter, med resultat att patienterna mer sällan får diagnos och att färre får adekvat behandling. Men de ökade riskerna för allvarliga komplikationer och död (enligt studien dör 15 procent av patienterna inom ett år) beror inte på om man har diabetes eller inte diabetesstatus. Därför bör förekomst av diabetes inte vara avgörande för uppföljning, framhåller hon.

Maria Eriksson Svensson betonar att primärvården har en viktig roll att se till att nedsatt njurfunktion undersöks vid tidiga symtom såsom förhöjt blodtryck, och trötthet.

– Det är särskilt viktigt är det att kontrollera patienter med högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdomar och diabetes, men även patienter utan diabetes. Detta görs genom en kombination av urinprov, blodprov och genom att mäta blodtryck.

– I dag finns kombinationer av gamla och nya läkemedel, s.k. RAS-blockerare och SGLT2-hämmare, som tillsammans har visat sig vara effektiva när det gäller att bromsa utvecklingen av njursjukdom samt förebygga tidig död. Tidig upptäckt är helt avgörande för prognosen vid kronisk njursjukdom. Förlorad njurfunktion går nästan aldrig att få tillbaka, men det går att bibehålla funktionen genom medicinering och livsstilsförändringar, avslutar Maria Eriksson Svensson.

•

Extern skribent: Akademiska sjukhuset