[Artikel hämtad från UMLN nr 2, 2022]

>>

HUGO ALFVÉN 150 ÅR

Dirigenten Cecilia Rydinger leder sedan 2008 kören Orphei Drängar och är väl förtrogen med sin företrädare Hugo Alfvéns musikaliska arv. Redan under uppväxten kom hon i kontakt med dennes musikaliska rikedom. Blott sjutton år gammal ledde hon sin egen kör i Lillkyrkan i hemstaden Ludvika och sannolikt stod redan då Alfvéns repertoar på programbladen.

Sedan dess har hon hunnit att utbilda sig till kyrkomusiker och dirigent vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Åren 1998–2007 var Cecilia Rydinger lektor i orkesterdirigering vid samma högskola innan hon 2007 utnämndes till professor i orkesterdirigering, därmed blev hon den första kvinnan i Norden i sin position. På Wikipedia står det att läsa hur musikaliska utveckling sker: ”Hon utsågs som tillförordnad rektor för samma högskola från den 1 juli 2012 och utsågs senare som rektor för perioden 2013 till 2019”.

Mellan åren 1988 och 2009 var hon dirigent för Allmänna Sången och sedan 2008 leder hon alltså Uppsalas mest namnkunniga manskör; Orphei Drängar (OD).

Det är en tisdag i början av sommaren när jag har bestämt träff med Cecilia Rydinger i OD:s egna ”vardagsrum” Alfvénsalen i den gamla KFUM-borgen på Orphei Drängars plats. Den rymliga salen ligger högst upp i huset, på tredje våningen. Direkt på höger sida när man stiger in i salen står en svart skulptur föreställande Hugo Alfvén och några meter längre in en lika svart Steinway and sons-flygel. Där står Cecilia Rydinger med notblad i handen och samtalar med några av OD:s herrar. De ska snart ha en timmes repetition inför ett uppträdande.

– Vi har Hugo Alfvén att tacka för så mycket, är det första hon säger när jag frågar om vad som kännetecknar Hugo Alfvéns musikaliska arv. Inte minst då han har betytt mycket för den svenska folkmusikens bevarande. Hans arrangemang och folkvisebearbetningar är alltid utförda med stor respekt för ursprung samtidigt som han förmår att vara fantasifull i sitt sina arrangemang.

Stockholm – Uppsala – Leksand

Även om Hugo Alfvén var infödd Stockholmare och senare hade sin tjänst som director musices* i Uppsala, där han ledde OD i 37 år, så slog hans hjärta alltid för Dalarna. Från 1904 till 1957 var han dirigent för Siljansbygdens körförbund samt för Siljanskören, den sistnämnda lät han bilda själv. 

Kanske var det också kärleken till Dalarna som bidrog till att många av hans verk har mer eller mindre uppenbara drag av svensk och nordisk folkmusik i sig.

– Han var dessutom en skicklig konstnär med pensel och palett, fortsätter Cecilia Rydinger, och det är något som går igen i hans förmåga att måla ut berättelser och scener i sin musik.

Kanske är det så att steget från måleri och skulpterande till dirigerande inte är så särskilt stort, tänker jag när OD:s dirigent lite senare står framför sin ensemble. De inleder passande nog med Hugo Alfvéns arrangemang för Jungfrun hon går i ringen Uti vår hage. Cecilia Rydinger ömsom gräver med hela kroppen som redskap för att sedan pensla finstilt med fingrarna för att kommunicera sina avsikter till kören. Det är som att titta på en intensivt arbetande Zorn eller Sigrid Hjertén framför sin duk.

En kör i tiden

Under Hugo Alfvéns många år som ledare för Orphei Drängar kom kören att utökas med allt fler sångare. Något som fick den att kunna erbjuda en allt tätare och fylligare klang, menar Cecilia Rydinger.
– Det gjorde att han kunde utveckla sina kompositioner och dessutom föra in än mer avancerade internationella körverk som de sedan presenterade för den svenska publiken sin publik, både på hemmaplan och på turnéer utomlands.

Men hur är det då att dirigera ett verk som har komponerats eller arrangerats av Hugo Alfvén, frågar jag Cecilia Rydinger?

– När det kommer till kompositionerna så uppskattar jag hans sätt att forma melodier, sättet han harmoniserade på, liksom hans tonartsväxlingar. Under en konsert kan jag naturligtvis känna vällust när ett stycke ljuder som jag vill, berättar hon. Men samtidigt är det ett så pass intensivt och precisionskrävande att dirigera att man aldrig kan tillåta sig att helt ryckas med av sina känslor.

När jag lämnar Cecilia Rydinger och ensemblen hör jag hur skönsång fortsatt letar sin ner till gatuplanet. Ett mindre sällskap väljer att stanna och ta en paus i sin promenad. De lyssnar andäktigt och den stolta känslan över att Orphei Drängar, Cecilia Rydinger och naturligtvis 150-årsjubilaren Hugo Alfvén för alltid är förbundna med den uppsaliensiska myllan, ja den är överväldigande.

* Tjänstetitel för kapellmästare vid musikaliska ensembler vid universitet och högskolor.

Tips: Läs och se också vår bildspecial från Hugo Alfvéns gård i Tibble, Leksand (publ. 2018), via den här länken! 

•

Text och bild: Peder Strandh