– Tomt i skafferiet när Karin tackar för sig

| Artikeln ursprungligen publicerad i UMLN nr 1, 2019 | >>

Den första advent 2009 slog Karin Lindberg upp portarna till sitt skafferi på Geijersgatan 15. Sedan dess har Karins Skafferi kommit att bli en väl inarbetad och mycket uppskattad delikatesshandel i Luthagen. Men säg det som varar för alltid …

Utmed Geijersgatan är det ett konstant flöde av fotgängare, cyklister och bilister. Småbarnsföräldrar som drar barnvagnar samsas med hundar och deras ägare på trottoaren utanför Karins Skafferi. Utanför skyltfönstret ställer en kvinna sin cykel innan hon tar de tre trappstegen och stiger in i skafferiet.

– Tyvärr har jag inget kvar av dagens leverans. Men i morgon kommer en ny med bl.a. kavring, säger Karin när kvinnan frågar efter Fabian Flinks bröd.

De fortsätter att småprata om det danska rågbröd som Enköpingsbaserade Fabian Flink sedan kommer att leverera på fredag. Karins Skafferi har kommit att bli så mycket mer än ”bara” en delikatessbutik. Det är dessutom något av en mötesplats där olika saker som rör livet i allmänhet avhandlas, och sådana platser blir dessvärre allt färre ju längre tiden går.

– Det är bland annat därför jag hoppas att det kommer att komma någon som är villig att överta skafferiet och driva det vidare, förklarar Karin samtidigt som hon ställer in ett par flaskor med lokalt producerad kombucha.

När hon har berättat för sina stammisar om att hon tänker upphöra med sitt skafferi så är det den vanligaste kommentaren; ”hoppas att du finner någon som vill ta över”. Hon är nog med att betona att hon naturligtvis har full förståelse för att en ny ägare kommer att vilja sätta sin egen prägel på skafferiet, hon rent av uppmuntrar det. Men ser samtidigt mervärdet för området om lokalen skulle kunna fortsätta att vara en butik – en mötesplats.

– Ja, helst ska det inte bli ännu ett kontor i butikslokal, tillägger hon med emfas.

Många minnen och svart vitlök

†Det hon kommer att sakna allra mest, när hon till sommaren lämnar över nycklarna till den nya ägaren, kommer att vara mötet med kunderna.

– Jag kommer säkert att känna en viss ångest innan jag vänjer mig vid tanken på att inte längre ha Skafferiet, spår hon och påpekar att tio år ändå är en rätt lång tid.

Bland de minnen som etsat sig fast extra mycket nämner hon den black garlic-hysteri* (svart vitlök, red) som ingick i huvudrätten på nobelfesten 2016.

– Vid den tiden hade jag redan salufört black garlic i flera år, minns hon, och de flesta liknande butiker hade inte börjat med det då. Så helt plötsligt började människor att ringa stup i kvarten i jakt på den fermenterade vitlöken.

Hon skrattar åt minnet och pekar mot en av hyllorna där förpackningar där Black Garlic syns tydligt på etiketterna. Jag får smaka en redan skalad klyfta. Den är verkligen svart som lakrits och konsistensen påminner lite om katrinplommonets mjukt mjöliga. Smaken påminner lite om tjära och en aning lakrits som dröjer sig kvar i munnen. Vitlökens annars fräna doft och arom är fullständigt ersatt av denna, den femte smaken, umami.

– Man kan som sagt äta den rå som du gör nu, säger Karin, men den är kanske främst avsedd att använda som smakförstärkare i vegetariska maträtter eller till rött kött.

En ung man i klädd i försvarets kläder och gröna vinterkeps kommer in i jakt på semlor. Karin betjänar honom och kommer sedan tillbaka och slår sig ned på en av de två kaféstolarna som står framför fönstret.

– Det är verkligen alla sorters människor som kommer in och handlar, konstaterar hon nöjt. Det är unga och äldre, män och kvinnor, och samtliga har det gemensamt att de är villiga att betala lite extra för att få bra, närproducerade produkter.

Visst finns här en del varor som är långväga ifrån men den absoluta merparten är producerad i Uppsalas definitiva närhet.

– Sedan har vi ju renköttet, tillägger hon och nickar mot Skafferiets fönsterförsedda kyl som står utmed den ena långväggen. Det är naturligtvis norrländskt. Och min black garlic importerar jag från tillverkaren i England … Så undantagen finns naturligtvis.

I slutet på 2019 firar Karin Lindberg sin sjuttionde födelsedag. Kanske är det därför hon nu har beslutat sig för att ”sadla av”.

– Jag tycker fortfarande att det är väldigt roligt med Skafferiet. Det är väl helt okej att sluta när det fortfarande känns bra, frågar hon retoriskt!?

Och om det kommer någon som vill ta över Skafferiruljansen så är hon ändå beredd att bistå vederbörande under en övergångsperiod.

– Jag har ju rutinerna, kontakterna och så vidare, resonerar hon. Så det är självklart att jag i sådana fall vill vara med och stötta om det blir aktuellt.

Sedan då, när ledigheten kommer att breda ut sig på riktigt. Vad gör hon då? Spenderar mer tid i sommarstugan utanför Gävle tillsammans med maken Kent, vattengympar med vännerna i sällskapet Asparna (trots att deras bassängpass inleds redan klockan 07.00 på morgonen, mumlar hon och antyder ett lätt obehag inför den arla morgonstunden).

– Och så vill jag passa på att resa ännu mer, lägger hon till. Förra året var jag och Kent på Galapagos, i Ecuador och Peru – och det var toppen! Så nu är jag färdig med att resa långväga, konstaterar hon högt för sig själv.

Här näst kan hon tänka mig att, för en tid, hyra ett boende någonstans där det är lite varmare, kanske i Portugal.
Vad ska du göra där då, frågar jag som om jag inte inser att det säkert finns massor att hitta på?

– Jag ska sitta och klappa på katter, säger hon samtidigt som ett belåtet leende sprider sig över ansiktet samtidigt som solen bjuder på sina första vårstrålar över Geijersgatan utanför fönstret.

Jag vill personligen tacka Karin Lindberg för de många goda åren i Skafferiet, för det hon har gjort för stadsdelsandan och alla samarbeten med Uppsalamagasinet Luthagsnytt. Samtidigt önskar vi henne lycka till i livet som pensionär ”på riktigt”!

.

| Artikelförfattare: Peder Strandh | redaktion@luthagnsytt.se |