Vi på UMLN är glada att vårt samarbete med Tiundaskolan och dess novelltävling fortsätter. I år är det högstadieeleverna Eriond Lindberg och Emma Brodén som delar sina noveller med oss. Temat för årets noveller var myter och religion. Vi publicerar novellerna i sin originalform. Grattis Eriond och Emma till era fina författarinsatser. // Redaktionen
POJKEN OCH TROLLET
Det var en gång en liten by långt uppe i norr. Byn hade ingen kontakt med folk utanför den lilla byn så allt man behövde var nära och lättillgängligt. De flesta i byn behövde vara bönder och hantverkare eftersom det var de mest nödvändiga yrkena för ett enkelt liv uppe i norr. Den enda som fanns i byn var bara ungefär fem affärer, tjugo hus, två kvarnar och ett par gårdar. Det var ett hårt liv i byn, speciellt på vintern. Men egentligen klarade sig byborna ganska väl så länga alla samarbetade och ingen var girig. Och det fungerade ganska bra.
Men en dag mitt i hösten märkte byborna att det saknades alla möjliga ting från deras hus och förråd. Ved, tyger, smycken och prydnader och mycket, mycket mat. Och det är jus då vår saga börjar.
Klas var den äldsta sonen i en bondefamilj i den lilla byn. Han hade tre yngre syskon, en bror och två systrar. Hans far var en bonde som många andra och hans mor den bästa syerskan i hela byn. Hon hade gjort en hatt till Klas som lyste i mörkret och det var hans käraste ägodel.
När det började försvinna saker från byn blev all så förfärligt oroliga. Snart skulle det vara vinter och de skulle inte ha ordentligt mycket mat för att klara sig. Byborna hade många möten och de pratade hela tiden oroligt om hur de skulle göra, men de försökte låta bli att låta barnen höra det. Klas hörde ändå rätt mycket men han var ändå lika glad och munter som vanligt. Han var aldrig rädd eller orolig, och ingen fattade varför han var så oberörd och modig, men de tyckte inte att det var särskilt bra. “det är farligt att vara modig” brukade gubben Bengtsson ropa.
En dag skulle pojken gå ut i skogen och hugga ved. Men när han kom till vägskylten någon kilometer utanför byn, var den borta. Stolpen var kvar, men pilarna låg på marken. Eftersom pojken aldrig var orolig tog han bara och följde pilen som den låg på marken, även om den pekade rakt in i skogen. Det var ett stort misstag.
Efter en stund av vandrande i den stora skogen med de höga ståtliga granarna, märkte han att måste ha gått fel någonstans. Men han var inte säker vart. Och när han skulle vända om och gå tillbaka gick han åt fel håll igen så att han kom ännu djupare in i skogen. Nu hade solen börjat skymma och han hade ingen aning om vart han skulle. Men då plötsligt, hörde han ett rasslande och stampande bakom några av träden och buskarna längre bort och han såg ett stort troll klampa fram genom skogen. Det hade en stor säck på ryggen, grå hud, ett fint pärlhalsband i blått, vitt och rött, och det var säkert fyra meter lång. När det såg pojken stannade det.
“Vem är du?” frågade pojken munter. “Vem är du själv?” svarade trollet i en djup röst. “Jag är Klas såklart”. “Aa… Jag är väl trollmor Gotta då” sa trollet lite nedslaget. “Jaha, vad har du i säcken då?” frågade pojken. “Mat och ved och sånt” svarade trollet. “Du har varit och storhandlat alltså” sa pojken. “ Näe, det är liksom stulet” “Du låter lite deppig du. Det är alltså du som tar saker från vår by alltså”. “Ja det kanske jag gör” muttrade trollet vresigt. “Men jag tycker inte om att stjäla”. “Jaha. Vad tråkigt då” sa pojken helt oberört. “Jag skulle kunna hjälpa dig med det”. “Kan du?” frågade trollet. “Ja-a, jag är jättebra på det”. “Jätte” upprepade trollet. “Ja, gör det gärna” fortsatte trollet. “Hur gör vi då”. “Vi kan börja direkt” sa pojken. “Fast först måste du hjälpa mig hugga ved och hitta hem så att jag inte kommer hem tomhänt”.
När de kom till byn efter solnedgången lyckades pojken också övertyga trollet att lämna tillbaka sakerna hon hade stulit idag. Fast utan att byborna fick veta om trollet. Pojken lovade också att de skulle träffas igen nästa dag. Och det gjorde de också.
“Jaha, hur ska vi göra?” frågade Gotta. “Först ska vi list ut varför du stjäl våra grejor” sa Klas. “För att jag vill ha fler saker såklart”. “Behöver du faktiskt några av sakerna” undrade Klas. “Ja, maten” svarade Gotta. “Kan du jaga” frågade Klas. “Ja men det räcker inte”. “Hmm, ja då får du börja odla”. “Odla?” “Ja odla” sa pojken. “Plantera växter som växer och blir till mat”. “Mat” upprepade trollet. “Ja, mat” sa Klas.
Så började de träna jordbruk. Trollet hade ett jättestort öppet område utanför sin grotta, där de kunde odla massor med mat. Pojken “lånade” verktyg och säd från byn, och medan de väntade fick trollet lära sig att inte stjäla mer. Pojken höll vakt varje natt och såg till så att trollet inte stal någonting. Även om hon inte kunde låta bli att försöka flera gånger. De började till och med lämna tillbaka alla dem fina sakerna trollet hade stulit. Lite i taget tills de hade lyckats få bort all utom en fin lyckta som trollet behövde för att få ljus på vintern, och ett pärlhalsband i blått, rött och vitt som trollet verkligen inte kunde förmå sig att skiljas från. “Det var det första jag stal” påstod trollet. “Jaha, du får väl behålla den då” sa Klas.
Efter lite mer än en månad var de klara med att lämna tillbaka saker och Gotta hade slutat stjäla helt och hållet. Allt utan att byborna hade märkt någonting alls. Problemet var att de inte hade fått någon mat alls att växa och nu var vintern nästan här. Ingen av dem hade förstått att det inte växer på hösten eller vintern om man planterar så sent som I den tionde månen. När Klas var hemma en dag frågade han sin pappa. “Varför växer inte maten på vintern.” “Ja det är för att det är alldeles för kallt och för lite sol.” Svarade pappan med ett skrock. Då förstod pojken att det inte skulle bli någon mat för trollet, och han gick, faktiskt lite dystert, till trollets grotta.
Men innan han kom fram kom trollet glatt springande. “Det växer, det växer!” ropade trollet. “Va, men pappa sa att det var för mörkt och kallt för att det ska växa nu” sa pojken. “Ja men det växer.”
De sprang mot grottan och när de jag kom fram såg de mycket riktigt att det växte, och med otrolig hastighet. “Jag bara gick runt lite och drog i marken och så” sa trollet. “Det måste vara trollmagi. Du är jättebra på att odla.” “Jätte” upprepade trollet glatt.
De fortsatte att odla och skörda och odla och skörda igen och igen. Tills de hade mer än ordentligt med mat för att räcka hela vinter, och de skulle kunna fortsätta skörda minst en gång varenda dag.
Så när vintern kom kunde trollet äta sig över mätt varje dag och ändå ha mat över. Men den lilla byn hade inte lika mycket tur. Det var redan svårt att klara sig hela vintern varje år. Men nu hade de även förlorat mycket mat till trollet och de visste att det inte skulle räcka till alla. Men då kom pojken på att han kunde fråga trollet om hjälp. Och Gotta som var mätt och glad var dag var så nöjd att hon bjöd in hela byn på fest.
Pojken återvände till byn och övertygade all att komma till grottan och gärna ta med sig en fin present. Även om de först var tveksamma först var det några som gick med på det och då kom fler och fler. Så byborna tog med sig alla möjliga textiler och smycken, prydnader och verktyg. De festade hela kvällen och hela natten, även de små barnen. Och Gotta blev så glad att hon lovade att komma med mat hela vintern.
Och på det viset fortsatte de varje vinter framöver. Och alla levde lyckliga i alla sina dagar.
Författare: Eriond Lindberg, Tiundaskolan
__________
LIVET
Först fanns dimman. I dimman lystes ett ljus. Ur ljuset klev Liv ut.
Liv var från början bara en röst. Rösten sjöng, vilket fick dimman att dansa. Dansen fick dimman att försvinna och till slut fanns det bara Liv. Livs röst blev vinden, Livs värme blev solen, och Livs kärlek blev kvinnan.
Kvinnan levde i sin egen värld, en värld av kärlek, värme och frid. En dotter av en dotter vid namn Gud, grundade den första staden. Vid en kust byggdes det hem, gårdar, butiker, och tempel. Templen var öppna varje dag och natt, med prästinnor som dedikerade hela sina liv till Livet.
Kvinnor, gamla som unga, gick dit för att få svar på sina frågor. De levde ett lugnt och fridfullt liv, utan sjukdomar och smärta. Kvinnorna dog, för ingen lever för alltid. Livet lever inte för alltid.
När Kvinna dog, brändes kroppen. Själen åkte till himlen i form av rök, och askan spreds över odlingarna. Askan gjorde så att de finaste grödorna växte, och det blev föda, vilket gjorde att de döda kunde leva vidare inom oss. Själarna åkte till himlen, som rök. Röken bildade moln, och när molnen grät skapades Liv på nytt.
Alla var inte goda dock, det fanns kvinnor som var fyllda av hat. Deras hat reflekterades genom deras yttre i form av hår, muskler, skägg och mörk röst. Den mjuka kroppen blev hårdare, deras bröst blev plattare, bredare. Hatet tog bort deras kraft att skapa Liv, hatet tog fram deras stolthet.
När en Kvinna fylldes av så mycket hat, spreds hatet vidare. Först till en, vidare till en annan och därefter till ännu en. Som ett virus. Liv såg på, och Liv led. Kvinnorna som vändes till hat blev kallad ett nytt namn. Namnet var Man.
Kvinnorna var emot Man och var inte rädda att visa det. Men mannens ilska, hat och aggression ökade var dag. Dem blev fysiska, dem drog till sig konflikter. Det var då grundaren Gud gick fram.
Det var en man som hade gjort sönder en staty. Statyn hade varit simpel. Bara en naken kvinna som vattnade blommor. Mannen hade slagit sönder den med en hammare och sedan vänt sig till Gud. Eftersom hat, smärta och mord ännu inte fanns så fanns det heller inte några vapen, för varför skulle Kvinna vilja skada en annan kvinna?
Men när mannen vände sig mot Gud så såg Hon hans vilja. Med hammare i hand anföll Man Kvinna. Gud stod inte emot för Hon var fast bestämd att inte sänka sig till mannens nivå. Ett! Två! Tre! Fyra slag mot huvudet och så fanns Gud inte längre. Detta var den första begångna synden.
Efter det följde männen i mannens fotspår. Mord, rån, våldtäkt, tortyr och smärta kom till världen som i en våg. Kvinnorna stod fast i Guds spår och vägrade sjunka så lågt som männen.
Liv tittade på, och Liv led. Liv såg vad hatet gjorde mot de kära kvinnorna, och skapade då sjukdomarna. Sjukdomarna skulle ta död på kvinnorna innan dem fylldes av hat och blev män, sjukdomarna skulle ta död på mannen. Men Liv kan inte kontrollera ödet.
Under några få hundra år tog Man över. Kvinnorna blev fruar, mödrar, slavar, prostituerade. Mannen skapade sina egna narrativ, sina egna tro, sin egen ”religion”. Där var det en man som var räddaren, där var det mannen som skapade liv. Dem gav deras skapare namnet ”Gud” utan att veta att dem redan hade dödat Gud, det första mordet – där Man dödade Gud.
Och det är så det blev, och det är så det har varit. Kvinnor ansågs smutsiga, lösaktiga, gnälliga och behandlades knappt som bakgrundsmusik. Deras rättigheter togs bort, deras liv försvann. Liv försvann eftersom Liv inte kunde se på. Kropparna slutades bränna, molnen slutade regna liv, askan slutades spridas över åkrar.
Kropparna lades i marken, under jord och smuts. För det var så männen ville ha det. Fast en dag, så skall Liv återvända. Då skall allt hat försvinna igen, Kvinna och Man skall då bli ett igen. Och livet ska levas som om inget annat fanns.
Författare: Emma Brodén, Tiundaskolan
_______________
UMLN
Uppsalas äldsta gratismagasin
(Sedan 2005)
LÄS ÄVEN:
UMLN
Uppsalas äldsta gratismagasin
(Sedan 2005)
