•KRÖNIKÅSERI (KK) • Enligt redaktör’n | Hittelön 500 kr / Katten Saskia / redaktion@luthagsnytt.se
>>

”Det är ju bara en djur”. Så kan en del uttrycka sig när man talar innerligt och ömmande om en av familjens nära medlemmar. Jag växte upp med hundar. Min förste fyrbente kamrat var boxern Roy. Han var med från allra första början och mina första minnen i livet inkluderar oftast honom. Han blev min tålmodige storebror.

När jag var sju år började min familj att bedriva avel på bedlingtonterriers – enkelt uttryckt så hade vi då en kennel. Till de ulliga små vännerna kom också dobermann pinchers, en airedaleterrier och irländska settrar. När jag var i tonåren skaffade min mor en bondkatt som hette Gullan. När detta skedde bodde jag tillfälligt i Norrköping så så värst mycket relation hann jag aldrig få med den lilla kattfröken. Men ett par år senare, efter att stackars Gullan mött döden i en kofångare, fick jag äran att namnge den nye familjemedlemmen. Valet föll på Gustaf (efter Jim Davies’ tecknade katt).

I och med Gustaf var min kärlek till katter också född och djupt förenad med min person.
Många katter har hunnit bli mina familjemedlemmar sedan jag var tonåring. I början av 2000-talet hade jag en katt som jag – när hon kom till mig – gett namnet Mao, vilket betyder katt på kinesiska. Mao var tretton år och när jag 2002 tvingades att låta henne somna in. Jag glömmer aldrig när jag åter kom till kurskamraterna på journalistutbildningen, tårögd och bedrövad av sorg, och en av dessa kamrater uttalade orden ”men det var ju bara en katt”. Mina övriga kurskamrater blev tvungna att skydda honom från mig då jag nästintill exploderade. Ett husdjur är aldrig ”bara sitt artnamn”. Lika lite som du och jag bara skulle vara ”en människa”. Vi är alla personligheter, delvis drivna av arv och delvis formade av den miljö vi kommer i kontakt med under tidens gång.

Kurskamraten ifråga lever ännu, mest tack vare att de övriga journalisterna (in spe) gjorde en sjusärdeles insats för honom.
Jag kommer från Örebrofamiljen Strandh där vi alltid har, och alltid kommer, älska och vörda djur. Min pappa lärde mig från ettårsåldern att iaktta; lyssna och känna in alla djur. Även om det i hans fall främst handlade om hundar och hästar. I mitt fall handlar det om alla djur (möjligen att fästingar, om dessa ens ska kategoriseras som djur, är undantagna). Vadan denna min vurm för våra fyr-, sex-, åtta- och tusenfotade, bevingade, magfjällsförsedda (ex. ormar) och fenförsedda vänner, kanske du undrar?

Mitt svar är enkelt:
Deras rätt att leva är lika stor som min och din. Dessutom blir deras livsföring alltmer angelägen att ta lärdom av då vi människor allt oftare tycks tro att vi inte behöver, är en del av, naturen. Då vi människor är på god väg rationalisera bort oss själva från samhällets och livets väsen.
Vi umgås via mobiler och undrar sedan varför vi drabbas av depressioner och upplever ensamhet. Hur många andra varelser på vår planet ser du som nöjer sig med att kommunicera på avstånd? Ok, elefanter kan med ultraljud kommunicera över stora avstånd. Liknande kan sägas gälla för en del valar etc. Men poängen är att dessa gör det i väntan på den äkta kontakten. I väntan på att de kan mötas och ta del av varandras kroppsspråk, feromoner (individuella doftämnen och markörer) o.s.v. Är vi som människor så urbota korkade att vi tror att vi kan ta en genväg och trotsa vår egen natur? Om så är vi dömda till undergång!

Min dotter har färgats av sin far, dock mer resonligt. Jag kallar mig för hela världens ”Gudhusse”. Hon nöjer sig med att vilja bli djurskötare. Klok som sin mor men ändå med en smula av sin fars galenskap, brukar jag tänka.
Tilläggas bör i samband med denna djuriska bikt att jag med stor aptit äter kött. Varför skulle jag inte göra det då jag äter grönsaker, frukt, bär och nötter också!?
Däremot lägger jag stor vikt varifrån köttet kommer, hur djuren har levt sina liv (ända till dödsögonblicket) et cetera. Om jag hade ekonomin för det skulle jag kanske enbart äta viltkött. Jag brukar säga att ”tänk det djur som går i sitt naturliga habitat och tuggar avslappnat på ett granskott och så PANG!, så är det det snudd på över … Det lär väl vara det mest underbara sätt att dö på, eller!?

Summa summarum:
Vadan detta krönikåseri? Jo, därför att jag håller på att bli galen av oro på grund av att min familjs (tillika UM Luthagsnytts) katt Saskia, Sassi* kallad, är försvunnen sedan fyra dagar. Hon brukar alltid komma in när jag visslar efter henne. Men i lördags hände något som gjorde att hon inte längre kan ta sig hem. Jag har ingen aning om vad, varför eller var detta något hände. Men jag kommer att söka efter henne till min död. Jag visslar min tämligen monotona trudilutt, ropar efter henne, går runt och knackar dörr och spanar med kikare upp mot trädens alla grenar, skriver på sociala medier och skriver detta KröniKåseri m.m.
”Överdrivet” kanske du tycker. ”Det är ju bara ett djur”. Men medan du då återgår till ditt teveprogram, till att förverkliga DIG själv, testar ditt senaste plagg från rean eller kanske letar efter ännu en Pokémon … Då söker jag vidare efter min livsfrände, familjemedlem … Min älskade katt Saskia.

Signerat P. Strandh, redaktör’n
Observera att KröniKåseriet står för skribenten och inte nödvänigtvis för UMLN:s åsikter

* Saskia försvann lördagsförmiddagen den 25 januari från Stabby allé i nordvästra Uppsala. Hon är en klassisk bondkatt med vita tassar, vit mage, bröst och mage. Melerad i schatteringen grå, brun och vit. Vid munnen har hon inslag av cappuccinofärgat och om halsen bar hon, vid försvinnandet, ett reflexgult halsband. Uppghittaren/ den som tipsar om hennes återfinnande får femhundra (500) kronor!
Om du har sett Saskia (Sassi), ring Peder Strandh på mobil: 0704-79 59 13.
Tack på förhand!
<<
_______________________
redaktion@luthagsnytt.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.