^{LAG & ORDNING / KRIMINALITET / UNGDOMSBROTTSLIGHET / UMLN / UMLN / SVD}

>>
I sommarnumret av UM Luthagsnytt skrev vi bland annat om en fullständigt oacceptabel företeelse i en artikel vi valde att kalla ”De kallas blodiglar”. Sedan sommarmagasinet kom ut (den 23 maj) har pinsamt nog inget positivt hänt i den drabbade familjens fall. I SvD:s ledare [måndagen den 26 augusti] skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl om fallet. Hon liksom de allra flesta andra upprörs av det handfallna bemötande som familjen har mött. 
Nedan kan du som inte har tagit del av UMLN:s artikel läsa den. Efter texten kommer en summering av fallet – så här långt.

_{(Ur Uppsalamagasinet Luthagsnytt nr 2, -2019)}
UNG I DAG
De kallas blodiglar
Falska anklagelser leder till filmade misshandlar och stölder

Först några ord från redaktör’n:
I den här artikeln har vi valt att ge samtliga inblandade fingerade namn. Den bygger på en intervju med Hanna, vars son Axel fram till i april var elev på en av Uppsalas västra friskolor. Jag känner familjen väl sedan tidigare, så när hon kontaktade mig och ville berätta om – och varna för – en obehaglig trend som nu tycks sprida sig i vår stads grundskolor så ville jag naturligtvis lyssna. Trenden i fråga har passande nog kommit att namnges efter en parasit; blodigeln.

Hannas berättelse tar sin början i april i år. Axel går i årskurs sju, men just den här lördagen är han ledig och ensam hemma i familjens lägenhet i centrala Uppsala. Plötsligt ringer det på dörren. När han öppnar står Simon, en av hans nya skolkamrater där. Med sig har Simon en för Axel okänd tjej. Efter att de två har blivit inbjudna kan de snart konstatera att det råder ”föräldrafritt” och övertalar Axel att motvilligt öppna hushållets skåp med alkoholhaltiga drycker.

– De sa att det bara ville smaka någon klunk, berättar Hanna där vi sitter i familjens kök.

Axel själv har valt att inte tala med mig om händelsen i april då det blir för emotionellt jobbigt.
– Den ”lilla klunken” blir nästan hela vår 75 ml-flaska med amerikansk burbon som Simon häller i sig, konstaterar Hanna och visar mig den lilla rest som lämnades kvar i buteljen.

Jag kan konstatera att inte ens en fullvuxen man skulle kunna hälla i sig den männen alkohol utan att bli påtagligt påverkad. Än mindre en pojke i sina tidiga tonåren, som Simon. När Axel i det här läget försöker att få Simon och hans följeslagare att lämna lägenheten så vägrar de detta. För att lyckas tvingas han att ringa efter en annan kompis, och tillsammans får de till slut ut snyltgästerna.

I österled – mot misshandel 1
Ett par timmar senare kommer resten av familjen hem och finner Axel i sitt rum. I lägenheten ser det ut som vanligt med undantag för en del jordrester på golven som väcker undran. Men på frågan om var de kommer ifrån väljer Axel att undanhålla den faktiska orsaken. Han skäms och känner sig villrådig i situationen.

Strax därefter får Axel ett sms om att han ”behöver komma upp på stan” där några kompisar väntar och han ger sig iväg.
– Efter ett tag ringer min telefon, fortsätter Hanna. Det är Axel som ber mig att flytta över pengar till hans konto ”för att han ska hjälpa en skolkompis (Simon, reds anm) som han inte känner så väl” därför att denne är ”jätte-jätte full!”.
På frågan om vad pengarna ska användas till förklarar Axel att han behöver dem för att kunna köpa mat och dricka åt kompisen, så att denne ”förhoppningsvis ska nyktra till”.
När hon frågar om hon ska komma upp på stan för att hjälpa honom i den knepiga sitsen så blir svaret ”nej, du får inte komma hit!”.
– Jag respekterade det då och tillade att ”det är självklart att du ska försöka hjälpa din kompis” och att det ”är bra att du försöker att gå in och ta ansvar”, minns Hanna.

Lite senare har Axel tillsammans med bl.a. Erdewan, en pojke från parallellklassen, förflyttat sig till Österängens IP. Och det är nu som ”blodiglarna” kommer in i bilden.
– Plötsligt antyder Erdewan att Axel har drogat Simon, berättar Hanna, och ringer efter en handfull äldre kompisar i femtonårsåldern.
När dessa anländer hetsar Erdewan upp stämningen mot Alex ytterligare och får snart med sig övriga gänget. Hela situationen eskalerar snabbt.
– De knuffar in Axel i ett av domarbåsen och säger vi vet att du är svenne och har gott om pengar så ge oss din jacka och tröja nu!. När Axel vägrar börjar de att slå honom och till slut …
Här tystnar Hanna och jag ser att hon kämpar med ilskan inom sig.
– När Axel har fått ”tillräckligt med stryk” ger han till slut upp och ger dem märkeströjan som han sparat till själv. Han fick behålla jackan, konstaterar Hanna syrligt.
När Erdewan väl har kommit över märkeströjan ser Axel sin chans att fly och väljer då att springa fram till Simon som har lyckats följa med till idrottsplatsen.
– Vi tror att Axel i det här läget är så chockad att han, istället för att lämna området, väljer att försöka stämma av läget med Simon. Han vill kolla så att allt är okej med Simon och mellan dem. Men Simon är nu helt utslagen.

Hemåt igen – mot misshandel 2
Strax därefter tar Axel bussen in till stan på sin väg hem. När han kliver av på Stora Torget börjar han att gå Svartbäcksgatan norrut. I höjd med Påvels gränd står närmare tjugo killar. Några av dessa börjar att ropa du mannen, kom hit! efter Axel varpå han svarar ”nej, jag ska hem”. Vad han inte vet är att Erdewan redan tidigare har ringt in till det här gänget och uppmanat dem att angripa Axel när han kommer från bussen med motivationen att ”han har drogat vår brorsa”.
– Då kommer några av dem och rycker med honom in i gränden, fortsätter Hanna. De för honom till en ”strykhörna” där en handfull av dem börjar att misshandla honom samtidigt som andra filmar övergreppet.
Här efterlyser Hanna eventuella filmklipp från händelsen som ska kunna användas som bevis i en framtida rättegång i fallet.
Tonen av bitter avsmak går inte att ta miste på i Hannas röst.
– Några meter bort står en vakt och lyssnar på musik, har Axel berättat efteråt. Men denne ingrep inte. Det som ”räddar” Axel blir istället några äldre killar (från samma gäng). De ifrågasätter vad de yngre håller på med och misshandeln upphör.
De äldre killarna uppmanar därefter Axel att gå därifrån, och tillägger: våga inte visa dig här igen! Ser vi dig igen så dödar vi både dig och din familj.

Tuffa konsekvenser
När Axel till slut får lämna Påvels gränd så ringer han direkt efter några tjejkompisar som han har förtroende för. De kommer snabbt till hans undsättning och har då med sig lite dricka och choklad, som tröst, samt den så viktiga omtanken och omsorgen.
– När han kommer hem säger han inte ett ord om det inträffade, berättar Hanna. I och med att det är påsklov så åker vi dagen därpå bort och hälsa på släktingar.
Axel nämner ingenting om det som hände den där lördagseftermiddagen. Så familjen har ingen aning om vad han nu bär på inombords.
Två veckor senare är det dags att åka hem igen, och när bilen svänger in på deras gata börjar Axel att skaka okontrollerat. Det är då det blir uppenbart att något är väldigt fel.
– Vi ringer då omgående till psykiatrin och får snabbt komma till BUP (Barn och Ungdomspsykiatriska mottagningen, red anm).
Det är på BUP som sanningen kläs i ord och därmed inleds också processen med att polisanmäla, socialtjänsten – och den ständiga oron för huruvida Axel och hela familjen nu lever under någon form av hotbild.

– Det maler alltid för sakta när man önskar att det skulle gå fort, suckar Hanna. De flesta av de inblandade våldsverkarna är sedan tidigare välkända av polisen, och när de inblandade myndigheterna försöker få till kontakt med deras föräldrar så är responsen nästintill noll.

Hon berättar att mycket av våldet nuförtiden sker på dagtid – när föräldrar arbetar och deras barn egentligen förväntas sitta i skolbänken.
– Jag menar att dessa ungdomar, ”i skydd av ljuset”, tillåts komma undan med mycket mer då deras föräldrar tror att de sitter i skolbänken medan de i själva verket är ute och nätverkar med äldre gängmedlemmar och begår brott.
Hanna upplever att myndigheterna verkar stå handfallna inför mycket av problematiken. När jag träffar henne har hon otåligt väntat i två långa veckor på att socialtjänsten ska ringa tillbaka med information. Men telefonen tiger tyst. Därför har hon valt att söka stöd annorstädes.
– Jag pratar med vänner, arbetskamrater och alla som vill lyssna. Därför att det som drabbade Axel i april händer alldeles för ofta bland ungdomar runt om i stan. Det finns nog ingen skola som skonats från dessa blodiglar.

Vad då, blodigel?
Begreppet blodiglar, berättar Hanna för mig, är allmänt vedertaget för den här typen av brottslighet. Blodigelns koreografi är väl inövad, steg för steg: Först skapar han, för det är oftast en han, en konflikt genom att helt ogrundat (som i Axels fall) anklaga någon för något och därefter utkräva mer eller mindre omedelbar hämnd. Parasitens vinst blir sedan stöldgodset som man antingen behåller själv eller (som Erdewan gjorde med Axels tröja) försöker sälja vidare. De vidriga misshandels-filmerna utgör en bonus då de sedan kan delas på sociala medier och rendera i ett ökat erkännande bland likasinnade.

I grund och botten kan man nog ändå anta att den främsta drivkraften är ett primitivt behov av att dominera med hjälp av skräck, vilket aldrig får misstolkas som respekt i ett civiliserat samhälle.

Och sedan då?
Idag går inte Axel till skolan längre. Han törs, orkar och vill inte. Erdewan har visserligen skrivit i ett sms till honom att ”du kan komma till skolan. Vi ska inte slå dig”. Men vad är hans ord värda idag? Tilliten och respekten för honom dog ute på Österängens IP den där seneftermiddagen i april och tar lång tid (om det ens är möjligt) att bygga upp igen. Ett sms har inte mer bäring än en fis i rymden. Dessutom; kan skolan erbjuda Axel den trygghet som alla våra barn förtjänar på sin arbetsplats? Axel tror inte det, liksom hans familj. Så i stället sitter han ensam hemma på rummet och försöker följa med i kursplanen. Jag känner Axel och vet att han är både stark, intelligent och varm som person. Han kommer att klara det här och gå ur situationen som en än klokare och starkare person. Men alla andra då, som kanske inte har samma trygghet och stöd hemifrån – vad händer med dem?
Jag tror att Hanna har rätt när hon säger att vi som vuxna åter måste börja axla det ansvar vi har gentemot våra yngre. Vi måste som kollektiv anstränga oss för att vara goda förebilder för alla barn, ge dem beröm när det är motiverat och bannor när så krävs. Vi vuxna måste också våga prata med varandra, trots att vi kanske inte känner varandra sedan tidigare.
– Det är ju knappast farligt och inte särskilt svårt. Men superviktigt för att kunna ge en enig bild av vad som faktiskt gäller i samhället, sammanfattar hon det hela.
_{Signerat Peder Strandh}

Som Tove Lifvendahl skriver i sin ledare (SvD 26 augusti) har familjen nu fått nog av undfallenhet från samhällets samtliga instanser som rimligtvis borde ha kunnat bistå. BUP råder dem att inte polisanmäla trakasserierna och hoten med motivationen: ”Det kommer att gå åt helvete. För barnets psykiska hälsa, backa ut långsamt, det kommer bara att bli ännu värre om ni anmäler”. Familjen polisanmälde som bekant ändå – vilket har fått som följd att Axel (i SvD kallas han Filip) numera har epitetet golare (tjallare, reds anm) och löper en än större risk att utsättas för våld, var än han rör sig. Vid familjens första kontakt med BUP fick de veta att väntetiden till det akuta kristeamet är ett år så därifrån finns ingen hjälp att vänta och Axel mår om möjligt ännu sämre. Många av hans vänner faller ifrån då deras föräldrar inte vill att även de ska dras in i härvan. Polisen har satt upp parametrar för var Axel kan röra sig och var han inte bör göra det. Mamma Hanna berättar att när hon och maken bröt samman under ett av mötena hos polisen så brast allt. Orden som kom var: ”vi släpper allt, bara backar ut och gör som BUP säger … Lämnar stan”. Polisens respons blev att ”det är den bästa lösningen”. Ordningsmaktens rekommendation är alltså att familjen ska lämna Uppsala så fort som möjligt, innan det blir värre.
UM Luthagsnytt kan bekräfta att det nu har gått så pass långt att dessa blodiglar har fått en aktad, respektabel och ytterst välfungerande familj att överge 018-land för en helt annan ort i landet. För att semicitera allehanda konferencierer på teve: Sverige – Vi har ett resultat. Frågan är bara: Är det så vi vill att Sverige och Uppsala ska fungera 2019?

// Peder Strandh, redaktör’n

_______________________
_{redaktion@luthagsnytt.se}
_______________________