Att inte stanna kvar och ta ansvar för en katt man har råkat köra på, det är märkligt och oroväckande. En person som manifesterar en sådan ickehandling visar därmed prov på neglekt för andras ve och väl. Vilket i sin tur faktiskt bör ses som en indikation på psykisk störning hos föraren i fråga. Människor som inte kan känna in andras känslor finns det spaltkilometer med psykologisk forskning, litteratur etc. om. Begrepp som socio- och psykopat ligger här nära till hands.

Så, om jag tillåter mig att dra mitt resonemang till sitt mest extrema yttersta så vill jag nämna att det faktiskt finns evidens för att seriemördare (vart än i världen dessa än har varit/är aktiva) ofta har inlett sin ”dräpande karriär” på djur. Som en sorts träning/uppvärmning för var som komma skal; mänskliga offer. Parallellerna jag drar här är extremt långt dragen, det vet jag. Men det går inte att komma ifrån att så är det. Bristande respekt för djur är alltid en sannolik inkörsport för bristande respekt mot människor. Så, att inte ens stanna och ta ansvar för en katt som man har kört på, att inte ge kattens (förhoppningsvis existerande) ägare möjligheten att få vetskap om vad som faktiskt hände, det är känslokallt och – på ren svenska – jäkligt dåligt och definitivt något värt att söka psykologhjälp för!