| LÅNGLÄSNING / i BILD / StrandhHugget | >>
| Artikeln ursprungligen publicerad i UMLN #2 2019 |
Det var i vintras som jag nåddes av uppgiften om att underhållaren och raparen Dogge Doggelito skulle komma med en ny platta där den först släppta singeln, ”Kung i Luthagen”, av uppenbara skäl väckte mitt intresse lite särskilt. Jag bodde själv under en period i slutet av 1970-talet i Alby och började nu att vandra tillbaka i minnet … Fanns det verkligen ett ställe i Botkyrka kommun som hette Luthagen, eller?
.
Nej, så klart inte. Det finns bara ett Luthagen som riktigt räknas, här är jag onekligen part i målet, och det ligger i nordvästra Uppsala! För att bringa klarhet i min förvirring ringer jag Dogge och ber honom att komma över till mig, till oss i Luthagen. Det visar sig att han aldrig har varit i Luthagen innan, så med tanke på hans nya singel bör detta åtgärdas omgående. Vi bestämmer träff vid Tiundaskolans parkering och några kvällar senare står vi där på konstgräsplanen och samtalar.
Det förhåller sig så att Dogges kusin – sångaren och låtskrivaren Christoffer Östborn* – bodde i Luthagen på Sturegatan 6, och det var där han skrev låten Kung i Luthagen. Sorgligt nog så dog Christoffer alldeles på tok för tidigt, 2013.
– Jag kände att jag ville hedra min kusin och tänkte att jag det gör jag bäst genom att ta med hans låt på min ny platta Drömmar om Hälsingland, säger Dogge.
Jag går bort och tänder fotbollsplanens strålkastare innan jag ber honom att slå sig ned i en solstol som lämpligt nog stod övergiven vid den ena mållinjen.
Han är van att fotograferas och intar genast poser som han vet att de flesta fotografer förväntar sig av honom; cool och samtidigt se en smula hotfull och överlägsen ut när han blickar mot kameralinsen. Bilderna blir bra. Men det känns som om jag har sett dem förut. Det blir (tyvärr) nästan alltid samma resultatet när invanda poser används. Dogge är på ett strålande humör och snart sitter vi i hans bil så att jag kan guida honom till kusinen Christoffers gamla hemadress på Sturegatan. Han multitaskar (gör en massa saker samtidigt, red anm) då han kör, pratar med mig och samtidigt med en släkting på högtalartelefonen.
På Sturegatan är det lugnt den är tiden på kvällen så vi kan ta några bilder även där. Dörren till 6 A är låst så jag får nöja mig med att ha klassiska hiphop-gänget The Latin Kings frontman på trappan utanför. Innan vi skiljs (han ska vidare till Fyrishov och sedan Västerås denna afton) så kommer vi överens om att jag och min dotter Emilia ska komma och hälsa på honom i hans Alby. Jag vill av helt personliga skäl passa på att visa henne platsen jag bodde på när jag var i hennes ålder. Men också att hon ska se hur ett av Sveriges mest (ö)kända miljonprogramsområden ser ut. Bor man i Luthagen så är det lätt att invaggas i tron att alla har det likadant, lika bra och förspänt. Att slå hål på fördomar är bland det viktigaste som finns … Det skulle jag själv snart bli varse.
Röda linjen mot Norsborg
Jag och Emilia anländer med tunnelbanan mitt på soliga eftermiddagen. Jag känner igen Alby tunnelbanestations illgröna bergväggar sedan jag senast var här 1980. Men där tar igenkänningen slut. Det jag har erinrat mig som grått, stort och kallt visar sig vara raka motsatsen. På torget i centrum är grönsakshandlarna i full färd. Kommersen blomstrar och promenaden ner mot min gamla adress på Alhagsvägen 94 bjuder enkom på färgprakt. De tidigare så brungrå sjuvåningslängorna har försetts med muntra kulörer och folk strosar runt lite varstans i den vackra natur Alby faktiskt har vuxit upp ur. Urberget och skogen känns aldrig långt borta här.
Min mobil plingar till och jag har fått ett sms från Dogge: ”Vart är du?”, undrar han. ”I Albyparken”, svarar jag.
Det går några minuter och sedan kommer nästa meddelande från Dogge: ”Kan inte komma med bil dit”.
Nej, så klart inte. Det finns bara ett Luthagen som riktigt räknas, här är jag onekligen part i målet, och det ligger i nordvästra Uppsala! För att bringa klarhet i min förvirring ringer jag Dogge och ber honom att komma över till mig, till oss i Luthagen. Det visar sig att han aldrig har varit i Luthagen innan, så med tanke på hans nya singel bör detta åtgärdas omgående. Vi bestämmer träff vid Tiundaskolans parkering och några kvällar senare står vi där på konstgräsplanen och samtalar.
Det förhåller sig så att Dogges kusin – sångaren och låtskrivaren Christoffer Östborn* – bodde i Luthagen på Sturegatan 6, och det var där han skrev låten Kung i Luthagen. Sorgligt nog så dog Christoffer alldeles på tok för tidigt, 2013.
– Jag kände att jag ville hedra min kusin och tänkte att jag det gör jag bäst genom att ta med hans låt på min ny platta Drömmar om Hälsingland, säger Dogge.
Jag går bort och tänder fotbollsplanens strålkastare innan jag ber honom att slå sig ned i en solstol som lämpligt nog stod övergiven vid den ena mållinjen.
Han är van att fotograferas och intar genast poser som han vet att de flesta fotografer förväntar sig av honom; cool och samtidigt se en smula hotfull och överlägsen ut när han blickar mot kameralinsen. Bilderna blir bra. Men det känns som om jag har sett dem förut. Det blir (tyvärr) nästan alltid samma resultatet när invanda poser används. Dogge är på ett strålande humör och snart sitter vi i hans bil så att jag kan guida honom till kusinen Christoffers gamla hemadress på Sturegatan. Han multitaskar (gör en massa saker samtidigt, red anm) då han kör, pratar med mig och samtidigt med en släkting på högtalartelefonen.
På Sturegatan är det lugnt den är tiden på kvällen så vi kan ta några bilder även där. Dörren till 6 A är låst så jag får nöja mig med att ha klassiska hiphop-gänget The Latin Kings frontman på trappan utanför. Innan vi skiljs (han ska vidare till Fyrishov och sedan Västerås denna afton) så kommer vi överens om att jag och min dotter Emilia ska komma och hälsa på honom i hans Alby. Jag vill av helt personliga skäl passa på att visa henne platsen jag bodde på när jag var i hennes ålder. Men också att hon ska se hur ett av Sveriges mest (ö)kända miljonprogramsområden ser ut. Bor man i Luthagen så är det lätt att invaggas i tron att alla har det likadant, lika bra och förspänt. Att slå hål på fördomar är bland det viktigaste som finns … Det skulle jag själv snart bli varse.
Röda linjen mot Norsborg
Jag och Emilia anländer med tunnelbanan mitt på soliga eftermiddagen. Jag känner igen Alby tunnelbanestations illgröna bergväggar sedan jag senast var här 1980. Men där tar igenkänningen slut. Det jag har erinrat mig som grått, stort och kallt visar sig vara raka motsatsen. På torget i centrum är grönsakshandlarna i full färd. Kommersen blomstrar och promenaden ner mot min gamla adress på Alhagsvägen 94 bjuder enkom på färgprakt. De tidigare så brungrå sjuvåningslängorna har försetts med muntra kulörer och folk strosar runt lite varstans i den vackra natur Alby faktiskt har vuxit upp ur. Urberget och skogen känns aldrig långt borta här.
Min mobil plingar till och jag har fått ett sms från Dogge: ”Vart är du?”, undrar han. ”I Albyparken”, svarar jag.
Det går några minuter och sedan kommer nästa meddelande från Dogge: ”Kan inte komma med bil dit”.
(Foto: Peder Strandh)
______________________
Till slut ses vi vid grönsakshandlarnas stånd där Dogge passar på att gå runt och hälsa på folk, klämma, dofta och känna på frukterna och allmänt trivas som bara en riktigt hemtam kan. Vi går en sväng runt centrumet och pratar då samtalet kommer in på hans gudstro.
– Jag fann Gud när jag var i mellanstadieåldern, berättar han. Jag var en ganska strulig liten grabb på den tiden och straffen skolan hade för sådana som mig var att antingen förpassa oss till den finska skolan eller till körövningarna i Botkyrkan.
Dogge valde det senare och berättar att han i samband med körövningarna fick uppleva något som sedan dess har präglat hans liv.
– Jag bara kände hur något varmt och fint sköljde över mig, in och genom mig. Jag förstod då att jag hade funnit Gud och vice versa, konstaterar han samtidigt som vi börjar styra stegen mot hans bil.
Skottlandsbacken och en hundpromenad 2.0
I bilen väntar Dogges hund Bonnie på oss. Hon är en pitbullterrier, närmare tolv år gammal och älskar sällskap bak i bilen. Emilia överöses snart av Bonnies kärvänliga pussar samtidigt som vi rullar västerut i Alby. Vi passerar Stenbolaget Botkyrka och kommer till foten av den gamla slalombacke som de allra flesta kallar för Botkyrkabacken. För Dogge heter den kort och gott Skottlandsbacken på grund av dess karga växtlighet uppe på toppen, förklarar han. Nerifrån leder en slingrande grusväg, kallad Husmässan, mot toppen och där är här Dogge stannar bilen, varpå jag och Emilia spänner upp våra säkerhetsbälten och gör oss redo att stiga ur tillsammans med honom och Bonnie.
– Vad gör ni? Sitt kvar! manar Dogge oss samtidigt som han släpper ut Bonnie för att sedan åter sätta sig i bilen … Och börjar köra uppför kullen.
Det är alltså så här Bonnie får sin motion denna eftermiddag. I knappa 20 kilometer i timmen rullar vi samtidigt som Bonnies huvud och rygg emellanåt skymtas utanför fönstret, där hon springer parallellt med bilen. Det är första gången som jag har rastat en hund på detta vis. Att det är Dogge som gör det förvånar mig föga därför att – om det är någon som gillar att göra saker på sitt eget vis så är det han.
Väl på toppen har vi en underbar utsikt över Alby, Botkyrkan, Ica Maxi och Bauhaus utmed E20 som förbinder huvudstaden i öst med Södertälje och resten av Sverige i väst. Dogge poserar villigt med Bonnie med sitt älskade Alby och Botkyrka som fond. Han har aldrig sett någon anledning att flytta någon annanstans, säger han. Här är han född och uppvuxen, på Rådmansbacken 27. Nu mer bor han några hundra meter längre bort. Barndomens sjuvåningslänga har bytts ut mot ett radhus.
– Men jag tycker fortfarande att Alby har det mesta man kan önska sig, tillägger han och pekar stolt på vyn med Alby, och lite längre bort Fittja, i öst.
En längtan till Hälsingland
Nu kommer samtalet in på den kommande plattan (ute den 6 juni).
– Skriv att den kommer på nationaldagen, uppmanar Dogge med det uppfordrande röstläge jag redan har vant mig vid.
Åter i bilen åker vi ner för samma grusväg som vi kom. Utanför springer den pigga tolvåriga Bonnie, sin vana trogen, lika glatt nedför som uppför, konstaterar jag och Emilia. Först när vi kommer ner från backen stannar Dogge och släpper in henne igen. Hon upplevs som en mycket nöjd och tillfreds hund … Kort sagt; färdigrastad!
När vi rullar ut på motorvägen som leder in mot Stockholm sätter Dogge på det som ska bli spår ett på den nya skivan; Nordsjötorsk.
– Det var den första låten jag lärde mig på svenska, säger han och skrattar hjärtligt.
Samtidigt som han byter filer (likt Ingemar Stenmark körde mellan sina slalomportar) dundrar högtalarna bak i bilen. Fler låtar från Drömmar om Hälsingland strömmar ut samtidigt som Vårby övergår i Skärholmen, Sätra och Bredäng. Dogge ler och nickar stolt emot oss i bilen.
– Jag tycker att den här plattan är grym, säger han och introducerar nästa låt som heter Vår kärlek. Den framför jag tillsammans med Lill-Babs.
Jag slås av att de flesta låtarna på plattan är rena visor. Drömmar om Hälsingland andas svensk vistradition lång väg med bland annat ett dragspel som framträder tydligt. Med undantag för en låt som Dogge gör med Wille Craaford lyser allt vad rap heter med sin frånvaro. I stället smyckas de melodiösa visorna med berättelser om kärlek och andra mjuka värden.
När Barbro ”Lill-Babs” Svensson besökte Dogge för att sjunga in sin sång (i hans numera nedlagda studio hemma i radhuset) så utvecklades snabbt en ömsesidig respekt artisterna emellan.
– Hon var helt underbar! Vi insåg båda två att vi är, eller var får man säga nu då hon tyvärr är död, sådana som gillar att köra mycket på impuls. Att inte stå och fundera och oroa sig så mycket utan bara ”pang på rödbetan”, liksom.
Han känner en stor respekt för Lill-Babs och menar att det är omöjligt att inte göra det för någon som har hållit på i över ett halvt sekel i samma sväng som honom; nöjesbranschen.
Innan Dogge släpper av mig och Emilia på Sveavägen sätter han på det som kommer bli plattans sista spår Tänk att vi hade turen är skriven av – och framförd tillsammans med – artisten Anna Sahlene. De två blev goda vänner i samband med inspelningen av TV4:s program Farmen VIP. Tänk att vi hade turen är en smäktande ballad som känns så långt borta som tänkas kan från låtar som exempelvis The Latin Kings ”Snubben”. Den formligen osar av svensk sommar med nyslaget hö kryddad med mellanmänsklig ömhet … Och är garanterat en Svensktoppen-aspirant! Sedan har vi naturligtvis de två(!) låtarna av Luthagens egen bard, Christoffer Östborn, varav Kung i Luthagen bara måste ses som titelspåret på Drömmar om Hälsingland.
* UM Luthagsnytt hoppas på att kunna berätta mer om Christoffer Östborn i framtiden. Hans avtryck torde vara så mycket mer än suveräna ”Kung i Luthagen”.
Redaktionens tillägg: Fler bilder kommer att publiceras inom kort
____________________ | Text och foto: Peder Strandh| ____________________
________________________________________________________________
