TUR OCH RETUR:
Så är livets gång
>>
Utanför fönstret kikar så äntligen solen fram. Som vi har väntat på den, på ljuset och på värmen. Utmed banvallen i Stabby står syrénen i full blom och den intensivt gröna undervegetationen ler emot mig denna morgon.

Vid korsningen Tiundagatan/Luthagsesplanaden tittar en ”cykelskylt” fram och proklamerar att det bara är 300 meter till Tiundaskolan. Där lämnar elever och skolpersonal lokalerna för sista gången då alla skolans byggnader ska rivas och ersättas med en betydligt större version. Jag tänker i synnerhet på Tiundaskolans nior, ”sista kullen”, som nu sprids och, efter ett välförtjänt sommarlov, påbörjar sina gymnasieutbildningar. I livets backspegel finns ännu inte så mycket att fästa blicken på – nej, för dem gäller enbart framtiden. Och just så ska det vara. Tids nog faller ändå livets skuggsidor in, och förmörkar, allas våra ljusa stunder. Mörkret och ljuset, ljus och mörker.

Igår passerade jag några ungdomar som hade samlats för att (antog jag) dra ihop klassen en sista gång innan D-dagens (läs dagens) utsläpp, mössviftningar och muntra plakat.
Jag blev varm inombords och mindes när min egen gymnasieklass från ”Karro” träffades i Örebros slottspark då det begav sig (1988). 
Den glada stämningen på bryggan utmed Fyrisån slungade mig fram och tillbaka i en minnenas- och känslornas berg-och-dalbana. Jag såg dem och förstod att där på bryggan (igår) existerade bara i morgon.

Åter till morgonens tur… Som sagt, Syrénens doftar – och får mig att nysa av allergi. Men vad gör väl det en så underskön dag som denna?!
Från rektorsparkens trädgård pumpar en rap-beat en fast rytm från en av arbetarnas bilar.
”Vi ska blästra och göra en hel massa andra grejer också”, förklarar en ung kille i blåkläderbyxor och sliten T-shirt med firmanamnet utnött på bröstet.
Rektorsvillan ska äntligen få sin välförtjänta renovering, tänker jag. Överallt andas ambitionen för en ljusnande framtid.

Banden utanför Katedralskolans entréer skvallrar, för den som möjligen skulle ha glömt det, att snart kommer de utspringande… Med en ljusnande framtid som är deras. Denna framtid som vi så lätt tar för givet, säger jag tyst för mig själv. Men le och var lycklig så ofta och mycket du bara kan! Ljuset och mörkret – mörker och ljus.

Innan jag viker av mot redaktionens portal på Skolgatan 7 drar jag bort reklambladet som täcker tidningen Metros hela omslag. Där, på förstasidan, möts jag av Natalies ansikte. Svullet av cancerbehandling och andra mediciner som följer i, denna kräftans spår.
Jag är flyktigt bekant med Natalie och känner till hennes sjukdomshistoria genom en god vän som är släkt med henne. Jag har redan hört om den brittiska sjukvården som ignorerade hennes knölar i bröstet och om den svenska vården som sedan upptäckte dem – men för sent. Knappt tio år har passerat sedan min vän tog emot Natalie när hon kom utrusande med studentmössan i högsta hugg. Inte ens ett decennium har gått sedan Natalie och hennes vänner skålade för våren och den ljusnande framtiden. I Natalies fall en framtid som kommer att bli alltför kort.
Livet finns inte i morgon utan bor i nuet. Natalies öde – och hennes enorma styrka och mod att dela med sig av smärtan – påminner mig om mitt eget motto; att glädjas för stunden är att ha ett lyckligt liv.
Eder tillgivne redaktör’n   (Se fler bilder på vår Facebooksida)
Peder Strandh