^{— SIGNERAT P. STRANDH / POLITIK / YTTRANDEFRIHET —}
>>          

Jag lyssnar till SR P1 på Ung Vänsters (Vänsterpartiets ungdomsförbund) och Ungsvenskarnas (Sverigedemokraternas dito) ledare. Diskussionsämnet handlar om var gränsen för yttrandefrihet går?

Ung Vänster har uttryckt att de ämnar ”(…) crash the party” och partyt som åsyftas är då ett möte som Ungsvenskarna (SD:s ungdomsförbund) planerar i Göteborg. Ungsvenskarnas ordförande Tobias Andersson är av förståeliga skäl kritisk till ordvalet ”crash the party” då erfarenheten från tidigare motdemonstrationer visar att dessa ofta tenderar att utmynna i hotfull stämning och rena våldshandlingar. Henrik Malmrot, förbundsordförande för Ung Vänster avdramatiserar det hela och menar att ”crash the party” mer är ett uttryck som ska översättas att ”man kommer oinbjuden” och att denna typ av motdemonstrationer, mer eller mindre, bör ses som en sorts garant för att racism inte ska kunna få fäste i Sverige.
Så uppfattade jag diskussionen i SR P1, något förenklat. Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt navigerar rutinerat runt Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons uppmaning om att ta avstånd från begreppet ”crash the party” och menar att alla, såväl SDU som UV har rätt att göra sin röst hörd. Punkt, slut och full stop … Tycks det.

Min personliga uppfattning är att våld aldrig är okej, undantaget situationer där vår statliga myndighet polisen – med lagen i ryggen – ser sig nödgad att använda sig av sitt lagstadgade våldsmonopol. Därför framstår diskussioner, likt den i SR P1 tidigare idag, som rena rundgången i radioapparaten min. Det är väl självklart att vem som helst får göra vad som helst, så länge det faller inom lagens råmärken. Eller?
Om man ska börja tulla på detta så har vi som demokrati ett allvarligt problem. Att Moderaternas valaffischer revs ner i Staffanstorp är pinsamt för den/de som utförde aktionen. Att vissa väljer att tåga i grupp samtidigt som de försöker att se ut som någon hotfull här från en Starwarsfilm som har ”vi är folket” tryckt på ryggen är (förutsatt att dessa har erfoderligt demonstrationstillstånd) obehagligt och tragikomiskt. Att ta till våld är emellertid en helt annan sak, menar jag, och fullständigt oacceptabelt!

Yttrandefrihet innebär att det måste kunna skava, rentav göra jä*ligt ont. Men att möta åsikter med våldshandlingar ”i yttrandefrihetens namn” är förkastligt och snubblar på sin egen orimlighet. Rimligtvis kan dessa lagar sättas ur spel först när demokratin (med sina demokratiska lagar) på allvar är utmanad.

Uppsalamagasinet Luthagsnytt är partipolitiskt obundet. Den här texten är signerad P. Strandh personligen och ska därför inte tas som ett uttryck för redaktionens ståndpunkter.

Hur resonerar du? Dela gärna dina tankar och synpunkter i kommentarsfältet här intill.

_________________________