Artikeln publicerades ursprungligen i UMLN nr. 4, 2024.

Två år senare kom hustrun Sudakshina, som är utbildad nutritionist i hemlandet, efter. Sedan dess kallar paret Uppsala för sin hemstad. Hur förhåller de sig till vinterns mörker och kyla? Trots allt har de ju sina rötter i ett land som är varmt och har generöst med dagsljus året runt. De ville gärna dela med sig av sina erfarenheter.

Än så länge bor paret i sin etta med kokvrå på Skolgatan. Men snart går flyttlasset till en större bostad i Uppsalas östra delar. När jag ringer på dörrklockan tar det bara ett par sekunder innan Sudakshina, eller Shina som hon ofta kallas, öppnar. Det doftar svagt av rökelse i lägenheten när jag kliver in. Hon är klädd i en vacker, knälång klänning med ett varmt rödorange-färgat mönster. Bakom henne står maken Soham, iklädd i en blå skjorta med ett ovanligt broderat mönster på.

– Jag ritade det själv, berättar han, och sedan var den en kvinnlig släkting som broderade det för hand.

De visar mig att stiga in i rummet som, trots sina sparsamma kvadratmeter, är smart och smakfullt möblerad. Som alla som bor på en liten yta har de blivit något av experter på ”compact living”. Till exempel förvandlas sängen dagtid till en generös soffa. På väggen över den sitter ett kollage med fotografier som Soham har tagit. Han är bildkonstnärligt lagd och en hängiven fotograf medans Shina har en näktergals röst (Jenny Lind i all ära). Hon har en egen Youtube-kanal där hon delar med sig av sina inspelningar. På de små bilderna över soffan är paret och olika resmål förevigade. Där samsas Chicagos skyline med Trolltungan (högt belägen klippa, red.) i Norge och Venedig med Kungsträdgården i Stockholm. På en av bilderna är de båda iförda vintriga overaller och står gränsle över en snöskoter i vad som kunde vara någonstans i nordligaste Norrlands inland.

På rummets enda bord sprider stearinljus sitt varma sken och från kokvrån kommer en, för en infödd svensk, exotisk doft från stekpannan och kastruller. Det doftar gott av kryddor från den indiska subkontinenten när vi slår oss ned vid bordet.

– Bland det första vi båda reagerade på när vi kom till Sverige var den rena luften, berättar Shina samtidigt som Soham nickar instämmande. Samtidigt slogs vi av vad få människor ni är här uppe. I Indien är det folk och ljud överallt, något man vänjer sig vid när man bor där, men här var det så lugnt.

– Och här finns inga gatuhundar som springer omkring och skäller eller knattrande och tutande tukatukas (bengali för Tuk-Tuk; typ av motordriven pedicab red), fyller Soham i.

– Men en av de saker som vi imponerades mest av i Sverige, och det har vi hört från andra vänner med utländsk bakgrund, är varmvattenelementen, konstaterar de samstämmigt.

– Och varmvatten i kranen, det är ju toppenbra, tillägger Shina.

Vintern i Sverige

Att temperaturen och mörkret faller under vinterhalvåret var också något nytt för de två, som båda är överens om att det värsta att hantera är mörkret.

– Jag i synnerhet tycker att det är ganska jobbigt när solen står allt lägre på himlen, säger Soham samtidigt som han går fram till en golvlampa från Sveriges största möbelvaruhus. Men så köpte vi hem den här, den har ett lite kallare och intensivare ljus än vanliga lampor, och den brukar jag ha på ett tag på morgnarna … För att vakna till.

Kylan tycker de inte är samma problem som mörkret. Det går ju trots allt att klä sig efter väder.

Matnyttigt om vardagen

Till vardags jobbar Shina extra på en förskola samtidigt som hon studerar för att kunna få sin svenska licens som nutritionist. Sohams forskning är förlagd till Ångströmslaboratoriet. När de båda inte jobbar eller skapar bild- och musikalisk konst tycker de om att resa. Att döma av deras fotografier och berättelser skulle jag förmoda att paret är mer förtrogna med Europas länder än gemene svensk, från Öst- till Västeuropa har de turistat.

Utifrån köket strömmar nu den härliga doften av garam masala*. Den är nu mer än förförisk varför jag slår följe med Shina ut till stekpannan. Färgmässigt nästan glöder riset av något jag misstänker är (bland annat) gurkmeja. Gröna ärtor och cashewnötter bidrar inte bara med sin smak utan fungerar även som garnering på denna rätt som paret snarare kallar för ”Indian snacks”.
Smaken till och med överträffar doften och för en stund befinner jag mig (åtminstone i fantasin) i Soham och Sudakshinas barndomstrakter i Indiens nordostligaste hörn, i Västbengalen.

Säg den glädje som varar för evigt. När jag ett par timmar senare har tackat för mig och åter kommer ut i ett vintermörkt Luthagen känner jag tacksamhet. Smaken av parets Indian snacks värmer alltjämt inom mig när vintermörkret åter omsluter mig. 

En liten tröst finner jag i Shinas ord från när vi stod framför deras kryddhylla:
”Uppsala har många bra matbutiker där det går att hitta nästan all världens kryddor”. Hon nämnde bland annat en av mina (för ändamålet) favoritbutiker, Uppsala Orientlivs på Kvarntorget, men tillade sedan ”med idag hittar jag till och med bra indiska kryddor på Ica Lutis”. Som sagt, en liten tröst i väntan på ljusets och värmens återkomst.

•

Text och foto: Peder Strandh, ursprungligen publicerad i UMLN nr. 4, 2024.