Personalbrist och överbelagda fängelser är de främsta anledningarna, visar Riksrevisionens granskning.
Återfall i brott är ett omfattande samhällsproblem. Ett av Kriminalvårdens viktigaste uppdrag är därför att bedriva återfallsförebyggande verksamhet, exempelvis i form av behandlingsprogram. Riksrevisionens granskning visar att en mindre andel av klienterna med behov av behandlingsprogram får del av dem – och en ännu mindre andel fullföljer dem.
Kriminalvårdens ambition är att så många som möjligt av de med medelhög eller hög risk att återfalla i brott ska genomgå minst ett behandlingsprogram. Det gäller cirka 75 procent av alla klienter. Men 2023 var det bara 22 procent på anstalt och 13 procent inom frivården med behov av behandling som fullföljde ett behandlingsprogram.
Bristerna beror framför allt på att verksamheten är underdimensionerad. Så har det varit under lång tid. De senaste årens ökning av domar och strafflängd har lett till överbelagda fängelser och överbelastade frivårdskontor, vilket har förvärrat situationen. Kriminalvården har varken lokaler eller utbildad personal så att det räcker.
– De resurser som Kriminalvården lägger på behandlingsverksamhet är otillräckliga och behöver utökas. Det gäller även möjligheterna att delta i behandlingsprogrammen på distans, säger riksrevisor Helena Lindberg.
Kriminalvården har påbörjat ett arbete för att öka antalet anställda som kan genomföra behandlingsprogram, men det tar tid. Dessutom är personalomsättningen bland programledarna i vissa fall hög och det är på flera håll svårt att rekrytera nya.
Kriminalvårdens behandlingsprogram bygger också på att det ska finnas en stödjande miljö, utanför behandlingen. I den rådande situationen, med överbeläggningar, har myndigheten haft svårt att upprätthålla detta. Det riskerar att leda till att behandlingsprogrammen inte får full effekt.
– Säkerhetsfrågorna är mycket viktiga, men de får inte tränga ut det återfallsförebyggande arbetet. Kriminalvården behöver hantera båda delar, säger Jenny Lee, projektledare för granskningen.
Riksrevisionen konstaterar vidare att behandlingsverksamhetens innehåll behöver utvecklas. Till exempel behövs det program anpassade för kvinnor, program på andra språk än svenska samt utveckling av befintliga och nya program.
Detta försvåras av att Kriminalvården på grund av juridiska hinder inte har kunnat kartlägga behoven hos klienterna. Av samma anledningar har Kriminalvården inte kunnat genomföra utvärderingar av behandlingsprogrammens effekter.
– De brister som granskningen pekar på innebär ineffektivitet. Klienter inom Kriminalvården riskerar att inte få den hjälp de behöver, vilket ökar risken för återfall i brott, avslutar Helena Lindberg.
