LITTERÄRT —
Tiundaskolans novellvinnare 2024

| LÄSNING |
Tiundaskolan bjuder traditionsenligt in sina elever till att delta i en novelltävling, något som alltid sker på vårterminen.

Varje år koras sedan en vinnare bland tre finalister. Här föds berättelser som ger sina läsare nya perspektiv på tillvaron och möjligheten att växa som människa. Det är häftigt, tycker vi!
Lika traditionsenligt har det blivit att UMLN på senare år publicerar de vinnande novellbidragen.

Klasskamraterna Miranda Söderholm och Klara Sjöstrand i 4A gjorde som många andra elever på Tiundaskolan, bland dem Emma Brodén som går i klass 6D, och lämnade in ett bidrag till årets novelltävling. De tre tjejernas berättelser valdes sedan ut som finalister av skolan. Samtliga noveller berör angelägna ämnen. Här och nu har vi glädjen att presentera Miranda Söderholms novell ”Luddes äventyr” följd av Emma Brodéns och Klara Sjöstrands bidrag:

 

IIlustrationsbild.

LUDDES ÄVENTYR

av Miranda Söderblom

Ni vet när man läser en bok om hundar eller kaniner. Men ni har väl aldrig läst en från kaniners perspektiv. I så fall så kommer ni få göra det nu:

Hej, mitt namn är Ludde!

Jag är en gullig och snygg kanin, om jag får säga det själv. I alla fall senast jag kollade mig i spegeln. Jag är också snabb som blixten och växte upp på landet med tre systrar och min mamma Silva. Vi hade våra rutiner: På lördagar åt vi maskrosblad, på morgonen pellets och på helger lekte vi kull och det var ju kul. Men vi satt ofta i en trång liten bur så det var ganska tråkigt. Det hände aldrig något nytt. Ganska fort började jag längta efter ett äventyr.

En dag kom det främmande långbenta varelser. De kom för att ta mig. Bara mig! Jag menar; varför just mig? Sedan förde de in mig i en åkande plåtburk. Det var läskigt men samtidigt lite spännande. Helt plötsligt var vi någon annanstans. De där långbenta varelserna lyfte in mig till ett varmt rum. Där fanns både en bur, mat och vatten och även lite knapriga godsaker. Därefter började de långbenta att säga en massa konstiga ljud till mig. Ibland tog de på mig, till och med. Det var till en början väldigt läskigt men efter några dagar kändes det mycket bättre.

Men mitt problem var att jag kände mig väldigt annorlunda. Mina nya kompisar hade långa, smala  ben och en konstig päls. De pratade även ett annat konstigt språk som jag inte kände igen. Det fanns också en läskig mojäng som åkte runt på golvet och åt upp damm och skräp. Den var superläskig och den lät också jättekonstigt. Jag var rädd att den skulle äta upp mig, så ibland längtade jag hem.

Men så började jag umgås mer med de långbenta och den konstiga mojängen som de kallade ”dammsugare”. Då upptäckte jag att de inte alls var så farliga. Faktiskt ganska snälla till och med.  Trots att vi har en del olikheter så har vi likheter också. Till exempel så gillar både de och jag jordgubbar. Så vi är ganska lika ändå. Nu älskar jag min nya familj mer en något annan.

 

___________________

 

DE RÄTTA VÄNNERNA

av Emma Brodén

Ingen i min klass var som någon annan. Ingen såg ut som någon annan. Alla var olika. Men det var min vängrupp de valde att mobba.

Bara för att Leo, min närmsta vän, hade ett ärr över halva ansiktet som sträckte sig från hans läpp till ögat. Bara för att min vän Elvira var otroligt blek, och att hennes hår var så blont att det såg ut som bomull. Bara för att min vän Alvar hade Vitiligo, så att hans mörka hy hade flera vita fläckar här och där. Bara för att jag inte var med och mobbade dem.

Alla i min grupp var typ ”de utstötta” i skolan. Ingen gillade oss, ingen ville vara med oss. Men vi hade varandra, och det var vi jäkligt glada för. 

Leo och jag hängde dagligen, på helgerna med. Han hatade att vara hemma. Hans föräldrar var inte snälla, och de var anledningen till att han hade det där ärret. Jag var den enda han berättat det för. Ingen annan visste. Jag försökte få honom att berätta för någon. Vem som helst. Jag sa att vi kunde hjälpa honom. Men han vågade inte.

En fredag efter skolan när jag hade kommit hem och satt i min säng och läste, så hörde jag någon öppna ytterdörren och sprang till mitt rum. Det var Leo. Hans näsa blödde, hans ansikte var täckt av blåmärken, och hans ögon var fulla av tårar. Och jag visste precis vem som hade gjort det.

”Leo, du måste berätta för någon”, sa jag medan jag hjälpte honom med hans skador. ”Ska jag ringa Elvira och Alvar? De förtjänar att veta.” Han bara nickade och jag ringde dem. Efter en kvart var de här. Leo satt i soffan med ett isblock mot kinden samtidigt som jag berättade om vad som hade hänt honom. 

”Vi måste säga till en vuxen”, sa Alvar. 

”Jag vågar inte.” svarade Leo med liten röst medan jag klappade honom försiktigt på axeln. ”Leo, vi är med dig. Du har inget att vara rädd för. De kommer aldrig att skada dig igen.” Han kollade på oss alla och nickade till slut.

”Kan vi ringa din pappa?”, frågade han mig. ”Självklart”. Jag tog fram min telefon och ringde min pappa som kom hem så fort han kunde. När han såg Leo så såg det ut som om hans hjärta krossades. Han var försiktigt när han pratade med Leo och de kom överens om att ringa polisen. 

När polisen kom tog de med oss alla till polisstationen. Vi träffade flera poliser som höll förhör med oss. Till slut såg vi hans föräldrar komma in i handbojor.

Den måndagen när bara jag, Alvar och Elvira kom tillbaka till skolan slutade alla att mobba oss. De frågade om Leo och bad om ursäkt för allt de hade gjort.

Vi förlät dem aldrig. Det gjorde inte Leo häller. 

Men han fick till slut sin hämnd på sina föräldrar. De åkte in i fängelse i fyra år. Det var inte tillräckligt, men det var något. Och Leo fick sin nya familj. Den var min. Min mamma och pappa kom överens med att adoptera honom om han ville. Nu är han min bror. Alvar och Elvira är fortfarande våra vänner och vi hänger varje dag.

Ingen i min vängrupp är likadan. Alla är olika. Utseende och personlighet. Men vi är ändå vänner och det ska vi vara tills slutet av våra liv.

 

_____________________

 

Kompistjuven

av Klara Sjöstrand

Det var en gång en tjej som hette Alexa, hon var från Italien och var tolv år. Det fanns även en kille som hette Anders, han var från Sverige och även han tolv år gammal. Det var nämligen så att Alexa behövde fly till Sverige när det blev ett stort vulkanutbrott i Italien.

En dag, när de båda skulle börja i sexan, hade de av en slump börjat i samma skola. När det satt i samma klassrum så visste de ju inte att de snart skulle känna varandra väl. Det var tur att det var flera år sedan Alexa flyttade hit, så hon kunde nästan prata flytande svenska. Vissa ord som inte var så viktiga kunde hon inte uttala perfekt. Jaja, i vilket fall, så efter klassuppropet var det först dags för matte och sedan svenska. När det blev dags för rast var de båda rätt ensamma. Anders och Alexa var ju helt nya på skolan och kände inga. Anders gick fram till Alexa och undrade om de skulle gunga eller spela fotboll tillsammans. 

– Jag spelar inte fotboll men jag skulle gärna vilja gunga, sa Alexa och sedan gick de till gungställningen. När dagen var slut sprang Alexa fram till Anders och undrade om de skulle hänga efter skolan.

– Jättegärna, var bor du, undrade Anders?

– Jag bor på Kungsgatan 49, sa Alexa. Och du?

– Jag bor också på Kungsgatan men på nummer 51. Då är vi ju grannar, sa Anders lite förvirrat för han trodde inte att han skulle bli kompis med någon första dan. 

Efter att de hade hängt så gick Anders över till sig och under middagen berättade han allt om Alexa. Samma sak gjorde Alexa hemma hos sig.

Efter några veckor var de jättebra vänner, de var med varandra varje rast och de hängde nästan varje dag efter skolan. Men en dag kom en ny elev till skolan. Han var cool och smart. Den nya killen hette Lukas. En dag gick Anders fram till Lukas och frågade om de skulle hänga efter skolan. Han sa självklart ja. Så Alexa blev helt ensam. Den kvällen tänkte hon att det kanske var för att hon var utlänning? Hon tänkte fråga Anders om det var därför de hade slutat att umgås.

Nästa dag gick hon fram till Anders efter första lektionen och frågade om de kunde prata själva, Lukas vara nämligen med. Anders sa att om de skulle prata så fick de göra det efter rasten därför att han och Lukas skulle prata om vad de skulle göra i helgen. Efter rasten frågade han vad det var som var så viktigt. Hon sa:

– Jag bara undrar varför vi slutat hänga, är det för att jag är utlänning, sa hon och tittade ner i golvet.?

– Nej men han var mycket coolare än du, och jag blev mobbad för att jag hängde med en tjej så jag ville bara att vår vänskap skulle ta slut, sa han med en snabb röst.

– Men skit i dem! Vi var ju som klister, vi hängde varje dag och vi hade jättekul tillsammans, sa hon.

– Men, men … Men, sa han med en liten röst.

 Han blev helt stum. Sedan ringde det i hans mobil, det var Lukas. 

– Var är du, frågade Lukas?

– Jag är med min bästa vän, svarade Anders.

 

___________________

 

Vi på UMLN:s redaktion vill tacka de tre författarna för deras fina och tänkvärda bidrag och önska dem – och deras skolkamrater runt om i Uppsala – ett riktigt skönt sommarlov!

 

Ansvarig utgivare: UMLN, juni 2024

 

 

Fler nyheter

HUSHÅLL —
Potatis har stigit mest i pris på midsommarbordet

KROPP & HÄLSA —
Mindre salt i bröd och charkprodukter

EPILEPSI —
Fler patienter ska erbjudas epilepsikirurgi på Akademiska

SAMHÄLLE —
Nytt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck

UPPSALA SYD —
Naturnära förskola byggs i Sävja

SAMHÄLLE —
Nytt stöd ska minska risken för återfall i brott bland ungdomar