Varenda Uppsalabo lär ha sett hans stora muralmålning i Påvel Snickares gränd vid det här laget. Du vet, den där en gigantisk Pelle Svanslös tornar upp sig över stadens flanörer och andra andra som har sina ärenden till gränden.
Nu har han varit i farten igen, konstnären Charlie Granberg! Den här gången är det en mindre vägg i kvarteret Normann på Gimogatan i nordvästra Uppsala som har utsmyckats, på uppdrag av byggherren HSB.

– Det har varit jäkligt utmanande då underlaget är som det är, ler Charlie Granberg under sin keps och hoody (luvtröja).

Anledningen till denna klädsel förklarar han, är i första hand rent praktisk.

– Annars riskerar jag att få en massa sprayfärg i håret när vinden tar i. Det är inte så skoj att gå runt och ha alla möjliga färger i håret. Åtminstone tycker inte jag det.

Underlaget ja, hur ska man förklara det?

Väggytan är full med regelbundet återkommande inbuktningar/hål i vilka det, inom en snar framtid, kommer att planteras plantor. Naturligtvis blir det inte frågan om pelargoner eller tulpaner. Nej, här blir det växter som trivs att växa i den typen av, lodräta, miljöer.

Chalies motiv blir därmed särdeles träffsäkert. Det föreställer en flicka som klättrar upp för en hög med rostiga skrotbilar. I handen håller hon en klargul vattenkanna. Det är Charlies dotter Nico som är förlagan till flickan, och budskapet i målningen blir lika uppenbart som den är vacker.

I backspegeln

Charlie Granberg föddes 1971 i Ljusdal i Hälsingland. Så länge han kan minnas har han varit intresserad av att rita och måla.

– Mamma brukade komma hem med jättestora pappersrullar med ritpapper, minns Charlie. Väl hemma rullade hon ut dem genom hela vår långa hall. Där kunde jag sedan spendera hur många timmar som helst.

Han skrattar, och det är tydligt att det är med stor kärlek han minns hur modern omsorgsfullt försåg honom med materialet till det som kan sägas blev hans första ”muralmålningar”, även om dessa sedan utfördes på papper liggande på ett hallgolv.

Han beskriver själv att han alltid har varit ”en sån som snöar in på olika saker”, där måleriet var en typisk sådan sak.

Grafittin
1987 kom Staffan Hildebrand med sin film med bland andra Paolo ”kungen av Kungsan” Roberto i en av rollerna.

– Jag har ett tydligt minne av filmen Stockholmsnatt, berättar Charlie när vi frågar om graffitins intåg i hans liv. Det var där som jag första gången, på riktigt, såg graffiti … Och jag fastnade direkt!

Kort därefter fick han möjligheten att följa med en vän och dennes släkting till en av huvudstadens södra förorter.

– Då hade jag med mig en kamera och fotograferade precis allt jag såg i graffiti-väg. Det blev rätt många bilder och när jag sedan kom hem till Ljusdal igen, då inledde jag min egen graffiti-karriär.

Antalet väggar att måla på i hälsingeorten var begränsade. Men en sen kväll hittade Charlie och en vän till honom ett – i deras tycke – lämpligt objekt att försköna.
Några dagar senare satt han i bilen med sin mamma och passerade sin ”jungfrumålning”. När hon fick syn på målningen vände hon sig genast mot sin son och frågade med en förmanande blick, ”den där har du gjort, va”?

Det var inte lönt att neka varför Charlies mamma snart visste hela sanningen. Som den kloka förälder hon var insåg hon att sonens graffiti-intresse var viktigt för honom och något hon ville att han skulle kunna fortsätta att utveckla. Så med det i bakhuvudet påminde hon honom om att det är olagligt att måla på allmänna väggytor och att han bör söka efter andra ”målardukar” i framtiden. Den unge Charlie tog modern på ordet och snart övergick hans konstnärskap till att spreja med air brush istället för med sprejburkar. Först testade han tekniken på papper för att senare moped- och bilägares motordrivna kärlekar – givetvis efter deras önskan.

Sedan 2000 driver han sin egen konstnärliga firma. Genom den har han tagit, och gör så än idag, uppdrag som spänner mellan skivomslag till stora muralmålningar. Senast var han i Malmö

Innan han nu landade på Gimogatan i Uppsala. Med tre barn hemma i Ljusdal, uppdrag runt om i Sverige och även utomlands, är det uppenbart att Charlie har fullt upp. Där vi står och samtalar intill konstverket blir vi hela tiden avbrutna av förbipasserande som vill småprata med honom, och av byggarbetare som uppenbarligen känner honom sedan tidigare. Charlie ler – och alla de andra ler lika stort. Han har den avslappnade förmågan att skapa ett gemyt där han står bland sprejburkarna. Det är bara att konstatera att; redan vid sin tillblivelse lockar Charlie Granbergs nya vägg till samtal och trevnad.

•

Skribent: Peder Strandh, UMLN