Detta är en artikel från UMLN nummer 3, -2023.
| BILDSPECIAL |

>>

 

Hela miljön runt Ulva kvarn upplevs som tidlös. Här kröker sig Fyrisån som den har gjort i århundraden eller rent av årtusenden. Sedan tidigt 1300-tal har det funnits en kvarn på platsen och idag finns här bland annat ett kafé, hantverksbutiker och här arrangeras ett flertal marknader under året. Här tycks tiden stå stilla samtidigt som den onekligen rinner vidare i takt med åvattnet utanför kvarnens fönster. Då är det onekligen passande att här också finns ett äkta urmakeri – självklart med namnet Tidlösa Ur.

 

När vi en onsdagsförmiddag kommer till Ulva kvarn gapar parkeringarna tomma. Senast vi var här arrangerades en marknad och då var det för bilister minst sagt knepigt att hitta en ledig parkeringsplats. Höstsolen står lågt på himlen men värmer ändå en smula bakom sina slöjmoln. Annat blir det i vinter, hinner vi tänka innan vi åter dras till nuet av en skylt som förkunnar att vi har nått vår utflykts mål; Tidlösa Ur. Urmakeriet huserar i en faluröd byggnad nära Ulvas naturliga centrum; kaféet.

 

Barndomstiden i Storvreta gick mot Motalatid

Innanför dörren möts vi föga förvånande av klockor av alla de slag samt en uppsjö av attiraljer förknippade med dessa. Ägaren själv, urmakaren Robert Harlin, visar oss upp till övervåningen där hans kollega Mehdi Ahmadhi är i full färd med att sortera bland millimetersmå kugghjul på ett grönt underlägg på bordet. Det konstanta bakgrundsljudet av små, och därmed snabbt tickande, pendlar blandas med det mer lugnande från de större. De sistnämnda ofta härrörande från större väggur och så kallade Moraklockor medans de tidigare, mer stressande, ljuder från mindre vägg- och bordsur.

Han föddes och växte upp i Storvreta, berättar Robert Harlin, innan han kommer in på varför det blev mekaniska ur som skulle komma att ta upp det mesta av hans vakna tid:

– Min pappa var säljare för det japanska klockmärket Seiko och ibland fick jag, som liten pojke, följa med honom till jobbet. När jag besökte deras huvudkontor i Upplands Väsby var det nog något som etsade sig fast inom mig, berättar Robert samtidigt som hans blick svävar bort längs minnenas allé bakom de dubbla, på glasögonen fastmonterade, lupparna.

När han småningom nådde den ålder där det är dags att välja riktning för högre studier stod valet mellan grafisk designer och arkitekt … Han började läsa grafisk design men tyckte att det blev för mycket skärmtid. Plötsligt mindes han urmakarna han hade sett som barn på pappans jobb. Hur dessa utstrålade tålmodighet och visade utomordentlig omsorg för de små urverken de hade framför sig. Kanske såg den unge Robert hur dessa, urmakarskråets män, utstrålade en yrkesstolthet där de satt och pillade och fixade för att få Seiko-ur att åter hålla jämn takt med tiden?
En sak är säker; fröet som såtts när han var liten såg nu dagens ljus då han snart hade sökt och antagits som elev vid Urmakarskolan i Motala. En utbildning som dessutom är godkänd av den i branschen tungt vägande schweiziska urindustrin.

 

 

Arbetslivet tar vid

Efter att ha avlagt sin examen tog Robert klivet ut i arbetslivet som urmakare. Bland annat hann han med en anställning hos den välrenommerade klocktillverkaren Sjöö Sandström i Stockholm. Lägg där till diverse ut- och fortbildningar, bland annat hos lyxmärket Rolex i Geneve, och det blir uppenbart att han kan sin bransch.
Ett antal år senare återvände han till urmakarskolan i Motala, men den här gången till en lärartjänst. Det var nu han på allvar började att funderare över snedfördelningen mellan kvinnliga och manliga sökande till utbildningen (där de senare var och alltjämt är klart överrepresenterade). 

Där vi nu sitter på övervåningen i Tidlösa urs lokaler står det tydligt att frågan alltjämt gnager i honom.

– Ja, jag har funderat över det sedan dess. På skolan i Motala försökte vi att rikta oss till kvinnliga potentiella sökande i typiskt ”kvinnliga” tidningar, webbsidor o.s.v. Men det gick inte för det.

Han konstaterar att det är ett manligt kodat arbete. Paradoxalt nog tillskriver man ofta kvinnor typiska urmakar-egenskaper och färdigheter, så som tålmodig och pysslig, finmotoriskt lagd och så vidare.

På Tidlösa ur gäller idag att det likaså nästan uteslutande är män som går de kurser Robert anordnar. Och då äldre män i synnerhet. Kanske för att det har mest tid för det, tror han.

Om nu någon tjej eller kille, kvinna eller man skulle känna sig kallad att söka sig till urmakarnas skrå … Hur går den då till väga, frågar vi Robert Harlin?

– När jag sökte in på utbildningen 2009 var det ett praktisk prov där man skulle svarva pusselbitar som man sedan skulle sätta ihop. På den tiden var det också fokus på stresstålighet. På senare tid har man lagt mer fokus på att de som kommer in till utbildningen ska besitta mycket tålamod.

 

 

Han återkommer till att det är ett arbete som ofta är tidskrävande varför det ofta kan kräva en rejäl dos tålamod, fokus och uthållighet. Det är lätt att förstå varför det krävs tålamod när han visar oss en litet armbandsurs innandöme. Avancerad mekanik med mängder av små kugghjul, fjädrar och andra manicker är det som väntar under urtavlan. Arbetet som urmakare kräver därför en stadig hand, skarp blick, god precision och finmotorisk färdighet.

 

 

För den som inte vill sätta sig i skolbänken finns alternativet att gå som lärling. Hos Robert går Emil Hästbacka som lärling. Han är inne på sitt andra år och räknar med att vara klar till våren 2024.

När vi har sagt hejdå och lämnar Tidlösa Ur ser vi, genom tre olika fönster, hur lika många urmakare (varav en än så länge är lärling) återgår till sina lika tidskrävande som uppskattade arbeten med att hålla tiden i schack.

__________________________________

BILDER:

 

•

Text och foto: Maria Klefbeck och Peder Strandh, UMLN