Detta är en krönika från UMLN:s höstnummer (#3) 2020

Författaren Birgitta Lundkvist har sedan hon skrev detta tyvärr lämnat jordelivet. Hon är djupt saknad av många, inte minst oss på UMLN:s redaktion.
// UMLN genom Peder Strandh

>>

Jag blir alldeles varm och lugn i kroppen när jag närmar mig mitt hem efter en utflykt till någon annan ort.  Det kanske inte ens är så att jag har längtat hem, men när jag väl kommer till mina kvarter blir jag alldeles uppfylld av denna ljuvliga känsla av trygghet.

När jag flyttade till Stabby 2009 hade jag bott på fem olika orter tidigare men i minst 19 olika bostäder. Det dröjde väldigt länge innan jag kände mig hemma i Uppsala. Det sägs att det tar tre år att känna sig hemma på en ny plats. Det kanske beror på saknaden efter den person man var tillsammans med vännerna, arbetskamraterna osv på den tidigare platsen. Det tar tid att hitta igen sig själv i nya sammanhang, att bli vän med de nya sammanhangen. Men jag skulle nog säga att för mig har denna hemmakänsla börjat infinna sig först då jag upptäckte sambanden i mina nya kvarter till mina tidigare hemorter och sammanhang.

Falun var den plats jag bodde i före Uppsala. När flyttlasset hade lämnat av mig och möblerna i Stabby, gick jag ut på balkongen och fick plötsligt syn på ambulanshelikoptern på väg till akademiska. Jag vinkade.

 Och i Falun hade jag stått på balkongen i höghuset med utsikt över sjön Runn och koppargruvan; och sett ambulanshelikoptern passera över mig på väg till akademiska sjukhuset.

Min enda koppling till Uppsala  på 80 och 90-talet var när jag skickade röntgenbilder från Mora till akademiska via länk, för bedömning om patienter skulle skickas med helikoptern hit. 

När jag nu står på min balkong i mitt kvarter flyger samma helikopter från och till Falun över mig. Eller är den kanske på väg till Mora. Det händer fortfarande att jag vinkar.

Mina matvaror handlar jag nästan uteslutande i affärerna närmast omkring (före Coronan alltså) Där finns det mesta jag kan behöva.

Konsum på Ringgatan besöker eller passerar jag nästan dagligen. Jag har sett skolbarnen passera i ström på väg till och från skolorna. Och helt plötsligt mindes jag ett annat Konsum också det på Ringgatan men i Luleå, och som jag passerade på min väg till skolan när jag var åtta år. Det var en högstadieskola vi tillfälligtvis fick gå i under den tid det tog att färdigställa vår nya skola. Precis som barnen i mina kvarter för några år sedan fick passera Konsum på Ringgatan i Luthagen i väntan på att Tiundaskolan skulle byggas klart.

När jag cyklar över Librobäcken till Husbyborgskolonin finns vägen med samma namn som där jag bodde i Stockholm, Husabyvägen.

Ibland känns det som om mitt kvarter är på landet. Som de vintrar när det funnits snö. Då går grannarna ut på gatan, spänner på sig skidorna och åker ut i spåren på gärdet. Jag tycker chokladen i prästgården smakar bäst efter skidturen. Smakar precis som när jag var barn och lovvikavantarnas ludd satt kvar på händerna när jag höll i koppen på Ormbergsbackens servering.

I mina kvarter har jag nära till fåren i Stabby som jag kan kela med och påminnas om tiden som fårägare i Skattungbyn. 

Folkmusik, låtar jag spelade i Rimbo spelmanslag den vintern jag bodde i Brottby hörde jag spelas på kolonins föreningslokal en sommar. Det var inte lätt att hänga med alla duktiga nyckelharpsspelmän och -kvinnor. Fiolen ligger under sängen idag, jag brukar ta fram den till midsommar och stämma den. Sedan cyklar jag iväg och letar efter sommarblommor. Det är en väldig lycka att mitt kvarter ligger så nära landet. 

Den omstridda skorstenen i Tegnérparken (nummer 10, red)  får mig att minnas sågverket i Skattungbyn. Sågen användes fortfarande då jag bodde där. Den kunde såga timmer på ett alldeles speciellt vis för att få ut särskilt fint virke från stockens mitt. Kanske timmerhuset på min gata är sågat där … Vem vet? Och där på sågverksområdet finns det en likadan skorsten som den i Tegnérparken, Jag vet faktiskt inte vad den har haft för funktion, men lika hög och ståtlig är den och precis som skorstenen i Tegnérparken reser den sig som ett minnesmärke över en svunnen tid.  

I kvarteret där jag bor möter jag människor med samma beröringspunkter som jag har. Kanske har vi träffats och pratat flyktigt även på andra platser, i en annan tid. Jag känner igen dialekterna och känner mig hemma.

Efter jag blivit pensionär och hundägare har jag hittat så många nya platser och fått så många trevliga bekantskaper både tvåbenta och fyrbenta vid mina promenader. När jag numera är ute och går hälsar jag på bekanta hela tiden. Jag upptäcker helt plötsligt att flera grannar på kolonin bor i samma hus och i samma kvarter här i Stabby. Jag möter mina kvartersgrannar på gymmet och i affären. 

Jag har bott så många platser för att världen syntes mig så stor och spännande, men plötsligt insåg jag att världen också är väldigt liten. Inte minst när jag strax före flytten hit upptäckte att den 90-åriga mamman till min kompis i Skattungbyn hade varit bänkkamrat och trygghet i småskolan med min nya sambos morbror på Tiundagatan. Men det är en annan historia som jag kanske kan berätta om en annan gång, om jag fortfarande sitter i karantän här hemma hos mig, i huset i kvarteret där jag bor.

•

Skribent: Birgitta Lundkvist • UMLN nr.3 -2020