Detta är en artikel hämtad från UMLN:s höstnummer (#3) 2020

>>

Att odla och dricka te har anor sedan åtminstone 3 500 år tillbaka. Seden har sannolikt utvecklats parallellt på olika platser runt om i Asien. Men den den sydvästra provinsen Yunnan i Kina lär ha varit först ut med sin tekultur. Yunnan brukar ibland kallas för teets födelseplats och staden Lincang lär ha en ättling till världens äldsta tebuske som går hela 3 200 år tillbaka i tiden. I den här artikeln kommer vi att bekanta oss ytterligare med allas vårt älskade te.

Ett betydligt mer näraliggande Te-mecka finner vi på hörnet av Sankt Olofsgatan och Svartbäcksgatan i Uppsala. Här ligger butiken Tehörnan som har försett oss med te (och kaffe) sedan 1993. Ägarinnan Lena Nilsson och hennes kollegor vet det mesta som kan tänkas vara värt att veta om drycken och hjälper mer än gärna till att orientera sig bland tetermer, -sorter och sätt att brygga.

– Just sättet att brygga te är avgörande om det ska komma till sin fulla rätt, förklarar Lena. Det absolut vanligaste felet man gör är att slå på alldeles för hett vatten över tebladen, vilket får som resultat att beska ämnen slipper ut helt i onödan.

Svart te ska dra i cirka tre till fem minuter i ungefär 95º vatten. De där sista graderna, till kokpunkten, är avgörande för att smaken ska undvika att bli besk. Grönt te däremot bryggs i blott 75º- till 80-gradigt vatten i 1-3 minuter.

Så olika och ändå samma Camellia sinensis

Grönt te får sin färg av att det plockas från de nya bladen, överst på tebusken. När det skördas görs det med varsam hand så att inget av bladen går sönder. Skulle ett blad gå sönder så inleds en kemisk process, oxidering (ungefär som när äpplen blir bruna utan skal), vilken gör att bladet antar en allt mörkare färg och därmed förvandlas till ett svart teblad.

Utöver grönt och svart te brukar man också tala om det halvoxiderade Oolong-teet, det minst processade – vita – teet samt Pu-erh-te som plockas från vilda tebuskar och därefter får fermenteras för att fram sin aningen jordiga karaktär.
Samtliga buskar som ger oss teblad tillhör släktet Camellia sinensis och vilken färg de än har när du får dem i din tekopp är en sak säker: De innehåller alla tein, ett kemiskt ämne som verkar centralstimulerande och även återfinns i kaffe, guarana och mate. Här vill ändå Lena Nilsson tillägga något:

– Det är viktigt att känna till att det här ämnet i teet tvingas samspela med en annan kemisk ämnesklass; polyfenol. Detta ämne har, vid sidan om att det anses vara en antioxidant, också egenskapen att det slätar ut den centralstimulerande kurvan.

När man har skördat tebladen finns det naturligtvis lika många sätt att förädla dessa som det finns elscootrar i Uppsala — många. Som exempel så torrostar kineserna oftast sitt gröna te medan japanerna låter sitt ångas. En smaksak, tradition och kulturyttring, får vi förmoda.

Om att matcha kanji

De allra flesta associerar säkert det populära matcha-teet med Japan, vilket inte är så konstigt då japanerna älskar ”sitt” matcha. Men ursprungligen kommer också denna sed, där man maler ned gröna teblad till ett mycket fint pulver som sedan vispas ned i upphettat vatten, också från Kina. På 1400-talet ska det ha kommit med kinesiska munkar över Japanska sjön. Och som så ofta har öfolket förfinat konsten att producera det illgröna pulvret och ovanpå det gjort det ”till sitt”. Detta matcha som också kan kallas för kanji är sannolikt teernas superboost nummer ett när det kommer till tein-kick. Därför rekommenderas det att man dricker det ur små koppar/muggar och bara lite åt gången.

Med allt detta skrivet om te kan man ändå konstatera att teet främst bjuder oss oceaner av valfrihet. Frihet att välja vilket sorts te vi är sugna på för stunden, hur det ska tillredas och så vidare. Och lika viktigt som teet är sällskapet det intas i. Hit räknas en riktigt god vän, en god bok eller varför inte ett magasin som UMLN!?

•

Skribent: Peder Strandh • UMLN #3 2020