NEUROPSYKOLOGEN OM: Diagnos tills vidare

Detta är en artikel hämtad från UMLN:s vårnummer (#1) 2022

>>

Förr i världen pratades det om ouppfostrade, olydiga och vanartiga barn, men idag talas det desto mer om adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att utvecklingen gått framåt och att allting inte var bättre förr, det är tydligt. 

 

Men kanske kan det bli lite för mycket av ”det goda”? Andelen barn och unga vuxna som fått vård eller behandling för något psykiatriskt tillstånd har nämligen fördubblats mellan åren 2006–2018. Diagnosen autism sattes på 4000 individer år 2008. År 2020 var siffran uppe i hisnande 18000, en ökning med närmare 350  procent.

En fråga man kan ställa sig är om alla dessa diagnoser verkligen återspeglar verkligheten? Eller om det kanske snarare finns andra förklaringar bakom den stora ökningen av neuropsykiatriska diagnoser?
Sverige har fått kritik av FN:s barnrättskommitté för den stora ökningen av neuropsykiatriska diagnoser. Anhängare av denna utveckling brukar dock framhålla att en ökad medvetenhet i samhället gjort att individer som tidigare utgjorde ett mörkertal nu har fått en diagnos. 

En sak som kan ha bidragit till den utveckling vi nu ser är att Sverige 2009 införde en förstärkt vårdgaranti inom barn- och ungdomspsykiatrin (Bup). Det innebar att det tilldelades mer pengar för att korta väntetiderna då köerna för utredning bara växte. Det kan låta bra, men tyvärr ökar risken för att det ska begås fel när utredningstakten ökar. Det finns till dags dato heller ännu inga nationella riktlinjer kring hur omfattande en utredning måste vara, vilket riskerar att utredningarna får varierande kvalitet i olika kommuner. Någon som uttalat sig om detta i flera medier de senaste åren är psykologen Jenny Klefbom. För som så ofta är en krass delorsak till denna utveckling just ekonomi. Resursneddragningar i skolan har lett till att både föräldrar och lärare oftare vill ha en diagnos på de barn som uppvisar svårigheter att passa in, så att de ska få rätt till hjälp. Barn ska visserligen ha rätt till hjälp oavsett om de uppfyller kraven för en diagnos eller inte. Men det har visat sig att i kommuner där en diagnos krävs för att få hjälp, finns det också ett högre antal elever med diagnos.

I USA, där det finns betydligt fler personer med så kallade symtomdiagnoser (som adhd och autism) har nya forskningsrön visat att så många som en miljon barn kan vara feldiagnostiserade med adhd. I över hälften av fallen var det de yngsta och minst mogna barnen som hade fått en diagnos som sedan visade sig felaktig. I Sverige sätter man dock inte en diagnos före 4-6 års ålder.

Varför är det så, frågar vi neuropsykolog Åke Pålshammar?

Uppföljningsstudier av barn som fått diagnos tidigt (till exempel i 4-6 årsåldern) på grundval av vissa beteendeproblem och avvikelser visar att ungefär hälften av dessa barn inte längre har problem och avvikelser i 14-16 års ålder. De ser ut att ha ”vuxit bort”. Förklaringen kan vara att hjärnan mognat och blivit mer ”välkoordinerad” – något som forskare kan notera när de kan följa barn under många år. Både arv och miljö spelar förstås in. Även en epigenetisk* påverkan kan ske, med mer varaktiga förändringar i arvsmassan, eftersom miljöfaktorer i form av till exempel uppfostran och stress mer eller mindre varaktigt kan “släcka ner” delar av arvsmassans koder.
Det verkar nästan som om det funkar så i vår hjärna att egenskaper som inte behövs tonas ner medan andra, som anses viktiga för den miljö individen vistas i, förstärks. Även om förklaringen till epigenetiska förändringar är ännu mer komplicerade än så. Att ställa en neuropsykiatrisk diagnos är långt ifrån enkelt och det bör tas hänsyn till en mängd olika faktorer, avslutar Åke Pålshammar. 

En viktig sak att poängtera kring diagnoser är att om en person anses klarar av sin vardag med skola och livet i övrigt så behövs ingen diagnos! Funktionsnedsättningen är alltså en viktig del i diagnostiken. Tanken med att få en diagnos är att den ska hjälpa personen att få ett svar på varför vissa saker kanske har fungerat mindre bra. Att få veta att problem inte har berott på att vederbörande varit lat eller ouppfostrad kan innebära en lättnad, både för en själv och för ens omgivning, vilket många vittnar om. Mediciner kan också för vissa individer upplevas som närmast oumbärliga för att klara vardagens alla krav. Forskningsrönen kring de som går genom livet odiagnostiserade ser dessvärre dyster ut. Bland annat har forskning av Erskine et.al. (2014), Biederman (2018) samt Kirova et.al. (2019) visat att personer med odiagnostiserad adhd oftare dyker upp i vården med återkommande sjukskrivningar, depressioner samt problem med alkohol- och drogberoende. 

 

För många innebär att få en diagnos en lättnad och en större förståelse för sina svårigheter. Men vad händer om en diagnos istället blir en belastning och ett stigma? I den uppmärksammade P1-dokumentärserien “Återkallad diagnos” kommer barn till tals som upplevt baksidorna med att växa upp med en diagnos. Även forskare intervjuas och ifrågasätter varför vi i Sverige lägger skulden på barnen.
Docenten i farmakologi på Karolinska institutet, Thomas Ljungberg, anser att en diagnos är skuldavlastande. Detta därför att varken barnen, föräldrarna eller skolan behöver känna sig skyldiga då alla svårigheter istället får förklaras av diagnosen.

Trots att de symptom som barnen uppvisar inte sällan beror på förhållanden i barnets hemmiljö, en turbulent skolmiljö – eller som Åke Pålshammar tidigare nämnt; helt enkelt i en hel del fall, en omognad i hjärnan. Att ha en svår uppväxt innebär att hjärnan orimligt ofta duschas i olika stresshormoner. Effekten för dessa barn blir ofta att de uppvisar koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsproblem, det vill säga klassiska adhd-symptom. 

I tidskriften Radiology publicerades för några år sedan en studie från Universiteit van Amsterdam där de undersökte hur hjärnan hos barn påverkades av adhd-mediciner (Ritalin och Concerta). Det visade sig att hjärnorna uppvisade förändringar i den vita substansen** när de medicineras med dessa preparat. Siffror från socialstyrelsen från 2017 visar att ca 50 000 barn i åldern 0–19 år medicineras; nästan vart tionde barn. 

De forskare som uttalar sig i p1:s dokumentären anser att det alltid borde prövas andra alternativ än medicinering av minderåriga. Detta då vi ännu inte vet långtidseffekterna på en hjärna som fortfarande utvecklas. Kerstin Almqvist som är professor i psykologi vid Karlstads Universitet går så långt att hon varnar för att denna ökning av diagnoser kan bli en framtida skandal, liknande den vid tvångssterilisering. 

 

Barnpsykiatrikern Henrik Pelling uttalade sig i psykologtidningen (2021/04/24) att det är en ”missuppfattning i samhället att adhd och autism är konstanta tillstånd”. Att få en adhd- diagnos kan alltså få framtida konsekvenser för den unge; det försvårar möjligheten att ta körkort och begränsar möjlighet att arbeta som till exempel brandman, att få ta fallskärms- certifikat och så vidare. Hälften av alla regioner vittnar om en tillströmning av individer som därför vill få sin tidigare diagnos återkallad. 

Men bortom debatten kommer som alltid den enskilda människan i kläm. För hur ska man i förväg veta att en diagnos hjälper mer än stjälper? Svaret är: Det kan man egentligen aldrig veta. Det mesta i samhällets utveckling är, precis som i livet i övrigt, högst osäkert. Inom arbetsvärlden finns till exempel inte längre “fast anställning”, istället används ordet  “tillsvidareanställning”. Kanske vore det rimligt med detta tillsvidare -tillägg även när det gäller diagnoser?

 

* Epigenetik betyder ”ovanpå genetiken” och handlar om modifieringar av arvsmassan som inte ändrar den genetiska koden. Epigenetiska modifieringar handlar istället om hur DNA:t läses av och när det uttrycks, det vill säga vilka gener som är på- eller avslagna och när. (Källa: Wikipedia)

** Den vita substansen i hjärnan är de delar av en nervcell (kallad axon) som har mognat och fått ett fettlager omkring sig, så kallat myelin. Därmed leder nervimpulserna mycket snabbare än utan detta myelin. Man både agerar och tänker sämre utan detta myelin, det vill säga utan vit substans i hjärnan.’

 

Skribenter för UMLN:
Åke Pålshammar, neuropsykolog och Emeli Åkerman, beteendevetare

 

 

 

Fler nyheter

SPORT
Uppsalas Patricia Kamga slog svenskt juniorrekord

UPPSALA SÖDRA
Nu upphandlas byggandet av Uppsalas spårväg

F&V
Robotars känsel kan bli lika snabb som människans

ONLINE
Wikområdets historia digitaliseras och tillgängliggörs

SENIOR
Följ med Träffpunkter 65+ ut för en dag i gemenskap och rörelse

NYTT PROJEKT
Ungdomar ska öka kunskapen om hedersrelaterat våld och förtryck