Detta är en artkel hämtad från UMLN:s vårnummer (#1) 2023.

>>

Uppsalaborna har i alla tider glatt sig åt vårens små tecken, naturligtvis. Men för några olyckliga har förtjusningen över snödroppars blomning istället övergått i fasa över mörkt röda bloddroppar. 

UMLN dyker här ner i ett av Uppsala mest kända och olösta mord. 

Det är Valborgsmässoafton 1940. Medan andra världskriget rasar ute i Europa och studenterna i Uppsala som vanligt firar sista april håller 54-åriga Greta på att stänga sitt café “Gretas Kafferep” på nuvarande St. Olofsgatan (före detta Järnbrogatan 28). Idag anses detta vara fina kvarter som ligger mitt i smeten, men så har det inte alltid sett ut.
Då, för 80 år sedan var dessa kvarter nedgångna. Människorna som då bodde här var mestadels folk ur arbetarklassen, många av dem anställda på någon av de många industrier som fortfarande fanns i staden. På den eminenta webbsidan digitaltmuseum.se kan den som vill se Upplandsmuseets bevarade svartvita fotografier från den här tiden se såväl utsidan som insidan kvarterens slitna byggnader.

Brottsplatsen

Inne på Gretas Kafferep buktade de gamla pappspända väggarna och ventilspjällen stod vidöppna. Luften var troligen kvav och fuktig och inredningen bestod av enklare trämöbler. I fönstren täckte spetsgardiner all insyn och på varje bord stod askkoppar. Kanske var kaféet en plats att slinka in på, likt en tillflyktsort, undan vardagens jäkt. Besökaren befann sig här omsluten av rök- och matos, inklämd mellan arbetare och studenter. En av de få prydnaderna i det spartanska rummet var en broderad bonad med budskapet “Bättre få vänner att lita på än många som från oss gå”. Ett budskap som verkade sammanfatta kaféägarinnans livsfilosofi väl.

Greta hade nämligen inte haft det så lätt i livet. Hennes ende son var död, liksom hennes make. Hon hade rykte om sig att vara en aning hetlevrad och förmodligen hade hon inte många som hon kände att hon kunde lita på. Hennes sociala kontakter bestod av kunderna, några egentliga vänner verkar hon inte ha haft. Den som kanske stod henne närmast i livet var hennes katt Tusse. Det var också Tusse som fick Gretas grannar att fatta misstankar om att något inte stod rätt till då katten en morgonen sågs vanka omkring i hennes fönster.

Mycket kan anmärkas på dåtidens samhälleliga skyddsnät, men en sak som människor då verkar ha varit bra på var att ha koll på varandra. Numera rapporteras det ibland om människor som hittats döda i sina lägenheter efter flera år. Men detta verkar inte ha varit något problem 1940. När Greta inte syntes till ringde grannarna polisen som strax anlände och bröt upp hennes dörr. Väl innanför dörren befarades deras värsta farhågor: Där låg Greta … Mördad!

Att det var mord det var fråga om såg de direkt då Greta låg på mage med sina blodiga händer bakbundna med en elsladd. Hon var iklädd morgonrock och rockens skärp satt som en snara kring hennes hals. Kroppen visade tecken på misshandel då hon hade ett sår i pannan samt en näsduk nedstoppad i halsen. Allt sammantaget tydde på att någon verkligen ville se henne död.

Men vem?

Den frågan har kommit att gäcka polisen och allmänheten alltsedan dess. Polisen skulle genom de följande åren komma att förhöra hundratals personer för att försöka vaska fram detaljer kring mordet, men de flesta upplysningarna ledde ingenstans. Till och med ett medium tillkallades vid ett tillfälle, nio år efter mordet, men inte heller denne kände någon ”vittring” efter mördaren. Med åren skulle mordutredningen växa till att bli den mest omfattande någonsin. Än idag är den i paritet med nutidens största; Palmeutredningen.

1965 preskriberades mordet och samma år bytte Järnbrogatan namn till det nuvarande Sankt Olofsgatan. I brist på information brukar teorierna avlösa varandra, den ena idén mer fantasifull än den andra. Med tanke på att detta skedde mitt under kriget har det framförts teorier om att Greta egentligen var en engelsk spion. Andra har menat att hon, som var född i Tyskland, kanske i stället spionerade för tyskarna. Att det inte var ett så kallat lustmord stod klart efter en genomförd läkarundersökning. Inte heller hade någonting stulits från henne, vad man kunde se, så något rånmord var det heller inte frågan om. Så varför hade någon begått mordet, till synes utan motiv? 

GW:s syn på fallet

Professorn i kriminologi, Leif GW Persson, har uttalat sig om mordet. Enligt hans uppfattning hade polisen klantat sig och förstört bevisen på brottsplatsen innan någon mer erfaren expertis hann undersöka den. Vi får heller inte glömma att forensisk analys på den tiden inte var i närheten av dagens avancerade teknik.

Nu har det gått så lång tid sedan mordet att mördaren sannolikt är död sedan länge, liksom alla andra som möjligen visste något. Så vem som mördade henne och framför allt varför denne gjorde det får vi kanske aldrig veta. 

Enligt GW Persson kan vi utesluta att Greta var hemlig agent. Troligen var mördaren någon bekant till henne. Detaljer som att mördaren troligen gav katten mat innan hen avlägsnade sig stödjer den teorin. Som frånskild och ensam sedan några år hade hon kanske en manlig bekant som då och då kom och hälsade på. Kafébesökarna hade tyckt att Greta verkade ovanligt nedstämd sin sista dag i livet. Kanske hade hon och hennes bekant varit osams och mordet var ett försoningsförsök som gick katastrofalt snett? Ja, ingen vet vad som hände den där kvällen efter att Gretas Kafferep stängde. Bara katten Tusse och katter kan ju som bekant inte tala.

•

Skribent: Emeli Åkerman | UMLN nr.1 -2023