Litteratur / Kultur / Tiundaskolan

>>

 

 

Det har blivit en kär tradition att vi i UMLN:s sommarutgåva av pappersmagasinet presenterar – åtminstone – vinnarbidraget i Tiundaskolans novelltävling. Vinnare i år blev novellen Minnen av Stina Erlandsson i avgående klass 8B (läs hennes bidrag digitalt längst ner på den här sidan). På delad andra plats kom Signe Wimelius och Klara Larsson Nyberg.
Vi på UMLN tackar alla Tiundaelever som i år författade så att det stod härliga till! Vi vill avsluta denna ingress med att gratulera de tre finalisterna vars bidrag du nu ska få läsa:

_{ANDRAPLATSERNA:}

 

Världsvandrare
^{Författare Signe Wimelius i klass 6B vårterminen 2022}

I drömmen föll jag. Och föll, och föll. Bara det att jag inte slutade när jag vaknade.
Jag landade med en duns på marken och kände att det var gräs under mig. Min första tanke var “vad tusan gör jag utomhus”?
Jag reste mig upp och såg att jag var precis utanför min skola och att jag av någon konstig anledning hade vanliga kläder på mig. Jag kollade på min klocka och såg att min lektion snart började, så jag gick in. Till en början märkte jag inget konstigt. Allt verkade nästan helt normalt. Men sedan märkte jag något konstigt; ingen jag mötte hade ögon och ändå verkade som om alla tittade på mig, viskade bakom min rygg och skrattade. Jag försökte ignorera känslan av att vara utstirrad och fortsatte mot mitt klassrum. På vägen dit passerade jag en grupp flickor som pratade, uppenbarligen om mig. Även om de viskade kunde jag urskilja några ord som tjock, ful och äcklig. Jag visste att jag egentligen inte borde bry mig, men jag hade alltid haft dåligt självförtroende och när jag kom fram till mitt klassrum så var jag nära till gråt. Precis utanför såg jag ett hår jag kände igen och tillvaron kändes redan ljusare. 

– Olivia! Jag är så glad över att du är här! Det är så konstigt, i natt drö…
Längre hann jag inte innan Olivia vände sig om och jag insåg det jag inte ville inse.

– Alice, jag trodde att jag sa det; vi är inte vänner längre. Nu, gå härifrån och sluta irritera mig. Jag har redan hittat en ersättare för dig, och där kommer hon. Emma, här borta!

Sa hon och sprang iväg. Min enda riktiga vän hade övergivit mig. Innan hon gick hann jag se att hon inte heller hade några ögon.
Vår lärare stod och väntade på oss så jag gick in, satte mig vid min plats, ställde ner min ryggsäck bredvid min bänk och suckade. Jag visste redan att det här skulle bli en lång dag.

När jag var på väg till matsalen vid lunchtid hade jag redan fått två blåmärken på min vänsterarm, ett skrapsår på höger knä och jag kände mig upplöst i tårar. Jag tänkte på vad jag kunde ha gjort fel för att alla skulle hata mig så mycket att det kom som en riktig chock när jag blev indragen i en städskrubb. Där inne satt en flicka med blont hår och stora ögon. 

– Jag heter Selma, sa hon. Jag har inte mycket tid att förklara, men du och jag är inte som de andra, De ögonlösa. Jag har varit här i två veckor och deras enda mål är att knäcka dig. Kom nu, väste hon!

Hon drog ut mig ur det trånga rummet och mot biblioteket. Väl där gick hon till avdelning för facklitteratur och tog ut en bok ur den stora hyllan.

– Ok, vi måste komma på ett sätt att ta oss hem. Jag tror att jag har tagit reda på tillräckligt mycket för att veta varför bara vi är här. Vi är alltså några av de sista levande ättlingarna till Sybil Ludington. Du vet hon som red för att varna alla för rödrockarna. Men hon red också in i en annan dimension. Därför har det aldrig bekräftats att hon faktiskt fanns. Hon måste ha ridit genom ett maskhål, så vi behöver hitta det du kom genom. Var landade du?

– Alldeles utanför skolan, svarade jag samtidigt som det gick upp för mig; taket! Kom med mig och se till att du inte blir sedd. Vi vill inte ha onödigt mycket uppmärksamhet.

Jag grep tag om Selmas handled och drog med henne genom halva skolan. Upp till den översta våningen och upp för en stege som jag visste ledde till taket. När vi kommit ut där såg jag ett gigantiskt hål i himlen. Jag kände hur vi sögs upp av det och när det bara var några meter kvar så såg jag hur De ögonlösa bröt sig ut på taket. Det var också det sista jag såg av den här världen.

 

_________________________________

 

 

Tvärtom
^{Författare: Klara Larsson Nyberg i klass 8D vårterminen 2022}

Dom flesta räknar sina år efter Jesus födelse, huruvida det är år ett eller noll spelar ingen roll, för man använder samma fixa punkt i tiden och räknar utifrån den. Men jag räknar år på ett annat sätt, utifrån en annan fix punkt i tiden. Jag räknar utifrån Dagen med stort D, den dag då mitt liv vändes upp och ner och aldrig blev sig likt igen.

Det var en ovanligt kall och mörk junikväll, solen skymtade blodröd bakom höghusen, men den tycktes inte ge ifrån sig tillräckligt med ljus. En isande vind hade dragit upp från väster och blåst kall och bister hela veckan. Men då tänkte jag inte på det, för mig hade dagen varit en strid ström av lycksalighet. Jag och min bror hade nämligen smitit från hemmet där vi hade tvångsplacerats efter det att våran mamma hamnat på en behandlingsanstalt för alkisar. Innan hela dagen hade förstörts och mitt liv slitits i bitar hade jag och min bror varit på bio. Vi hade sett nånting fånigt, Alfons Åberg eller Pelle Kanin, men det spelade ingen roll för vi var tillsammans och hade kul. Efteråt hade vi dragit vidare till ett matvagn och tävlat i vem som kunde äta mest korv, vilket hade slutat med att vi båda nästan kräktes och fick ett förfärligt magknip. Jag tror nog att jag aldrig har skrattat så mycket som jag gjorde den dagen.

Det var på vägen tillbaka till hemmet som det hände, det som absolut inte, inte under några omständigheter, får hända. Vi gick längs med en dåligt upplyst väg, flera av gatlyktorna blinkade och några var helt mörka. Jag minns att jag skrattade åt något min bror sagt, något barnsligt förstås, även om jag inte kommer ihåg vad.

Ut från skuggan mellan husen kom fem maskerade gestalter. Vi var i ett område där våningshusen stod tätt vilket gjorde att dom fem kunde blockera hela vägen. Min bror hade lärt mig hur man ska reagera i sådana där situationer, att man ska försöka försvinna utan att dra uppmärksamheten till sig eller att man bara springer sin väg. Men min bror följde inte sina egna regler som han alltid präntade in i mitt huvud, han gick rakt fram till den största av gestalterna. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag var tio år när det hände. Jag tycker att jag borde ha hört mer exakt vad dom pratade om, men mina öron var fulla av ett högt surrande som stängde ute alla andra ljud. Men jag förstod ändå att min bror och personen han pratade med var arga över något, vad det kunde vara hade jag ingen aning om. Idag förstår jag att dom på något vis måste ha känt varandra. Hur vill jag inte tänka på.

När första slaget kom var jag helt oförberedd. Min bror, vars namn jag inte längre kan uttala, föll som en sten till marken. Männen, jag är ganska säker på att det var män på grund av deras storlek och sättet dom pratade på, gick fram till min brors kropp och måttade slag på spark på slag mot honom. Och där stod jag i utkanten av scenen, gömd i skuggan under ett slocknat gatulyse. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte i den stunden, men jag vet att jag kände en stor vrede växa inom mig. Ingen, ingen, skulle få behandla min bror på det viset. Utan att bry mig om eller förstå storleksskillnaden mellan mig och männen hoppade jag upp på den närmaste mannens rygg och bet honom hårt i nacken. Han skrek och slog med armarna för att bli av med mig, men jag tänkte inte släppa i första taget. Alla fem personer verkade ha glömt min bror vid det ögonblicket och var helt fokuserade på mig. Först skrattade några av dom, men när mannen jag bet inte slutade skrika tog dom sig samman. 

Jag minns den metalliska smaken av blod, hur lukten letade sig långt in i min näsa och fick mig att vilja hosta, men jag fortsatte gräva tänderna djupare in i mannens kött. En våldsam smärta i bakhuvudet tydde på att en av männen hade haft tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att hjälpa sin vän. Jag föll som bedövad ner på den hårda, kalla asfalten och blev liggande. Precis bredvid min bror. Eller snarare skalet efter min bror. För då fanns han inte kvar där inne, och jag kommer kanske aldrig att få veta vart han tog vägen. Men trots att det bara var min brors kropp jag tittade på, kommer jag aldrig att glömma hur han, jag menar den, såg ut. Dom blint stirrande, oförstående ögonen, blodet som täckte ansiktet, det djupa hålet i skallen. Just där och då ville jag bara skrika och ha sönder allt omkring mig, men tröttheten och smärtan i huvudet gjorde att jag bara kunde ligga där och se blodet stelna på min döde brors läppar. Sirener i fjärran, springande steg, steg som sprang bort. Men inget spelade roll för min bror var död och jag önskade att jag också var det.

Efter den Dagen bryr jag mig inte längre. Det spelar inte längre någon roll om jag lever eller är död, eller om världen skulle gå under, för mig finns det inte längre något kvar att sakna eller slåss för. Så fort jag kom ut från sjukhuset efter att ha återhämtat mig från min hjärnskakning rymde jag från vart enda hem jag placerades i. Då tror jag inte att jag visste varför jag gav mig av hela tiden, jag kände nog bara att jag behövde komma så långt bort från allt, jag ville rymma från allt som hänt för att hitta min bror i livet igen, skrattandes åt ett av sina egna dåliga skämt. Det är först nu som jag förstår att hämndbegäret drev mig och fanns med mig i allt jag gjorde, även om jag inte låtsades om det. Och nu vet jag att få hämnd inte gör något bättre. För efter att ha bevittnat min brors död och smakat en annan människas blod blev jag aldrig riktigt normal igen. Jag blev snarare det motsatta, nån form av tvärtom-jag. Jag blev hård och kall, ilsken och aggressiv. Den sorgen och den smärtan jag bar på, som jag fortfarande bär på, ledde mig fel många gånger och fick mig att begå många misstag jag nu ångrar djupt.

Så tillbaka där vi startade. Enligt min tideräkning är det idag nyårsdagen, den första dagen på året, det sjunde året. När jag idag tänker tillbaka på alla saker vi kunde ha gjort annorlunda, alla andra vägar vi kunde ha gått för att inte ha varit på just den platsen just vid den tidpunkten, men då får jag vänligt men bestämt förklara för mig själv att det inte är någon idé att tänka på det som varit, då det inte går att förändra. Istället tänker jag på nuet och framtiden och försöker att inte älta saker som redan hänt. Under dessa sju år har jag verkligen förändrats mycket. Från liten, oskuldsfull flicka till nästan vuxen kvinna med oräkneliga människors blod på mina händer. Men jag vet idag att jag har gjort fel, många gånger, och att ingen är perfekt. Och jag vill bättra mig och jag har försökt att ta avstånd från vem jag har varit dom här sju åren och bli en annan människa, en ny människa. Men mitt andra jag, mitt tvärtom-jag, kommer alltid att finnas inom mig och påminna mig om allt det hemska jag gjort. Mitt tvärtom-jag kommer ständigt söka kontrollen, för hon kommer aldrig att försvinna helt, hur mycket jag än anstränger mig. Hon kommer alltid att finnas kvar.

 

________________________________

_{VINNARBIDRAGET:}

 

Minnen
^{Vinnarnovellen 2022 av Stina Erlandsson i klass 8B}

Jag öppnar den avskavt vitmålade dörren, det knarrar. Ljuset faller ner på mina nakna ben, värmer. Jag tittar upp och ser ett hav av kaktusar, där folk brukar ha pelargoner. Farstun ger mig lugn.
– Goddag.
Jag rycker till, skäms lite, men får snabbt annat att tänka på. Röstens ägare står snett till vänster om mig, pillar med en fluffig kaktus. Jag försöker att få en bild av vem personen ser ut att vara. Ljust bruna manchesterbyxor och yvigt hår. Jag tänker på ett smultron. 

Det är en tystnad fylld av frågor, fast det känns som alla kommer från mitt håll. Till slut utbryter jag:
– Ditt hår ser ut som kaktusen, precis som hundägare ofta liknar sina hundar.

– Du har rätt, svarar han. 

Vilket kort men koncist svar, tänker jag. Vi börjar stappla in i själva huset. Saker överallt. Foton, instrument, det sköraste gamla porslinet, böcker, kartor, kaktusar och ännu fler kaktusar. Mina ögon flackar hit och dit över alla ting, tills jag tillslut möter själva ägarens ögon. Jag sjunker ner en bit i ögonens ocean innan han hinner dra upp mig och säger:
– Fastna inte i mitt hav, jag är inte så varaktig som du tror. 

Jag är förvirrad. Förstår inte. Men jag fortsätter ändå titta. Samtidigt frågar jag:
– Vet du varför jag är här?

– Det vet du nog bäst själv. Du letar, säger han.

– Efter vad, säger jag samtidigt som hjärnan går på högvarv?

Jag tittar runt i rummet igen. Undviker ögonen som dränker samtidigt som jag ger mig själv en bättre överblick, om det nu går att få nån överblick. Rummet ser ut att aldrig ta slut, uppstoppade djur, burkar, flaskor, tavlor, teckningar i travar.

– Minnen. Du behöver dem, mer kan jag inte säga. 

Svaret får mig att känna nån typ av lättnad men samtidigt sug av att avsluta nåt viktigt.  Jag tänker på mitt liv. Och kommer fram till rätt lite. Vilket minne måste fyllas? Mamma? Minnet av henne fråntogs mig vid olyckan. Allt av vikt försvann. Jag flöt runt i ett ingenting. Mamma försvann, jag försvann. 

Jag känner en blick på mig. Jag fokuserar ögonen och tittar upp, kaktushåret.

– Det börjar bli ont om tid. Om du är här för länge kommer du inte härifrån. Fastna inte, för alltid letandes, uppmanar han mig.

– Okej, men hur hittar jag henne, mamma, mitt minne alltså, svarar jag.

– Du måste verkligen försöka minnas. Drick av saften och börja sedan att leta, och glöm inte vad du letar efter. 

Jag tittar in i oceanerna igen. Ögonlocken stängs aldrig, blinkar aldrig. Jag börjar bli mer och mer förvirrad och överväldigad.

– Var är jag, får jag ur mig?

– Vi tar det sedan, nu måste du tänka på ditt minne. Säger kaktushåret med en bestämdhet i rösten.

Jag lyder, tänker, tänker och försöker minnas ännu lite till. Glimtar av lockigt brunt hår, ett skratt sedan ett skrik dundrar över mig. Jag får saftglaset i handen. Tittar upp.

– Fläder. Magisk fläder, säger mannen. Drick!

Jag dricker upp allt. Det rusar inom mig. Jag börjar leta i det stora rummet. Rotar bland påfågelsfjädrar, förstoringsglas och kaktusar. River ner böcker ur gigantiska bokhyllor i solid sten. Jag har ingen aning om hur jag ska hitta henne i röran. Hon finns här nånstans säger jag tyst för mig själv. Tidningar, krukor, gamla glas. Helt plötsligt är en stor spegel framför mig. Och då ser jag henne. När jag ser mig själv ser jag även henne, jag påminner om henne. Samma bruna lockar, samma mossiga ögon. Min mage känns som honung. Jag minns henne. Jag minns min mamma.

– Bra jobbat.

Jag ser på kaktushåret. Då kommer jag på att jag måste fråga innan jag ska härifrån.

– Vem är du egentligen?

– Hemligstämplat, men en kaktusälskare som hjälper dig när du behöver mig som mest.

Då ser jag vingarna, ståtliga precis under håret. 

– Var är vi, Skyndar jag mig att fråga?

– Det får du aldrig veta.

Mer hinner vingbäraren inte säga innan jag börjar tyna bort. Jag bryts sakta ner i skärvor som försvinner, förvandlas för att komma tillbaka till mitt liv. 

 

•

UMLN (Uppsalamagasinet Luthagsnytt) sommarnummer 2022