Hämtad från UMLN  #4, 2021 »

Somliga löser suduko, andra bestiger berg. UMLN har träffat 21-åriga Caroline Brekkan, en framstående klättrare som tävlat både i SM såväl som i olika klättringstävlingar i USA. Hon är född och uppvuxen i Luthagen men bor numera i amerikanska Seattle.

Caroline började klättra redan som nioåring.

– Det var inte planerat. Jag gick på ett barnkalas där man fick prova på klättring och sedan ville jag inte gå därifrån, det var så det började, säger Caroline och skrattar.
Klättring blir verkligen som en livsstil, berättar hon, med en unik sammanhållning med andra utövare. Det är en relativt farlig sport, och hon känner personligen människor som dött när de klättrat. Ändå kan hon inte minnas när hon själv var rädd sist.
– Jag har hållit på så länge att jag vet exakt vad jag klarar av och inte, säger hon.

^{Berget Apansiktet i Oregon är ett av bergen Caroline Brekkan har bestigit. (Foto: Privat)}

Jag, som själv aldrig klättrat högre upp än möjligtvis i ett äppelträd som barn, undrar om det är känslan av att ha lyckats bestiga en hög höjd, som är det som motiverar henne. Nej, svarar hon.

Istället är de olika klättringslederna och -platserna utmärkta med olika svårighetsgrader beroende på hur lätta eller svåra grepp det finns. Ett till synes högt berg kan alltså vara relativt lätt att bestiga, och vice versa. Caroline liknar klättring vid en sorts hjärngympa. Hon kan stå nedanför berget, eller titta på bilder av det i förväg, för att därefter räkna ut exakt hur hon ska greppa och positionerna sig för att komma upp.
– När man väl börjat så är det svårt att sluta, det finns alltid nya sätt att utmana sig själv, konstaterar Caroline Brekkan.

•

_{Signerat: Emeli Åkerman, Uppsalamagasinet Luthagsnytt (UMLN)}