>>
I måndags dömdes 21-årige Timothy Kombrecht till lagens strängaste straff, 14 års fängelse, för mordet på 19-åriga flickvännen Victoria Örnberg den 13 december i fjol (läs mer i tidigare artiklar/inlägg)…
Timothy Kombrecht ska ha utdelat ett tjugotal hugg varav det sista och definitivt dödande riktades mot offrets hals. Därefter försökte han att stycka kroppen, i ett uppenbart försök att undanröja bevis. När detta inte lyckades tände han eld på lägenheten och flydde genom den lilla bostadens fönster.
Vid tiden för brottet var Timothy Kombrecht 20 år vilket omöjliggör att han skulle kunna dömmas till det strängare straffet, livstid. Så långt kalla fakta.
Hela den här historien kan bara beskrivas med ett ord; tragedier. Att en ung tjej skulle behöva sätta livet till är den mest uppenbara aspekten i tragedin. Med samma knivhugg ströp han också chanserna för det egna livet. Han kommer aldrig, och det med all emotionell rätt, att bli kvitt den skugga Victorias död kommer att lägga över honom. Skuggan kommer till hans sista andetag att förfölja honom och försvåra – eller rent av omöjliggöra – allt ifrån framtida anställningsmöjligheter till tillträden i sociala kretsar … Och det gäller, tack och lov, i de allra flesta sammanhang…
En omständighet som för mig är extra svår att smälta är den att Timothy Kombrecht enligt uppgift hade en väldokumenterad historia av bl.a. drogmissbruk och dessutom en ”livslång störning som yttrar sig i aggressivitet”. För Victoria Örnberg är efterklokheten för sent ute, så även för Timothy Kombrecht. Men för samhället finns det rimligtvis en och annan lärdom att dra av tragedin på Hällbygatan. Vikten av att konstruktiv kritik kommer fram är aldrig så viktigt att påpeka som i allvarliga sammanhang som detta.
Redaktör’n
[Texten är personlig och speglar inte nödvändigtvis Magasinets åsikter].