SIGNATUR LINDBERG
Jag är normalt en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad*. Men mitt i alla bestyr som hör tiden till vill jag här bjuda er lösare på min homage till potatisen.
För tiotusen år sedan odlade inkaindianerna ”papa”, som var en tålig gröda, högt uppe i Anderna. Papan gav makt och välstånd, man tillbad till och med en papagudinna; Axomama. På 1600-talet tog de spanska erövrarna papan till Europa där ”papan – patatan” blev ”potato” och så småningom vår älskade potatis.
Olaus Rudbeck anses vara den förste som tog in potatisen till vårt land. År 1655 började han odla potatis i sin anlagda Botaniska trädgård i Uppsala. Men den som oftast får ta åt sig äran av att ha tagit potatisen till Sverige är Jonas Alströmer. På sin gård Nolhaga utanför Alingsås, började han att odla potatis år 1724. Detta skedde troligtvis med potatisutsäde från England. Alströmer uppmärksammade också den nya jordfruktens värdefulla näringsinnehåll och möjligheter.
”Att laga eller tillreda desse rötter äro för de förmögne mångahanda Maner. De hafva nästan samma smak som troufles, när de väl äro tillrede; äro mycket delicate att äta till kiött och fläsk, som fisk, …In summa, denna rotens godhet och bruk i ett hushåld, är så mångfaldig att den ei nog kan berömas,” lär adelsfrun Eva De La Gardie ha uttryckt.
Hon spred kunskap om potatisen
Eva De la Gardie propagerade för en alternativ användning av den ädla roten; i tillverkning av stärkelse samt brännvinsbränning. Detta bidrog även till hygienprodukter (potatissmink och -puder), vilka ersatte giftigare alternativ som exempelvis arsenikbaserat puder. För sina insatser i spridandet av kunskapen om potatisen invaldes hon senare, som första kvinna, i Kungliga Vetenskapsakademien år (1748). Då var hon blott 24 år fyllda.
Eva var dotter till greve Magnus Julius De la Gardie och gifte sig med greve Claes Ekeblad.
Denna Eva De la Gardie torde ha fallit Albert Engströms ”Kolingen” i smaken. Ja, då Eva för de allra flesta är mest är känd för att ha varit den första att beskriva hur man kan göra brännvin av potatis.
Störst var odlingsarealerna 1918, i slutet av första världskriget. Under kriget stängdes gränserna och Sverige fick brist på flera livsmedel. Ransonering rådde då det var nödvändigt för att det skulle räcka åt alla. 1917 var det så illa att det blev kravaller på Södermalm i Stockholm när ryktet spreds om att en potatishandlare hade gömt undan potatis. Förlåt om jag ler, svenskarna uppmuntrades att sätta mer potatis och odla själva – till exempel i parker och i skogsbryn.
Potatisen, som går att odla i hela vårat avlånga land, blev en räddare när befolkningen växte snabbt. En jordplätt att odla potatis på blev en förutsättning för mångas överlevnad. I Sverige är potatisen fortfarande en av våra viktigaste grödor. Den är en av de få grödor som vi odlar tillräckligt mycket av för att det ska räcka till befolkningens behov – även om gränserna skulle behöva stängas i kristid. I Sverige odlas det potatis på cirka sju procent av den totala landareal som är ämnad för jordbruk. Ytmässigt motsvarar det ungefär all svensk mark söder om Växjö. Parallellt med att befolkningen fortsätter att öka har svensk åkermark minskat sedan 1950-talet. Nästan en tredjedel har försvunnit – så frågan är: Kan svenskt jordbruk klara att föda befolkningen om vi i ett krisläge inte längre skulle ha möjlighet att importera livsmedel?
Några sista ord på vägen
Det förhåller sig nu på följande vis: Min mormor Aino var född på en gård i Karungi socken, närmare bestämt i Kokkula. En bondgård utefter Torneälvens strand, några mil norr ut från Haparanda, var hennes hem. Där tillbringade jag många sommar- och påsklov. Där lärde jag mig att älska denna rot, vilken jag än i dag håller högt och kär.
Potatisrecept känns överflödiga att dela, men min personliga vardagsfavorit är kokt King Edvard som mosas på tallriken med obscent mycket ”smör” och lite salt. Mer krävs inte. Sen ska det tilläggas att dagens svenska potatis inte är vad den har varit. Jordmånerna har förändrats till följd av den monokultur som rådigt och alltjämt gör så.
Mono-jordbruk (eller monokultur) inom jordbruket innebär att man odlar endast en enda grödart (till exempel bara vete, bara majs eller som i detta fall; potatis) på ett stort område. Detta förenklar standardiserad skötsel och skörd men ökar riskerna för skadedjur, sjukdomar och ogräs då det minskar den naturliga biologiska mångfalden.
Dessutom har det även påverkat smaken och utseendet på potatisen. Jag har en tydlig smakbild av King Edvard från när jag var barn på 70-talet. Smaken av samma rot i dag är inte ens närheten av då. Mitt råd är att koka all potatis med skalet på för att sedan skala den vid bordet. På så vis behåller den smak och färg samt – om än lite – också den näring den har. Jag säger det igen: Var inte blyg när du saltar vattnet!
*Tack till Adolphson och Falk för träffande rader.
Fristående gästskribent: Henric C. Lindberg (SignaturLindberg)
______
LÄS ÄVEN:
H.C. LINDBERG OM: Vintertidens accenter
(publ. 13 december 2025)
______
