(ENLIGT REDAKTÖR’N / KRÖNIKÅSERI / ALLERGI / VÅREN)
>>
SOM jag har längtat efter att solen ska börja värma igen, på att koltrastarna ska komma in i sångstämning och knoppar spricka ut i en vårens hyllning färgad av klorofyll!
Idag utlovas 20 plusgrader och solsken och så vaknar man med täppt näsa och klåda i skottgluggarna … Varje gång våren nalkas på allvar har jag lyckats glömma att jag dessutom är pollenallergiker. Så även denna gång. Men sedan några dagar tillbaka knapras här små piller för glatta livet vilka lägger sig likt kåda mellan synapserna och får hela dagen att kännas som en enda lång autobahn där alla rusar på medan min körfil är insmord i det segaste av segast.
Texten fortsätter under blomman som inte har ett dugg med KröniKåseriet att göra men är ack så vacker.
Men med några starka koppar kaffe innanför västen och en pris under läppen klamrar jag mig med dårens envishet fast vid det vakna tillståndet. Kanske är det återvändande ljuset som jag längtat efter sedan i oktober som gör det möjligt att överhuvudtaget hålla sig i rörelse i dessa allergitider? Kanske är det knopparna på Stabbylyckans rhododendron som lockar mig upp ur dvalans varma ludd? Ärligt talat så vet jag inte hur det går till. Jag antar att jag gör som alla andra; bara ställer mig upp på morgonen och går, på någon slags autopilot, tills dess att den allra värsta efterslängen av nattens dåsighet gett vika.
Det slog mig i morse att världen liksom kommer i en slags extra romantiskt suddigt ljus så här års. Att den villfarelsen sedan berodde på ögonkladd förtar inte den effektiva skönhet det får på synintrycken. Här tänker jag som så att; om man nu måste dras med allergi (läs klåda i ögon och hals, nysningar och en känsla av att allmäntillståndet är nedsatt) så ska man väl ändå kunna finna något positivt i det också. Ett romantiskt dis runt det annars helt vanliga köksbordet är onekligen ett litet plus i min bok. Likaså försöker jag att – efter att jag enligt konstens alla regler nyst i armvecket – njuta av den uppfriskande och tillfredsställande känsla en nysning ändå ger. Tänk så förbenat fiffigt … Och dessutom alldeles gratis. En nysning är ju skön de första trettio gångerna. Det är när man närmar sig femtio dunderpuffar som man börjar ledsna och kollar efter nässprayen.
Här kommer jag att erinra mig texten från en låt jag skrev för nästan två decennier tillbaka. Låten i fråga heter Klockan 05:32 och textraden som nu gjorde sig påmind lyder:
”Jag nyser och jag frustar av pollenallergi. Kom igen Gud Fader; gör skogen pollenfri!”
Så kan det verkligen kännas. Men nu tänker jag praktisera acceptans och snarare utmana mina histaminer, antihistaminer, kvantihistaminer och allt vad de kallas och bege mig ut för att åter möta våren. Tjohej, här ska minsann nysas och här ska klias, här ska det frustas och hostas men framförallt – här ska nu njutas!
// SIGNERAT PEDER STRANDH, REDAKTÖR’N
_______________________
