Trots oroligheter som normalt omger oss i vardagen väljer vissa att utsätta sig för ännu värre farligheter eller utmaningar—som att klättra i höga berg, vindsurfa på superhöga vågor eller paddla en kanot över stormigt hav. Typ!Dessa s.k. spänningssökare måste uppleva annat än ren rädsla inför sådana farliga situationer, där risken för att skadas eller t.o.m. dö är förhöjd.

Människor som mår bra av riskfyllda strapatser har alltid funnits; de som förr kallades för upptäcktsresande kallas idag för äventyrare. Utmärkande för dem är en nyfikenhet och längtan efter att berika och utmana sig själva. Göran Kropp var en sådan person. Han utsågs f.ö. till decenniets äventyrare (1990-1999). 2002 avled han i en klättringsolycka.

Extremsporter finns det många av och de lockar ständigt både utövare och publik. När livet står på spel, när störtloppsåkaren susar ner i en ”vansinnigt” hög fart tycks hjärnan både hos den aktive och åskådaren (den som vågar titta på) kunna få sig en extra boost.
Det finns ju åtskilliga som väljer att ständigt, närmast som en livsuppgift klättra upp på alla höga berg som finns. Och många finns det! Eller att kasta sig handlöst ut med någon liten ”bärvinge” som hjälp från höga berg eller byggnader. De vill testa sina gränser, vill känna starkt att de lever – på riktigt! Känna en förhöjd livskänsla, helt enkelt. Så för vissa är spänningen, utmaningen, risken en positiv kraft som ger mening åt livet. Förvisso kan denna lust ta sig uttryck på ett närmast oändligt antal sätt i sporter och andra aktiviteter där man gör extrema saker. Men även inom ekonomi, företagsamhet, politik, sex och tusen andra områden finns möjlighet för spänningssökaren att få utlopp för drivkraften att ge sig själv, d.v.s. sin hjärna, en extra kick – något den vill ha och tycks längta efter!

I en artikel för några år sedan, benämnd ”Alpinist eller alkoholist”, noterades att för spänningssökaren kan stimulans- och spänningssuget, åtminstone tillfälligt, tillfredsställas med hjälp av droger om man inte hittar något fysiskt eller psykiskt tillräckligt utmanande alternativ. Vi vet att arv och miljö samverkar till att utforma hjärnan och ”psyket”. Ofta finns medfödda särdrag tidigt i livet och dessa kan förstärkas under utvecklingens gång. Familjemedlemmar, kamrater och andra betydelsefulla personer eller förebilder inspirerar medvetet eller omedvetet barnet till att börja söka och pröva t.ex. ”riskfyllda” aktiviteter där det kan börja med att ”klättra på väggarna” på ett mer handfast sätt. Genom framsteg som ger kickar från adrenalin och dopamin uppstår sug efter mer. Under ungdomsårens normala obalans mellan gas och broms ökar tillgången av det som står till buds för att mätta suget.

Så visst har bergsbestigare, krigskorrespondenter, upptäcktsresande, äventyrare etc. ett psyke som avviker lite från de flesta av oss andra. Många av dessa har från tidig ålder varit mer benägna att vara på, vara aktiva, vara extra nyfikna och t.o.m. söka risker mer än andra. Och kanske har de saknat lite av försiktighet och tillbakadragenhet och därmed haft mer gas än broms. Därmed mer benägna för riskfyllda strapatser!

Spänningssökare verkar gå igång på aktivitet i hjärnans dopaminstinna belöningsområden. Dopaminet ger en kick och njutning som driver deras beteende vidare. Och dessutom: Med långvarig träning lär de sig även att bemästra den rädsla som lamslår andra som ger sig i kast med liknande saker. För att inte katastrofer ska inträffa för spänningssökare med de vanligen ökande utmaningar och risker som följer är det nödvändigt med en parallell ökning även av träning och förberedelser. Eftersom deras hjärnor går igång på starka utmaningar, men samtidigt vanligen vänjer sig snabbt, triggas sökandet efter ännu större utmaningar och med dem ytterligare förhöjd risk. Därför behövs samtidigt och parallellt med att man trappar upp nivån av risk en ordentlig träning av handlingsberedskap för allvarliga situationer — för att minska risken för allvarliga olyckor.

Dock är det en ansenlig mängd klättrare som har omkommit vid sina försök att bestiga världens högsta berg Mount Everest. För ibland räcker inte ens en aldrig så god planering! Men ändå, helt utan risk slocknar kanske livsgnistan?

För att citera 1800-talspoeten Ralph Waldo Emerson:
”Men risker måste tas, för den största risken man kan ta i livet är att inte ta några risker alls. En människa som inte riskerar någonting gör ingenting, har ingenting och är ingenting. Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte lära, känna, förändras, växa, älska, leva. Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav, hon har förverkat sin frihet. Bara en människa som tar risker är fri!”

*En teknisk beskrivning: Hjärnans reaktioner består oftast av såväl obehaglig som njutbar upplevelse kopplad till aktivitet i nätverk av nervceller styrda av kända kemiska ämnen, t.ex. kortisol, dopamin, serotonin och noradrenalin.

Med hjälp av dem och den främre delen av hjärnan planerar, kontrollerar och bedömer man situationer som inte bara ska tillfredsställa suget efter spänning och stimulering, utan även medföra hanterbar rädsla. Genom träning och exponering av farliga men samtidigt positivt laddade situationer reduceras aktiviteten i amygdala så att rädslor lättare kan hållas i styr! Så ock njutningar från de dopaminstinna belöningsområdena.

UMLN rekommenderar också Åke Pålshammars kanal på Youtube: Hjärnkanalen!
__________________________________________________
Artikelförfattare: Åke Pålshammar, senioruniversitetlektor vid Institutionen för psykologi, Avdelningen för Utvecklingspsykologi Uppsala universitet.