Det lilla teatersällskapet bildades för femton år sedan. Gruppens namn Los de Antes syftar till ursprungliga medlemmarna och betyder fritt översatt ”de som var med innan”. Det är en mörk och regnig torsdagkväll som jag har bestämt träff med kvintetten i en samlingslokal i Ekeby.
”Bienvenido” utbrister sällskapet när jag kliver innanför dörren. De har möblerat stolar och ett bord till en sittgrupp mitt på det rymliga golvet. När vi har satt oss till rätta och presenterat oss blir min första fråga av naturliga skäl; hur kom det sig att teatergruppen Los de Antes startades 2010?
– Vi är många spansktalande från Sydamerika som har varit i Sverige i trettio, fyrtio år vid det här laget. En av de främsta anledningarna till vår teatergrupps bildande var vår gemensamma önskan att umgås och få tala vårt modersmål, inleder sällskapets äldsta medlem Beatriz Miceli.
Beatriz hade, precis som gruppens pjäsförfattare och regissör, Danilo Santangelo, en teaterutbildning och -erfarenhet med sig från hemlandet Chile. Regiassistenten och sufflören Luz Blon är liksom skådespelaren Ramòn Garcia också från Chile. Den femte medlemmen är Enrique ”Ricky” Rivas som föddes i den spanska södern men växte upp i Stockholm.

Pjäsen Uno (Preludium för själens röst)
När Danilo Santangelo skrev sin nya pjäs Uno (Preludio Para Voces del Alma) så var det utifrån att höra hemma i olika delar av världen. Hans och ensemblens ambition är att lyfta många av alla för- och nackdelar som denna ”uppdelade” erfarenhet kan tänkas föra med sig.
– När jag hade flyttat till Sverige, från födelselandet Spanien, och började i skolan fick jag omgående smeknamnet ”spanjoren”, minns Ricky. När vi sedan åkte och hälsade på familj och släkt i Spanien så kallade alla barnen mig för ”el sueco” (svensken, red).
Han och de andra menar att det där med att inte höra helt hemma någonstans gör någonting med en. Att det skapar en känsla av något man närmast kan tolka som utanförskap.
– Jag lämnade en handfull syskon efter mig hemma i Chile, fortsätter Ramòn. När jag idag, fyrtio år senare, har kontakt med dem så märker jag att det inte bara är det geografiska avståndet som skiljer oss åt. Utan också faktumet att de lever i en chilensk vardag medans min är den svenska.
Det blir uppenbart att ju längre tiden går, desto större kan avståndet upplevas då livsförutsättningarna skiljer sig så pass mycket åt att man ”glider i sär” ytterligare. Föreställningen Uno berör även ämnen som tilltagande ensamhet ålderns höst, samt den allt starkare saknad som många invandrade svenskar känner efter sitt ursprung.
– Men dessa tunga tunga ämnen till trots så är det ändå en stor skillnad till det bättre idag, inflikar Betriz raskt. När jag kom till Sverige 1973 var det enbart brevskrivande som gällde när jag ville ha kontakt med mina släktingar hemma i Chile och Argentina. På den tiden hade ju ingen av dem telefon. Medans idag har vi, både de och jag, till och med möjlighet att ha videosamtal … Det är en otrolig skillnad mot förr!
Hon får ett intensivt medhåll från den övriga gruppen som nu, med eftertryck, vill påpeka att pjäsen (som utspelar sig under en dag i ett vardagsrum) faktiskt har många humoristiska inslag som lockar till befriande skratt.

(Foto: Peder Strandh, UMLN© 2025)
Premiär på Teater Blanca
Många av de scener som pjäsen bygger är hämtade från olika erfarenheter som medlemmarna i Los de Antes har gjort under sin tid som svenskar. Skratt, men också allvarsamhet, utlovas med andra ord när den planerade premiären går av stapeln på Teater Blanca på Österplan 1 den 28 februari.
Det är ett muntert gäng, tro inget annat, som repeterar inför öppningen. Med detta skrivet vill jag poängtera att pjäsen alltså framförs (om det har gått förbi någon) på ”Español”, varför viss kunskap i språket förmodligen förhöjer upplevelsen en smula. Jag som begriper nada/noll av spanska kunde trots detta uppfatta att stämningen som strömmade från repetitionsscenen var laddad med ett spektrum av känslor. När jag låser upp cykeln och ska lämna gänget i Ekeby tänker jag att; kanske var det det heta latinska blodet som förmådde pjäsens känslor att nå över min språkbarriär? För kände gjorde jag, och berördes!
För UMLN:s räkning sänder jag Teatro Los de Antes en lyckospark inför premiären. Därtill också ett hjärtligt grattis till den befriande energiska Betriz Miceli som i mars fyller 85 år!
Signerat: Peder Strandh, UMLN