Vid ett tillfälle frågade jag Crister: Vad hade ni gjort om ni inte blivit kock?
”Jazzmusiker” var svaret jag fick. Så nu hoppas jag att han fick med sig klarinetten (eller om det var saxofonen) dit han nu är.

 

Jag kommer aldrig att glömma när han skällde ut en kvinnlig alkoholkontrollant – på franska!

 

– À qui penses-tu parler? Je suis chef, chef de cuisine. J’ai travaillé en France. Je ne suis pas un pizzaiolo. Pour qui me prends-tu?! Ok, bande de salauds, j’en ai assez entendu. Maintenant c’est toi qui pars d’ici!
Fritt översatt blir det: Vem tror du att du pratar du med? Jag är kock, köksmästare. Jag jobbade i Frankrike. Jag är ingen pizzabagare. Vem tar du mig för? Okej, dina j#vel, jag har hört tillräckligt. Nu är det du som går här ifrån.

När hon med lågt huvud hade lommat ut och lämnat lokalen frågade jag, vad var det där om?
Svaret jag fick var helt klart färgat av den irriterade situation som just hade utspelat sig framför mina ögon och öron:
– Putain de chatte, svarade han!

 

”Ursäkta min franska”, brukar man säga. Men Crister bad inte om ursäkt. Nej, han ansåg att det var han som hade blivit förolämpad först.

 

Och oui, kontrollanten ”parlait français” (talade franska, red.) … Och nykter var hon inte. Det var i och för sig inte Crille heller. Men det behöver vi inte veta mer om nu.

 

Övriga anekdoter jag idag bär vidare är inte ämnade för kreti och pleti. Jag misstänker starkt att hans övriga kollegor inte skulle uppskatta mitt goda minne i skrift. I synnerhet inte hans främsta och mest kända kollega. Så jag väljer att avrunda här, och jag gör det med orden: Merci mon ami Svantesson, för tiden jag gavs med er.