Nog stämmer det in ”Luthagsgården”. Idag rymmer huset på Wallingatan 10 Familjeläkarnas mottagning. För etthundra år sedan, år 1925, stod det inflyttningsklart och för den som idag tar sig tid att känna efter och lyssna kan rummen innanför den gulputsade fasaden berätta en hel del.
Två personer som verkligen har en relation till huset är Kerstin Blomqvist och Ulf Hellman. Idag är de båda i 80-årsåldern men när vi träffas, över bilder från det sena 50-talet som ligger utspridda på Ulfs köksbord, är det två par pigga och förväntansfulla ögon som möter mig.
– 1957 kom jag dit som skolhemselev från Söderfors, berättar Ulf. Det var Stora Kopparbergs Bergslags AB som lät starta ett skolhem i huset och det var avsett för bolagets tjänstemäns barn.
Ulf började i och med flytten till Wallingatan 10 att studera vid det som idag är Katedralskolan och Kerstin, som anlände i samma veva, styrde sina kunskapstörstande steg till Magdeburgs allmänna flickskola. Den sistnämnda idag en del av Ellen Fries gymnasium.
Ingen tid för hemlängtan
Man kan ju tänka sig att barn som lämnar sin familj för att bo och studera på en annan ort skulle drabbas av hemlängtan. Men det är något som de båda förnekar.
– Man hade inte tid för det, säger Kerstin. Snabbt fick vi kamrater i skolhemmet och dagarna var ju tämligen inrutade med skola, måltider och så vidare. Dessutom åkte vi hem till våra familjer i Söderfors nästan vare helg, i synnerhet de första åren.
På 1950-talet hade Luthagsgårdens ursprungliga innandöme ändrats så att det skulle kunna rymma arton elever, nio av vardera kön. Sovrummen var placerade på det övre våningsplanet och åtskilda med pojkar på den ena sidan av de låsta dörrarna och flickor på den andra. Matsalen, sällskapsrummet och föreståndarinnans bostäder återfanns på bottenplanet. Ulf och Kerstin minns hur det på vardagarna var väckning vid sjutiden. Efter att ha fräschat upp sig vid handfatet i sovrummet serverades det, en halvtimme senare, frukost i matsalen som låg på bottenvåningen i fastighetens sydvästra del.
– Efter frukost var det upp till var och en att ta sig till respektive skola för undervisning innan det sedan var dags för lunch i skolhemmets matsal. Därefter var vi ju tvungna att ta oss tillbaka till våra skolor för eftermiddagens lektioner … Så det blev en hel del turer mellan skolan och skolhemmet, konstaterar Ulf som än idag är en hängiven vardagscyklist.
Luthagens egen Sputnik
En sådan mellanrubrik bör få ett och annat ögonbryn att höjas förbryllat. Jo visst fanns där en koppling mellan den ryska satelliten och stadsdelen Luthagen. Den alltid så upptågsrike Ulf fick en dag för sig att bygga en egen raket. Materialet utgjordes av en hushållsrulle, hemgjort svartkrut samt en lina som spändes mellan, på enas sidan ett av trädgårdens träd vid Tegnérgatan, och på den andra staketet som gränsade mot Elisabethsjukhuset.
– Ja jisses, det minns jag, säger Kerstin och brister ut i skratt när Ulf börjar att berätta. Vi var flera boende som kom ut för att uppleva detta ögonblick.
Ulf berättar att han gjorde detta några gånger innan han fick höra talas om ryssarnas uppskjutning av satelliten sputnik.
– Den var ju försedd med en tvåstegsraket ju! Där och då föddes idén om en egen tvåstegare i trädgården, minns han.
Efter att åter ha preparerat en hushållsrulle, med två laddningar/ steg, blev det så dags för raketen att göra sin jungfrufärd.
– Linan var uppspänd och jag tände på stubinen, berättar Ulf. Den här gången fick den en så rejäl fart att den lämnade linan där staketet borde ha satt stopp för den.
Ulf drar efter andan innan han, med lätt sänkt röst, avslöjar hur det hela förlöpte.
– Därefter for den in i Elisabethsjukhusets fasad, rakt nedanför tornet … Där och då gick det andra steget av.
Kort sagt, det blev en sjuhelsikes smäll och därefter en rejäl sotfläck på sjukhusets fasad. De båda skrattar hjärtligt åt minnet samtidigt som vi nu vänder vår uppmärksamhet mot alla bilder och ritningar som ligger framför oss på bordet.
Rejäl Rödmyra i källaren
Då husets sovsalar var indelade efter kön var dörrarna mellan de båda delarna låsta kvälls- och nattetid. Tro nu inte att det hindrade ungdomarna. Nej, snart lärde de sig att dyrka upp en av dörrarna varpå hindret var undanröjt.
– Den säkraste passagen fanns på vinden, berättar Kerstin. Där kunde vi smyga mellan de båda delarna och på så vis ha fortsatt skoj. Föreståndarinnan trodde nog att vi alla låg och sov, men nej.
Även skolhemmets källarplan kom till nytta för ungdomarna. Ulf fick veta att en av de lite äldre killarna fått tillåtelse att använda ett av källarrummen som verkstad.
– Charlie Wenster hette han, säger Ulf och får en nostalgisk blick. Charlie hade kommit över en fallfärdig lättviktsmotorcykel av märket Husqvarna Rödmyra. Den plockade han isär ”i atomer”, rengjorde och putsade, målade och fixade innan han satte ihop den igen. Det var som en helt ny motorcykel när han var färdig … Och den fungerade!
Inspirerade av Charlie bad Ulf, och en kamrat till honom, om att få ett eget tillhåll i källaren. Något föreståndarinnan gick med på. Det var där som Ulfs intresse för teknik, inte minst cyklar, fick riktig fart.
– Jag kommer ihåg att jag bland annat fick ta hem gamla trasiga radioapparater från en cykel- och radiobutik i korsningen Tegnérgatan och Börjegatan, berättar han. Dessa lagade jag och sålde, alternativt hyrde ut. Var det inte så att jag hyrde ut en radioapparat åt dig och din rumskompis, Kerstin?!
– Jo, det stämmer! För några kronor i veckan kunde vi lyssna på de senaste hitsen via Radio Luxemburg, minns Kerstin Blomqvist och ler åt minnet.
Visst kan väggar tala
Det ligger definitivt något i den franske konstnären Henri Matisses påstående om att ”det finns blommor överallt för den som vill se dem”.
För om man verkligen vill lära känna en plats, ja då är det bara att vara nyfiket öppen inför den och gärna fråga de personer som känner den sedan innan om vad den vet. Visst, ibland krävs en viss uthållighet för att träffa rätt person, textkälla och så vidare. Men trägen vinner och vi konstaterar att väggar minsann kan tala, åtminstone med en gnutta hjälp av människor som var eller är villiga att berätta.
Signerat Peder Strandh
Ursprungligen publicerad i UMLN nr. 4 -2025
________
