Svaret är att det tycks finna flera olika sätt för författare att fånga sin publik. Det visar Karl Berglund och Johan Svedjedal som tagit hjälp av datorstödd analys för att kartlägga svensk 1900-talslitteratur.

Kan man mäta litterär kvalitet? I den nyutgivna boken Det stora lästa. Fjärrläsningar av klassiska svenska romaners stilvärldar 1910–1999 tar litteraturforskarna Karl Berglund och Johan Svedjedal datorernas hjälp för att undersöka stilistiska skillnader mellan 339 romaner som givits ut under 1900-talet. Metoden som kallas fjärrläsning innebär att man i digitaliserade romantexter mäter en lång rad konkreta indikatorer på stil – allt från meningslängd och interpunktion till ordklasser, ordförråd och unika ord. Sedan vägs allt samman i en flervariabelanalys, vilket ger ett slags stilrymd där olika författare drar åt olika håll.

– Fjärrläsningar gör det möjligt att jämföra stora grupper av författare med varandra. Det är till exempel välkänt att Stig Dagerman skriver på väldigt olika sätt i sina romaner. I vår analys kan vi visa att hans stilistiska variation är extrem i jämförelse med alla andra författare i vår undersökning. Ingen annan förändrar sin stil så mycket som han gör mellan De dömdas ö och Bränt barn. Vilket får betraktas som en litterär bedrift eftersom romanerna följer på varandra och att det endast skiljer två år mellan dem, säger Karl Berglund.

Oväntade samband mellan Selma Lagerlöf och Sigge Stark

Bland romanerna som analyseras ryms både verk som har blivit kanoniserade och sådana som blev populära hos en bredare publik – eller både och.

Utifrån de olika typerna av framgång har författarna fördelats på tre stora grupper. I analyserna ställs uppburna författare som Karin Boye och Pär Lagerkvist bredvid de mer folkligt populära som Sigge Stark och författarparet Sjöwall Wahlöö.

− I boken lyfter vi fram litteraturhistoriskt oväntade samband, som till exempel att Selma Lagerlöf och Sigge Stark i språklig mening skriver på likartade sätt. Eller att Harry Martinson och den idag ganska bortglömda arbetarförfattaren Ann-Charlotte Alverfors har klara stilmässiga likheter. Hos bägge präglas prosan av expressiva och originella ordsammansättningar på ett sätt som inte finns hos några andra författare i vår studie, säger Johan Svedjedal.

Många olika stilar kan fånga publiken

Boken visar att det finns klara stilskillnader på gruppnivå mellan publikförfattare och författare med hög litterär prestige.

– En deckarförfattare som Henning Mankell kan ses som typisk för publikförfattare på så sätt att han skriver med korta meningar, få bisatser, hög andel verb och låg andel adjektiv. Prosan kan kallas effektiv eller konstlös beroende på perspektiv. I andra änden av spektrat finns utpräglade modernister, som till exempel Gösta Oswald, som leker med språket, har långa vindlande meningar som kränger åt olika håll, gott om ovanliga ord och beskrivande adjektiv – och dessutom en hel del ovanlig interpunktion som semikolon och parenteser, säger Karl Berglund

Samtidigt är förhållandet mellan popularitet, prestige och litterär stil mer komplicerat än så.

– Mankell och Oswald är extremer i ett stort spann, men ett centralt huvudresultat är att det inte är meningsfullt att tala om stilistisk kvalitet i ental. Tvärtom visar våra resultat att det finns flera olika stilistiska kvaliteteter, många sätt att fånga publik och smakdomare, säger Johan Svedjedal.

// Extern skribent: Uppsala universitet