Det är med stor stolthet och glädje som vi på magasinet får ta del av resultat från Tiundaskolans unga novellförfattare. I maj stod det klart vilka tre som knep förstaplatserna i det starka startfältet. I år utgjordes juryn av personal på Tiundaskolan.

Klara Sjöstrand gick i våras i årskurs 5. Amina Khalil gick i 6:an och Emma Brodén på högstadiet. När detta skrivs har de unga studenterna redan avancerat ett år i grundskoletrappan. Nedan kan du läsa och ta del av deras inre värld av berättelser. Till dessa tjejer, samt alla som var med i Tiundaskolans novelltävling, vill vi rikta ett hjärtligt tack för läsupplevelserna och önska lycka till i framtiden!

/Redaktionen genom Peder Strandh

Flykten till trygghet!

Jag vaknad av ett tjut. Mamma sprang in till mig och tog min hand. Vi rusade ner i källaren som vi alltid gör när flyglarmet sätter igång. Mamma tog fram sin mobil. Hon kollade nyheterna, men jag hann inte se vad som hade hänt.
Jag bor med min mamma i ett litet hus i Ukraina. Ryssland har attackerat och jag vill inte bo kvar. Hon säger alltid att vi ska åka till ett bättre land men det händer aldrig.
En dag, eller en ganska speciell dag, kommer mamma in i mitt rum.

– Grattis min älskling på 13 års dagen. Hon ler stort och håller någonting bakom ryggen.

– Vad har du där? Frågar jag nyfiket.

Hon ser lurig ut och ger min ett kuvert. Jag öppnar det och ser lappar. Jag såg inte vad det stod, men sedan så såg jag att det två stycken biljetter.

– Menar du allvar? Ska vi åka till Sverige? Säger jag och ser på mamma.

– Ja Chloe, vi ska åka till Sverige och starta ett nytt liv.

Nästa dag sitter vi mitt i Kiev på flygplatsen. Jag håller i min resväska och tänker på Sverige. Jag vet inte så mycket om Sverige, men det jag vet är att jag längtar till att få komma till ett bombfritt land.
Efter någon timme sitter vi på planet. När vi har kommit till rätta så frågar jag mamma: Vart ska vi bo? Vilken stad ska vi bo i? Vilken skola kommer jag gå på? Hon tittar in i mina ögon när hon säger: Det får du se när vi kommer fram. När vi är framme så ser vi massa skyltar och människor som går åt olika håll. Jag är inte van med så många människor på en och samma gång så det kom som en chock.
Ute på parkeringen stod det en liten, grå Opel. Mamma pekade på den och sa att jag skulle kliva in. Vi körde en bit och sedan så stannade hon vid ett rött radhus. Det var gjort av tegel det såg ut som hemma. Jag gick in och det första jag ser är massa flyttkartonger. Jag gick upp för trappan och såg en dörr. Jag öppnade dörren långsamt och såg min vita, gamla säng. Bredvid den stod min gråa fåtölj och min klädhängare. Jag gick ner till mamma. Hon satt i köket och pratade i telefon.

– Ja, Chloe ska börja på eran skola. Kan hon komma imorgon? Ja vad bra. Hej då, sa mamma och slängde en blick på mig.

– Vilken skola ska jag gå på? Jag kollade på henne med en bestämd blick.

– Tiundaskolan, sa hon och gav mig en blick som sa att allt kommer bli bra.

Nästa morgon vaknade jag av att det blåste kalla vindar genom mitt öppna fönster. Jag tog på mig mina kanintofflor och gick och stängde fönstret. Nere i köket stod mamma och borstade tänderna.

– Ska inte du äta frukost, frågade jag nyvaket och tog en banan.

– Nej jag har inte tid för det, jag ska till mitt nya jobb så jag hinner inte. Glöm inte att låsa dörren innan du går, nycklarna ligger i hallen.

Hon sprang ut till hallen och tog på sig sina skor. Hon rusade ut ur dörren och jag gick upp på mitt rum. Efter 20 minuter gick jag till skolan. Jag hade mina airpods i och lyssnade på musik. Det tog ungefär fem minuter för att komma fram. När jag stod vid ingången så kollade jag runt. Det var människor överallt och jag hörde stutsen av basketbollar. Jag gick in och gick upp för någon trappa. Där såg jag en skylt där det stod 7A. Jag gick in i klassrummet och såg mig omkring. Det satt människor på bänkar och längst fram stod mentorn.

– Hej, sa hon med ett varmt leende. Jag heter Karin, är det du som är Chloe?
Jag nickade och sa: Ja det är jag, vart ska jag sitta? Hon pekade mot en bänk i mitten. Bredvid min bänk satt 3 stycken tjejer och pillade varandra i håret. När jag gick och satte mig så frågade de mig vad jag hette. Jag svarade, men när jag vände mig om så hörde jag att de fnissade. Det är inte första gången som jag blir retad för mitt namn.

På första rasten så stod jag själv. Men helt plötsligt så kom det fram ett killgäng och frågade mig om jag spelade basket.

– Ja, när jag bodde i Ukraina så var jag bäst i hela ligan. De kollade imponerande på mig.

– Vill du vara med ock köra, sa en annan kille.

Jag hade inget annat för mig så jag följde med. Vi delade upp lagen och sedan började vi köra. Jag gjorde snabbt mål och de andra hejade på mig. 

När dagen var slut så kom ena killen fram till mig och sa: Vad grym du var idag, vill du följa med oss till planen och köra en stund till. Jag nickade och följde med. Efter en stund ringde min faster som också bor i Sverige, hon sa att jag behövde gå hem. Jag frågade om mamma var hemma, men det var hon inte. Jag gick hem och när jag stod i dörröppningen så stod hon där. Jag hade inte träffat henne på säkert tre år.

– Var är mamma och varför är du här? Jag tittade på henne och hon tittade ner i marken.

– Hon kommer inte komma hem på ett tag.

Författare: Klara Sjöstrand

_____________

Mira och framtiden

Just nu är året 2068, världen har förändrats väldigt mycket. Alla hade flygande bilar och robotar som hjälpte till med hemmet. Gatorna var fyllda med stora tv-liknande skärmar som visade nyheter. Men för 13-åriga Mira kändes det som att något saknades. Mira hade allt som någon kunde önska sig, en flygande bil och till och med flera robotar hemma hos sig själv. Men ändå kände hon inte sig riktigt lycklig.

Mira flög till och från skolan varje dag i sin egen bil. Så fort hon kom hem satte hon sig framför sin skärm och började spela hennes favoritspel ”året 2020” som handlade om att man fick leva en dag som folk gjorde i år 2015–2025. Miras bästa kompis Freja brukade också spela det spelet. De brukade spela med varandra varenda dag. Det pratade ofta om alla de coola sakerna de kunde göra tillsammans med all den nya teknologin. De pratade nästan alltid om saker det kunde göra med teknologin aldrig om sig själva eller sina känslor. 

En dag efter skolan tänkte Mira att hon ville testa något annorlunda. Hon lämnade sin flygande bil hemma och gick ut till fots. Det var något med att gå på marken, att känna marken på fötterna kändes speciellt, det kändes bra. Mira hade aldrig känt denna känsla innan.

När hon gick längs gatan såg hon något oväntat, hon såg en liten park mellan alla de höga byggnaderna. Träd, gräs, blommor och fåglar fyllde parken. Det var så tyst och lugnt i parken. 

Mira kände en konstig känsla i magen, hon kände att hon hade missat något viktigt för hon hade aldrig upptäck denna vackra plats. 

Plötsligt hörde hon en hes vänlig röst:

– Hej vad gör du här?

En äldre kvinna satt på en bänk och tittade på Mira med ett leende på ansiktet.

Mira svarade: 

– Jag såg bara parken, den var annorlunda, den var fin.

Kvinnan log.

– Ja den här parken har funnits länge. Förr i tiden kom folk hit för att prata med varandra, utan skärmar.

Mira blev nyfiken.

– Men varför kom ni hit? Varför bara inte vara hemma och hålla på med era prylar istället?

Kvinnan tittade på Mira med ett stort leende.

– För här kan vi vara här på riktigt. Vi kan prata, kolla på naturen och bara vara i nuet. Folk brukar lätt glömma det när det är fast på deras skärmar.

Mira tänkte på vad kvinnan hade sagt. Det var så sant. Hon hade alltid varit så upptagen med sina spel och appar, men hade hon egentligen hunnit uppleva det som var runt omkring henne?

Efter den dagen började Mira gå till parken varje dag. Hon satt på bänken, tittade på träden och pratade med folk utan att sitta med sin skärm. Hon började även prata mer med sina vänner utan att hela tiden hålla på med skärmar och mobiler.

Mira lärde sig även använde teknologin till bättre saker än spel.  Ibland var bara det enklaste sakerna, som att prata med någon eller bara känna på gräset i det fina vädret, som var de bästa sakerna.

Och så förstod Mira att framtiden inte bara handlade om nya tekniska prylar, utan om att balansera mellan alla skärmar och den verkliga världen.

Författare: Amina Khalil

_________

2072

Jag förstod aldrig varför barnen i skolan hatade när vi skulle springa på idrotten. Att springa är lätt. Bara rör på bena och armarna snabbt så kommer du fram. Men nu, när jag springer genom skogen och är rädd för mitt liv, så börjar jag förstå varför de flesta barnen avskydde det.

Jag var född den trettionde april 2051. Den trettionde april 2061 så spreds det ett virus med en skräckinjagande fart. Den spreds genom all vätska. Vatten, vin, öl, mjölk, till och med blod. Effekterna av viruset var att man i början kände sig yr, sen började man hallucinera, sen spy okontrollerbart. Men det värsta av allt var när men blev ett tomt skal. En människa utan känslor, utan empati. Man blev ett djur, man slutade bry sig om andras åsikter eller vad som var rätt och vad som var fel. 

Man jagade bara. Jagade allt levande. Jagade FÖR att leva. Detta virus spreds sig från norra Finland hela vägen ner till södra Argentina. Jag var nio när det hände. Jag bodde i en husbil i västra Tyskland med min familj. Vi skulle bara njuta av sommarn, men det blev inte så. Min mamma blev sjuk bara tre veckor efter nyheterna om att viruset hade kommit ut. Sen spreds det sig till min pappa, så jag hade tagit min lillebrors hand och sprungit. Vi kom till något tyskt sjukhus men dem vi mötte där var till lite hjälp, vilket är ganska förståeligt eftersom vi var tio och sju OCH vi pratade varken engelska eller tyska.

Vi var därför helt ensamma och vilsna I Tyskland utan att kunna vägen hem, samtidigt som världen förvandlades till helvetet. Plötsligt hade de största delarna av Afrika blivit smittat, sen Sydamerika. Världen hade fått panik. Forskare sökte efter ett botemedel, försökte finna anledningen till hur viruset hade kommit till och hur det smittades. De fick snabbt reda på att de smittade hade ett speciellt intresse för rått kött, djur, insekter, skaldjur… människor. 

Inom tre år var största delen av världens befolkning smittade. Det fanns inte längre någon ledare, ingen politiker eller kung, inga fattiga eller rika. Ett kraftigt elavbrott gick genom världen en dag, och hade varit permanent. Samma sak hände snabbt med reningsverk, avloppsrör, skolor, sjukhus men framför allt; lagar.

De få människor som inte hade blivit sjuka blev hänsynslösa. De gjorde vad de kunde för att överleva. För att hitta mat och drink bart vatten. För att skydda sin familj ifrån De smittade. Jag och min bror är några av de som hade överlevt, viket betyder att vi hade blivit like hänsynslösa som de andra överlevarna. 

Det tar mig tillbaka till det nutida, den fjortonde maj 2072. Jag är nitton, min bror sexton. Vi bor i södra Frankrike som vi hade vandrat till för cirka fyra år sedan. Där hade vi träffat några överlevare som räddade oss. Räddade två svältande tonåringar utan någonstans att ta vägen. Det har gjort oss till en sorts familj. Jag och min lillebror Olle, sen en sextioårig man som heter Benedict (fast vi kallar honom Benny), en fyrtiotreårig mamma som heter Sylvia. Hennes tvillingsöner är i min ålder och heter Philippe och Francis. Sen är det ytterligare åtta personer. Tre kvinnor och fem män. Men det är Benny, Sylvia, Philippe och Francis som vi är närmast med. Som är som vår familj.

Men just nu springer jag genom en tät skog. Fyra av De smittade jagar mig. Jagar efter min kropp. Efter mitt kött. Och de är snabba. Rysligt snabba. Vilket fick mig att springa snabbare, i sicksack, över stenar, mellan täta buskar och träd. Allt för att förlora de omänskliga människor som jagar mig. Jag hade varit ute och fiskat i den franska Rivieran. Vattnet såg så ljuvligt ut, och jag var så törstig. Fast jag visste, om jag drack det så skulle jag bli lika vild som De smittade.

Fast när jag körde ner mitt spjut i vattnet, när jag lade fällorna, så hörde jag ett skräckinjagande morr bakom mig. Jag visste vad de var för något innan jag ens. Därför tittade jag inte. Jag tog bara mitt spjut och sprang. Sprang mot basen som tittade låg cirka fem kilometer ifrån Rivieran, fast som faktiskt var en övergiven militär bas. Där fanns det vapen, skydd, sängar, mat, men viktigaste av allt: rent vatten. Därför sprang jag allt vad jag kunde raka vägen hem. Rakt mot min bror, mot Benny, Sylvia, Philippe, Francis och alla andra.

Jag ska inte bli tagen, tänkte jag medan jag sprang allt jag kunde. Medan jag plockade upp en sten och kastade den mot en av De smittades huvuden. KRACK. Jag hörde hur stenen träffade det ruttna skelettet och kollapsade. Mina muskler skrek på mig medan jag sprang genom skogen men jag tvingade mig själv att fortsätta. Ett steg efter det andra. De smittade bakom mig fortsatte att morra och vråla. De hemska ljuden gav mig rysningar. Jag höll spjutet i ett fast grepp och kollade mig snabbt över axeln.

De var nära, fast inte tillräckligt nära för att nå mig. Därför måste jag ta dem innan dem tar mig. Jag vände mig om och sprang baklänges medan jag lyfte upp fiskespjutet i min högra hand. Precis när den omänskliga människan till vänster skulle hoppa på mig så körde jag spjutet rakt genom hens bröst. Jag drog ut spjutet så snabbt jag kunde, fortfarande springandes baklänges och såg hur den dog. Sen gjorde jag samma sak med den i mitten, och mitt hjärta krossades.

Den i mitten var mindre än de andra som hade attackerat. Yngre. Hen måste bara ha varit ett barn när hen hade blivit smittat. När jag hade dödat den sista smittade så föll jag ner på mina knän vid de ruttna, infekterade kropparna. Jag mumlade en bön för de döda liven jag nyss tagit. Jag bad till en gud jag hade slutat tro på sen flera år tillbaka. Bad att dessa själar inte skulle lida längre. Sedan ställde jag mig upp, borstade av smutsen från mina byxor och fortsatte på stigen hemåt. Nu var allting mer dystert. Lika dystert som jag alltid känner när jag har tagit en infekterads liv.

Jag lever dock. Min bror lever och min ny-gamla familj lever. Men till vilket pris? Att kämpa dag och natt efter rent vatten, nyttig föda, kläder och värme. Att alltid vara oroad fall man ska överleva dagen eller inte. Det är inte bara deprimerande, utan också utmattande.

Det är så livet är i världen år 2072. Det var inte något världskrig som gjorde att världen gick under, det var ingen meteorit eller värmebölja. Det var smutsigt vatten. Smutsigt vatten var anledningen till att världen blev helvetet. Eller egentligen var det ju viruset i vattnet som var anledningen. Oavsett hur man ser på det så gick världen under på grund av en vätska allt levande liv behöver. Deppigt, eller hur?

Författare: Emma Broden

_________

Författare: Uppsalamagasinet Luthagsnytt (UMLN) 2025.

LÄS ÄVEN:

Novelltävlingen 2024
(publ. 9 juni 2024)

Novelltävlingen 2022
(publ. 18 juni 2022)

Novelltävlingen 2019
(publ. 25 maj 2019)