0 0
Read Time:6 Minute, 45 Second

[Artikeln är hämtad från UMLN nr. 2, 2022]

 
Text: Åke Pålshammar, neuropsykolog och Emeli Åkerman, ordförande i Uppsala demensförening

>>

 

För ett år sedan dog Esters man Anders i Alzheimers. Ester, som genom sin make på nära håll själv fått uppleva alla de negativa sidorna av denna sjukdom, funderade på om det fanns något sätt att minska risken för att själv slippa drabbas av demens. Eller åtminstone skjuta på det. För fanns det några råd som visat sig ha någon effekt, så skulle hon banne mig följa dem! Det bestämde hon sig för och började göra lite efterforskningar.

Hon inledde med att höra sig för med vänner och bekanta om de visste något sätt. Flera idéer fanns men det var svårt att veta hur vetenskapligt underbyggda de var.

Ester ville gärna ha riktiga fakta att utgå ifrån. Men hur ska man veta vad som gäller när så många nya forskningsrön verkar motsäga varandra? Som den gamla lärare hon var ansåg hon att det bästa sättet var att själv försöka hitta så mycket information som möjligt. Hon googla ämnet och besökte Stadsbiblioteket för lästips. Där fick hon samtidigt tips på allehanda filmer där handlingen kretsar kring demens. Att genom skönlitterära böcker och spelfilm ta till sig hur andra människor upplever likartade situationer som hon själv nyligen har gått igenom, som anhörig till en dement, kändes som läkande bearbetning. Trots det tyckte hon ändå inte att dessa medier lyckades förmedla den typ av vetenskapliga tips och råd hon behövde. Alltså; hur hon kunde minska risken för att det skulle bli som med hennes man.

 

Hon fasade för att tappa kontakten med verkligheten, med sina barn och barnbarn som Anders inte ens kände igen på slutet. 

Märkligt nog hade Anders kunnat spela på sitt gamla munspel som hon en dag, mest på skoj, tagit fram ur hans byrålåda på boendet. Det hade gjort henne förstummad. ”Sången om Elin”. Fantastiskt och obegripligt! Det fanns helt klart oskadade minnesdelar i hjärnan!?

I sitt sökande återkom ständigt tipset om att vara så man kan på alla sätt. Själv hade hon nästan dagligen börjat ta kortare promenader – oavsett väder. Den bästa träningen är den som blir av, tänkte hon och bestämde sig för att gå i trapporna i stället för att ta hissen (även om hon då och då ”fuskade” med att trycka upp matkassarna i hissen medan hon själv tog trapporna.)

Till råden hon fick och bejakade hörde att äta så nyttigt som möjligt. Hon började köpa lite mer frukt och grönt. Hon unnade sig även att då och då lägga en skiva kallrökt lax på ett mörkt mjukt bröd med mosade bitar av avokado under. Det gällde att hitta egna knep för att få mer av de erkänt nyttiga näringsämnena. 

Hon skötte sig så bra hon kunde, men visste också att det tyvärr finns ärftliga hälsoaspekter som inte alltid helt kan tränas bort. Vissa människor har en förhöjd cancerrisk, andra löper större risk att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar. Men man får väl försöka spela korten man har fått så bra man kan, resonerade Ester.  

I många år hade hon varit med i en bokklubb tillsammans med ett tiotal väninnor. De träffades regelbundet hos varandra och hade knytkalas. För Ester betydde dessa träffar mycket! Att det dessutom fanns vetenskapliga bevis på det här med vikten av social stimulans förstod hon efter att ha tagit del av en Youtube-kanal om hjärnans utveckling. Den här typen av träffar kunde utan vidare ses som en rik och blandad stimulanskälla för hjärnan då de aktiverade många olika delar av den. För om hjärncellerna tränades för att bli starka så klarar de påfrestningar bättre, hade hon lärt sig … Var det neuroplasticitet det kallades? Ja, det ville hon bestämt minnas.

 

Illustration: Peder Strandh ©2022

 

Det är lätt att tro att allt som är gott ofta är onyttigt för oss, så därför gladde det Ester att detta med trivsam samvaro och så kallad sinnes- och rörelseträning, till exempel att plocka från fatet och att balansera sin kaffekopp, faktiskt var mums för hjärnan (även om fikabrödet inte var lika odelat nyttigt för kroppen). En massa minnesträning fick hjärnan också när hon och alla andra berättade, kommenterade och lyssnade. Det satte fart på hundratusentals, ja rent av miljontals, celler i de nätverk som utgjorde hjärnans minnesarkiv. 

I bokcirkeln fick hon träna förmågan att planera och organisera. Det gällde allt ifrån hennes klädval och hur hon tog sig till och från träffen, till att baka en viss kaka som var hennes bidrag till knytkalaset. Allt sådant kallas för exekutiva funktioner och dessa behöver tränas för att fungera bra, hade hon lärt sig. Det var också en lämplig kunskap att lägga fram som bevis på att de visst inte bara satt och ”pratade strunt”, som sonen ibland ville antyda.

Ester mindes en artikel i lokaltidningen där en expert hade lovordat dansens förebyggande effekt på demensutveckling. På grund av det anmälde hon sig till en danskurs. Hon ville knappt erkänna det för sig själv, men en hemlig bieffekt hon hoppades på var att kanske träffa någon ny, trevlig bekantskap. Känslan av ensamhet i sig är ju en av riskfaktorerna för att utveckla demens. 

Under sitt idoga letande hade Ester hittat många både vanliga och ovanliga råd, tips och idéer som hon skrev in i en särskild anteckningsbok. Hjärnhälsa skrev hon på framsidan. 

Och som en skänk från ovan hittade hon i dagarna en sammanställning i en bok kallad ”Fem fingrar”.  Den innehöll bra råd inom fem områden: Hälsosam mat, fysiska aktiviteter av alla de slag, hjärngymnastik, och inte minst social stimulans. Och så det femte (fingret): Koll på kroppen; vikten och hur hjärtat och blodkärlen fungerade.

Av en Uppsalaforskare hade hon under ett föredrag fått tipset att göra allt hon kunde för att sova så bra som möjligt. Han hade berättat om en ”tvättmaskin” som startade och spolade bort slaggprodukter i hjärnan medan vi sover. På så sätt skulle skräpet inte samlas på hög och göra så att hjärnan inte kunde jobba som den behövde. Annars kunde hjärncellerna börja ta livet av sig, hade forskaren påstått. Ja, han hade faktiskt sagt så! Usch; celldöd!
Det var något alldeles nytt och Ester grunnade på hur hon skulle få till det där med sömnen lite bättre. Men hon märkte en skillnad att numera, när hon tog ut sig mera fysiskt om dagarna, så blev nattsömnen också bättre.

 

Genrebild.

 

 

Att lyckas träffa någon trevlig partner på den där danskursen var dock inte lika enkelt visade det sig. Istället tog hon mod till sig och gick en dag helt sonika in i en butik för lust och sex och frågade expediten om det möjligtvis fanns något för en äldre kvinna med sköra slemhinnor? Och om det fanns! Det fanns en hel marknad med alla upptänkliga saker att botanisera och njuta av.

Ester hade nu gjort en rad förändringar i sitt liv för att på bästa sätt kunna följa de fem ”fingerråden” som det stod om i den där boken. Men hon kunde samtidigt konstatera att det inte alltid var så lätt att göra rätt alla gånger. Lättjan och gamla vanor ville – liksom ogräs – gärna nästla sig in och ta över, trots hennes tappra försök till förändring.

Hon kom att tänka på en gammal sång om Lasse och handens fingrar: ”Fem smutsiga små fingrar på en smutsig liten hand …”; som blev smutsig av att gräva i sand och därför bestraffades av mamman.

Hon kände ett styng av oro; tänk om hon inte klarade att följa råden? Men visan hon tänkte på slutar lyckligt ändå. För när Lasse står vitklädd inför himlaporten hör han änglarna svara: ”Stig in lille vän, nog se vi väl än att du är lite smutsig förstås. Men så länge du väl, har en ren liten själ, är du välkommen alltid bland oss”. 

Lästips: Bland annat boken Hjärnhälsa. På dina fem fingrar.

Miia Kivipelto, Mai-Lis Hellénius, 2022. 

Notera: Ester och Anders heter egentligen något annat.

 

Författare: Åke Pålshammar, neuropsykolog och Emeli Åkerman, ordförande i Uppsala demensförening

 

 

 

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.