^{• LEVA & VERKA • Villa Hamilton | Kåbo / Stabby / KLICKA BILD! / Artikelförfattare: Maria Klefbeck / Uppsalamagasinet Luthagsnytt}
•

>>
Den 9 maj 1920 föddes Ylva Bodén (då med efternamnet Stiernstedt) i villa Hamilton i Kåbo. Etthundra innehållsrika år finns bevarade, likt årsringar i hennes alltjämt vitala kropp, och dessa avslöjas inte minst av hennes pigga blick.

Ylva tar emot oss i sin lägenhet i Stabby. Medan hennes dotter Görel och mågen John fixar med fikat ute i köket bjuder Ylva oss att sitta ner i de av historia tyngda gustavianska stolarna som står i vardagsrummet. De är vackra och kommer från hennes släkting Erik Gustaf Geijer. Ylva är stolt över sina släktband med Geijer (som var hennes morfars morfar) med vilken hon bland annat också delar det litterära intresset. Ylva Bodén älskar än idag att läsa och följa med i nyhetsflödet. Dottern Görel flikar in att hennes mamma är fenomenal på att återge litterära stycken och utan tvekan reciterar Ylva en av Geijers dikter:

”Jag är i skogen födder, bland berg och skyar blå,
Sedan så blef jag nödder att bo vid Fyris å; Må
kornet, rågen på slätten frodas au så väl, Till
skogen, vågen och bergen trär min själ.”

Barndomen
Intresset för att skriva är något som har följt Ylva Bodén genom livet. Hon har bland annat skrivit ned sin livsberättelse i skriften ”Jädd å lessen” (ej utgiven, red). Med ett målande språk och i ett tempofyllt berättardriv tar Ylva läsaren igenom sina minnen från tidig barndom fram till vuxen ålder. Inledningsvis kan läsaren få känslan av att Ylva skulle ha haft en svår och jobbig barndom. Men hon beskriver att den nog var som den ofta kan te sig för det lilla barnet. På min fråga om vad hon tror skillnaden är på att var barn idag och för 100 år sedan kommer svaret snabbt:
– Jag tror barn har det bättre idag eftersom de får mer frihet.

•Ylva menar att det aldrig är lätt att vara barn. Hon säger att hon själv hade de bästa förutsättningarna under uppväxten: Bra föräldrar, ekonomisk trygghet, kunskap och bildning, etc. Ändå var det emellanåt svårt och ”inte så kul” att vara barn.

För sin tid fick Ylva en liberal uppfostran. Hennes mamma Kate visade på många sätt att hon trodde på sina barns egna förmågor. Görel tillägger att Kate härstammar från den skotska familjen Hamilton vars motto är: ”Through” (genom, red). Om Ylva berättade för sin mamma att hon ville något så brukade hennes mamma säga ”gör det du!”. Ett annat uttryck hon brukade använda var ”ge dig inte över”; att inte låta sig styras av ilska utan istället behålla självbehärskningen.

– Dessa uttryck visar också att mormor hade ett stort förtroende för sina barn. Vad det än gällde så litade hon på att de skulle klara biffen. Dessa av mormors meningar har mamma i sin tur överfört till mig och min syster, säger Görel samtidigt som hon tar fram ett gammalt fotoalbum som nu får trängas på fikabordet.

Ylva beskriver sin pappa, Gordon Stiernstedt (chef för Stockholms handelskammare) som en mycket bildad person.

– Han visste så mycket och var dessutom rak och smeksam.

Ylva är född i morföräldrarnas hus, Villa Hamilton, i Kåbo. Det hus som numera inrymmer Aros Hälsocenter. Än idag har hon sin husläkare där, men läkarbesöken är glesa eftersom hon är frisk som få.

– Görel tyckte att jag borde kolla upp mina blodvärden och göra en hälsokontroll med tanke på min ålder, så jag var där för ett tag sedan och alla prover såg bra ut, konstaterar Ylva obekymrat.

Under uppväxten bestod familjen av hennes mamma, pappa, två äldre systrar, Gunnela och Birgitta, och sin fem år yngre bror Jan. I Stockholm bodde de på Observatoriegatan och senare på Artillerigatan. Ylva gick på Lyceum (gymnasium, red) för flickor på Östermalm och hann bland annat att träffa Raul Wallenberg som ung man då han ingick i hennes äldre systers dansgäng.

^{Ylva och hennes man träffades mer eller mindre i skidbacken. Här är hon i en för tiden moderiktig outfit.
•}
Krig och kärlek
Sommaren 1937 deltog hon i en skolutbytesverksamhet (schüleraustausch) i Tyskland. I Berlin hann hon bland annat se den tyske nazistledaren Hermann Göring komma åkande i en bil på paradgatan Unter den Linden. Efter studenten gick hon på Borgarskolan och läste franska. Sommaren 1939 vistades hon i Saint-Malo i Frankrike. Där blev hon förälskad i en fransman som hon på grund av kriget aldrig mer skulle komma att återse. Från tiden i S:t-Malo har Ylva kvar ett märke som hon alltid bär på sin basker. När kriget bröt ut skickades Ylva hem med en båt som gick i konvoj för hemvändande nordbor. Färden gick från staden Brest till den norska hamnstaden Bergen och därefter följde tågresa hem till Stockholm igen.

Under pågående världskrig arbetade Ylva ett år som sjukvårdsbiträde i Östersund. Hon utbildade sig till sjuksköterska i Röda Korsets regi och arbetade därefter några år i yrket. 1945 var hon och hennes make in spe, Bertil Bodén, på skidsemester i de jämtländska fjällen. Ylva minns hur de satt i spisestuen (matsalen) på Sylarnas fjällstation och hörde den så efterlängtade nyheten: Kriget var slut!
– Plötsligt kom det in en norrman med andan i halsen, berättar hon och rösten antar en allvarsam ton. Det var uppenbart att han hade haft mycket bråttom att korsa gränsen till Sverige, och dessutom hade han ett undvikande beteende.
Man antog senare att mannen hade flytt från Norge. Kanske var han en Quisling?

1946 gifter sig Ylva och Bertil Bodén som var färd- och skidlärare i Åre samt journalist och författare. I september föddes Görel och tre år senare fick Ylva sin andra dotter, Tove.

^{Dottern Görel visar ett foto som föreställer hennes far i skidbacken för halvseklet sedan. Ylva lyssnar och flikar in med minnen.}
•
Sadlar om
Ylva bestämmer sig för att lämna sjuksköterskeyrket bakom sig och utbilda sig till socionom istället. Detta för att kunna tjäna bättre med pengar. År 1950 blir Ylva klar med sin socionomexamen vid Socialhögskolan i Stockholm (nya Sopis, red). Och börjar arbeta som socionom på Torsgatan i Stockholm, därefter i Hökarängen och sedan på PBU (Psykisk barn- och ungdomsvård) i Nacka, ett arbete hon hade tills hon gick i pension 1985. Hon arbetade främst med de föräldrar som sökt sig till mottagningen. Hon betonar vikten av att få hjälp med att formulera sig.

– Pratar man om sina bekymmer kommer man ofta själv på lösningar och ser saker på ett nytt sätt, menar Ylva.

Döden, en del av livet
Maken Bertil avlider 1993 i sviterna av cancer och tio år senare, 2003, dör hennes yngsta dotter Tove i en annan form av cancer.

^{Villa Hamilton i Kåbo. Här på Götavägen 4 föddes Ylva Bodén 1920.}

Hem till Stabby
2010 flyttar Ylva från Nacka till Uppsala för att komma närmare Görel och John, barnbarnet Pål och de tre barnbarnsbarn Agnes, Simon och Jorunn. Hon köper sig en bostadsrätt i Stabby och bor numera bara ett stenkast från sin dotter och måg.

Görel och John kan inte nog betona hur viktig Ylva är i deras liv och hur betydelsefull hon är för hela släkten.

–  Ylva står för den röda tråden och stabiliteten genom flera generationer; någon att samlas till i en föränderlig tid, säger Görel samtidigt som John nickar instämmande.   

Nuet
På min slutliga fråga om vilken tid som hon upplevt bäst i livet svarar Ylva ”NU”!

– Jag har det så bra nu med min familj nära och bor i ett hem som jag trivs i.

Jag kan inte låta bli att tycka det är supercoolt att denna, snart 100 åriga, kvinna som älskat att resa, rida, åka slalom, som har befunnit sig i krigszoner (och tyckt det varit spännande…), varit med och byggt upp den barnpsykiatriska vården i Stockholm (PBU) samt varit med om en otrolig samhälls- och teknikutveckling m.m. ändå tycker att hennes bästa tid är nu!

Måhända möter du Ylva på någon av hennes dagliga promenader runt om i Stabby. Hon brukar slå sig ner en stund på en parkbänk innan hon, med blicken fäst mot framtiden och med stavar och minnen som sällskap, går hemåt igen.

^{KLICKA PÅ BILDEN! Ylva Bodén (född Stiernstedt, 1920) bakom en av hennes namnkunniga släktingars (Erik Gustaf Geijer) gustavianska stolar. Länk till Facebook där Ylva reciterar Geijer,}

<<
________________________________________________________________
^{Artikelförfattare: Maria Klefbeck för Uppsalamagasinet Luthagsnytt #1 2020}