>>
Människorna som begravdes i stenålderns megalitgravar/ stenkammarsgravar var nära släkt med varandra. Det har en internationell forskargrupp ledd från Uppsala universitet slagit fast efter att ha undersökt gravar på Gotland och Irland och i Skottland. Släktskapsbanden kunde spåras längre än tio generationer. Forskningsresultaten publiceras nu i den vetenskapliga tidskriften PNAS.
Kunskapen om jordbruk och boskapsskötsel spreds till Europa under den neolitiska stenåldern omkring 9000 år före vår tideräkning (fvt) och nådde nordvästra Europa och Skandinavien omkring 4000 år fvt. Med början ungefär 4500 fvt framträder megalitiska gravmonument längs den europeiska Atlantkusten. Tusen år senare kommer de även till Skandinavien. Dessa konstruktioner av stora stenblock har förbryllat forskarna och den sociala strukturen bakom grupperna som reste stenarna och deras ursprung har förblivit relativt okända.
Forskargruppen bakom den nya studien kartlade och analyserade arvsmassan hos kvarlevorna efter 24 individer från fem olika megalitgravar på Gotland, Irland och i Skottland. Med hjälp av kol-14-metoden daterades kvarlevorna till mellan 3800 och 2600 år fvt. Man utvann DNA från ben och tänder för kartläggning av arvsmassan. Forskarna jämförde sedan dessa data med den genetiska variationen hos stenåldergrupper och individer från andra delar av Europa. Det visade sig att individerna i megalitgravarna var nära besläktade med neolitiska jordbrukare i norra och västra Europa samt med vissa grupper på den Iberiska halvön. De var dock inte nära släkt med jordbrukargrupper i Centraleuropa.
Forskarna kunde se att män var överrepresenterade i megalitgravarna på de brittiska öarna.
– Vi såg en kontinuitet på fädernesidan över tid, med samma y-kromosom som återkom om och om igen. Kvinnliga släktingar var dock inte uteslutna från de megalitiska gravplatserna eftersom tre av de sex släktrelationer som identifierats i gravarna involverade kvinnor, säger Helena Malmström, forskare vid Uppsala universitet och en av studiens förstaförfattare.
Den genetiska informationen visade att det fanns nära släktskapsförhållanden mellan individerna som hade begravts i megaliterna. En sannolik förälder-barn relation upptäcktes mellan Listhogil-graven vid Carrowmore och Grav 1 vid Primrose Grange, vilka ligger ungefär två kilometer från varandra.
– Det här kom som en överraskning. Det verkar som att dessa neolitiska samhällen var tätt knutna till varandra genom släktrelationer, säger forskaren Federico Sanchez-Quinto vid Uppsala universitet, en av studiens försteförfattare.
På Gotland levde under stenåldern levde främst jägare-samlare, vilka tillhör en annan folkgrupp. Men det var inte dessa människor som begravts i Ansarve-dösen.
– Människorna som begravdes i Ansgarve-graven hade en annan demografisk historia jämfört med samtida jägare-samlare. Det visar att begravningstraditionen vid Ansarve dösen, som pågick över 700 år, upprätthölls av en annan stenåldersgrupp jordbrukare med rötter i Anatolien, säger Magdalena Fraser, forskare vid Uppsala universitet och en av studiens försteförfattare.
– Att vi hittar distinkta släktlinjer på fädernet bland människorna begravda i megaliterna, en överrepresentation av män i vissa gravar och tydliga släktskapsband tyder på att individerna är en del av ett ledande skikt i ett patrilinjärt samhälle snarare än att de representerar ett slumpvist urval från hela dåtidens samhälle säger Mattias Jakobsson, professor vid Uppsala universitet och studiens seniorförfattare.
– Vår studie visar att arkeogenetiken sträcker sig längre än kartläggning av storskaliga folkvandringar, den kan också kan ge oss information om stenålderssamhällen och särskilda fenomen vid den tiden, så som megalitgravarna, säger Federico Sanchez-Quinto.
– De mönster som vi observerat kan vara unika för gravarna vid Primrose, Carrowmore och Ansarve. Framtida studier av andra megaliter behövs för att avgöra om detta är ett allmänt mönster, säger Jan Storå professor i osteoarkeologi vid Stockholms universitet.
.
