Vår samtid – Det största april”skämtet” hittills

Redaktör’ns KröniKåseri >>

Det har skämtats friskt genom åren i samband med aprils inträde i almanackan. Faktum är att det finns belagt att det redan på 1600-talet skämtades – och rimmades på ”sill och vill” – på denna dag i Sverige.

På 1800-talet hakade massmedierna på skämttrenden och började driva med sig själva, om politik och andra samhällsfenomen. Den äldsta kända medievitsen är från 1846 enligt Nordiska museet. Då var det den Londonbaserade tidningen Evening Standard som publicerade en annons om åsnevisning i utkanten av staden varpå människor åkte dit och gick runt och letade efter åsnor. Ingen av de tillresta fann någon åsna varpå de, enligt uppgift, kom att titta på varandra och förstod att det var de själva som var åsnorna.

Uppsalamagasinet Luthagsnytt har sedan starten 2005 ett fryntligt tilltal och här skämtas det emellanåt hej vilt vare sig det står april eller november i almanackan. Humor är som bekant ett nog så aktningsvärt och värdefullt vapen när det kommer till att förhålla sig till det mesta i tillvaron. Inte sällan skämtar man om sådant som egentligen smärtar, sannolikt för att på något vis ta udden av det som gör ont och skrämmer.

Ett utmärkt exempel på den typen av tröst-humor gav den engelske komikern John Cleese strax efter att humorgruppen Monty Pythons-medlemmen Graham Chapman hade dött i sviterna av cancer. Cleese berättade om hur Chapmans sista tid i livet hade sett ut där han låg på sjukhus och hade det (minst sagt) jobbigt.
Sensmoralen i den intervjun var att kamraterna från Monty Python brukade besöka Chapman och att samtalen dem emellan ofta kom att kryddas med humor. Och för alla som någonsin har skrattat med (jag föredrar det ordet framför ”åt”) Monty Pythons humor någon gång kan ju gissa hur vansinnigt roligt detta måste kunna ha varit. En av dem som skämtade allra grövst och skrattade allra mest lär ha varit Graham Chapman själv … Och allt detta på en palliativ vårdavdelning någonstans i England 1989.

Naturligtvis måste det vara den som är drabbad som sätter ribban för hur långt man kan tillåtas att gå i skämtandet. En man som Graham Chapman hade nog inga som helst problem att ta skämten långt bortom vad de flesta av oss skulle tycka var okej. Men nog är det fint att kunna få ta skrattpauser även när livet prövar en som mest. För när annars kan man behöva det goda skrattet lika mycket?

Den som var med när Aids på 1980-talet blev en världsnyhet minns säkert den hysteri som snart blev ett faktum. Skådespelaren Rock Hudson dog 1985 i sviterna av sjukdomomen i USA och följdes fyra år senare av vår egen modedesigner och trendsättare Sighsten Herrgård.
Jag minns hur jag med skräckblandad fascination läste min farmors veckotidningar där reportrarna tycktes köa till Roslagstulls sjukhus infektionsklinik och Sighsten Herrgårds sjuksäng. Döden var så nära i dessa intervjuer och ändå lyckades han att behålla känslonyanserna och emellanåt också skämta. Detta kom för mig att tas som bevis för hans enastående mod i den svåra kamp han utkämpade – och dessvärre oundvikligen skulle förlora 1989.

Och sedan har vi slapp stick-lustigheterna, den karga ironins (ibland) fnissframkallande motsvarighet och halka-på-bananskal-humorn. Att humorn ät viktig, att skrattet helar och hjälper oss att stå ut under alla omständigheter råder det ingen tvekan om. I synnerhet inte idag med tanke på hur omvärlden ser ut – likt en fusion mellan lustiga huset och dess motsats spökhuset.

Så, för dig som nu väntade dig ett aprilskämt från mig säger jag bara; stanna upp en stund och se dig omkring, registrera och … Ja, vad känner du för … Kanske att skratta, eller!?

Signerat Peder Strandh, redaktör’n

Observera att texten i artikeln inte nödvändigtvis speglar Uppsalamagasinet Luthagsnytts synsätt och värderingar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.