STRANDHHUGGET: Anna Skarhed – nu lämnar hon Stabby för Göteborg

(STRANDHHUGGET / ANNA SKARHED / JUSTITIEKANSLERN / JK / STABBY ALLÉ / 2018-4) 

>>
Efter drygt tjugo år i sitt romantiska hus, byggt 1912, går nu flyttlasset från Stabby allé mot Göteborg. För UM Luthagsnytt berättar Anna Skarhed om vägen från barndomsstaden Linköping, sin tid i Luthagen och planerna för framtiden på ”Sveriges framsida”.

Den som någon gång har passerat Stabby allé, gatan som leder från Börjegatan i öst till Stabbylyckans park i väst, har sannolikt noterat det gula huset innanför det gröna järnstaketet med nummer fjorton. Det biter sig fast invid den korsande cykelbanan som sedan några år binder ihop Prästgårdsgatan, Stabby allé och Norrlandsgatan och med sina dryga etthundra år står det idag bergfast mellan villor, radhus, flervåningshus och Åkerlyckans lekpark. Mycket har hänt under dess sekel på adressen; Stabby allés grusväg som småningom blev asfalterad, Enköpingsgatan som helt försvann för att ersättas med villa- och radhusträdgårdar samt en omläggning från vänster- till högertrafik 1967.

Annas make, barnläkaren Lars Holmquist (Foto: Privat)

Men vår egentliga historia tar sin början den 20 januari 1952. Det var då som makarna Skarhed, båda folkskollärare i Linköping, fick tillökning i form av en liten flicka som fick namnet Anna Maria. Att den lilla östgötatjejen skulle komma att göra en kometkarriär inom svensk juridik och dessutom skriva historia som landets första kvinnliga justitiekansler var sannolikt inte något man kan ha anat hemma vid köksbordet i ”Stångåstaden”. Men så skulle det komma att bli.

När vägar möts
När Anna var elva år kom hennes blivande make, västgöten Lars Holmquist, till Uppsala för att studera. Vid sidan om läkarstudierna kom han snart att engagera sig i nationslivet (Västgöta nation, naturligtvis). Där avancerade han i hierarkin och hann både titulera sig förste curator och sedermera även Curator Curatorum. Liksom sin blivande fru hade nationsentusiasten också ett stort intresse för sång, inte minst i körform, varför han snart kom att ingå i såväl OD som Allmänna sången.
1972 skulle universitetets dåvarande director musices Carl-Rune Larsson, och med hjälp av Allmänna Sången, sätta upp Giuseppe Verdis Requiem. Det var i samband med de många repetitionerna av den mäktiga mässan som den nyutbildade unge läkaren Lars kom att lära känna körens – genom tiderna första – kvinnliga sekreterare, juridikstuderande Anna Skarhed. Hon sjöng andra alt och till Verdis smäktande toner uppstod snart tycke mellan Anna och Lars.
– Det gick väldigt snabbt, skrattar Anna Skarhed när vi nu ses inne i det nästan helt tömda huset på Stabby allé. Året därpå gifte vi oss och flyttade in i en liten tvårummare på Luthagsesplanaden 32 C.
Under Annas resterande studietid vid Uppsala universitets juridiska fakultet pendlade Lars till arbetet på barnsjukhuset i Västerås.

– Jag tog min Jur. kand. 1977 och strax därefter flyttade vi från Uppsala till Göteborg där Lars hade fått en tjänst som gastroenterolog (En disciplin som rör sjukdomar i mag- och tarmkanalen, samt hepatologin; gallvägarlever och bukspottkörtel, reds anm) på Östra Sjukhusets barnavdelning.
Samtidigt sökte och fick juristen Anna en notarietjänst vid Göteborgs tingsrätt, följt av en anställning i Hovrätten för Västra Sverige.

På västfronten idel nytt
Anna har visat mig in i det som har varit hennes och maken Lars hem de senaste 21 åren. Det som återstår av parets bohag är en soffa, några stolar, ett par bord, Annas säng samt ett antal flyttkartonger med ’Göteborgs Bärarelag’ tryckt på sidorna.
– Lars utgjorde förtrupp och flyttade in i vår lägenhet i Göteborg för några veckor sedan, berättar Anna samtidigt som vi slår oss ned i den gamla soffan i vardagsrummet. Det återstår några saker för mig att ta hand om innan jag snart ansluter i Göteborg.
Att valet föll på Göteborg har framförallt att göra med att delar av familjen finns där sedan tidigare. Dessutom känner ju paret staden som sin eftersom de bodde där nästan femton år.

– Vi kommer förstås att sakna våra vänner, sakna Luthagen och i synnerhet Stabby, konstaterar hon retoriskt. Tänk att kunna bo centralt i Sveriges fjärde största stad och samtidigt ha sin egen tomt och vintertid kunna spänna på sig skidorna på farstukvisten och åka direkt ut i naturen, det är fantastiskt. Dessutom har jag kunnat cykla till Resecentrum varifrån jag har pendlat med tåg till jobbet i Stockholm under många år. Det har varit ett fantastiskt privilegierat liv. Men nu siktar vi framåt på ”framsidan” och att umgås med barnbarnet – det ska bli härligt!
(StrandhHugget fortsätter nedanför bilden)

I österled — åter till Uppsala och Stabby
Annas och Lars båda döttrar föddes under parets tid i 1980-talets Göteborg. 1991 flyttade familjen sedan österut, till Eskilstuna, där blev Lars chef vid barnkliniken och Anna rådman, dvs. domare i tingsrätten. Fem år senare tillträdde Lars Holmquist tjänsten som chef för Akademiska sjukhusets barnsjukhus. Med till Uppsala flyttade naturligtvis hela familjen och Anna Skarhed fick en tjänst som rådman i Uppsala tingsrätt. Det var i samband med återkomsten till Uppsala som hemadressen kom att bli Stabby allé 14.

– Vi tog över huset efter Eskil Franck och hans hustru Kerstin som hade bott här när deras barn växte upp, och före dem …
Anna pausar ett ögonblick och säger sedan att ”huset förtjänar sin alldeles egen berättelse med tanke på allt som skett i och runt det”. Jag lovar att återkomma till henne och de nya ägarna i ärendet i framtiden.
År 1998 drabbades Lars av en stroke vilket naturligtvis var något som påverkade hela familjen.
– Men Lars har alltid varit väldigt energisk och positivt lagd, och trots att han fick ett bestående handikapp har han kunnat leva ett aktivt liv. Även om han p.g.a. sin afasi inte har kunnat arbeta kliniskt som läkare har han ända fram till nu, när han snart fyller 75, haft en arbetsplats och utfört vissa uppdrag på barnsjukhuset.
(StrandhHugget fortsätter nedanför bilden)

Huvudstaden, barndomsstaden och JK
Efter en tid, runt millennieskiftet, som enhetschef vid Domstolsverket följt av arbete på Justitiedepartementet fick Anna anledning att återvända till sin barndoms gator. Som lagman i Linköpings tingsrätt blev det visserligen en hel del pendlande mellan familjebostaden hemma i Stabby och östgötametropolen. Men är det något hon stolt kallar sig själv så är det ”tågpendlare”. 2005 utnämndes hon sedan till justitieråd i Högsta domstolen för att fyra år senare kunna titulera sig Sveriges justitiekansler. I nästan nio år, fram till den första september i år, innehade hon det drygt 300-åriga ämbetet, som då övertogs av Marie Heidenborg, också hon med en bakgrund som domare i Högsta domstolen.

Efter att ha visat mig runt i det relativt lilla men oerhört charmiga 1910-talshuset med hennes och makens samt döttrarnas tidigare sovrum, den fantastiskt välbevarade vedspisen på övervåningen samt läckra 70-talstapeter i ett av de mindre hörnrummen så anar jag för första gången en viss otålighet – dock icke alls otrevlig – i hennes stämma.
– Nej, nu måste jag ta tag i det sista i trädgården, säger hon och glider vant i ett par gummistövlar som stått parkerade invid den dörren som leder ut till trädgården. Jag har redan krattat gräsmattan på löv ett antal gånger, men det kommer ju mer allteftersom så det är bara att vara ihärdig.
Det är som om autopiloten går igång hos Anna och plötsligt står jag och iakttar en justitiekansler emerita som krattar för glatta livet, eller snarare glad med det liv som har varit, -är och säkerligen kommer att bli.

Väl valda ord till Luthagens gagn
När jag har hjälpt henne med att flytta en trädgårdslåda från gräsmattan till den stenbelagda gången tar Anna Skarhed upp sin vision för Luthagen och särskilt hennes gamla kvarter i och bortom Stabby.
– Just den närhet till naturupplevelser som erbjuds Uppsalaborna i form av Stabbyskogen och fälten där bortom är det oerhört viktig att man värnar.
Hon pekar i Stabby allés västliga riktning och fortsätter:

– Med tanke på den helt nya stadsdel som byggts upp vid gamla cementgjuteriet (området som utgår från Mimmi Ekholms plats, reds anm) och alla dess boende så blev det än viktigare att bevara denna närhet till natur och därmed friluftsliv och annan rekreation.
Jag ser att hon tar sats innan hon använder ett vardagligt styrkeuttryck som jag finner extra laddat när det kommer från vår förra JK: ”Det vore puckat att bebygga Stabbyfälten”

Hon uttrycker också en frustration över att man i vissa kretsar fortfarande umgås med tanken på att bebygga och på andra sätt exploatera Seminarieparken.
– Att förstöra den gröna lungan och bygga där är respektlöst, inte minst med tanke på platsens rika historia.
(StrandhHugget fortsätter nedanför bilden)

Åkerlyckans lekpark sedd från Annas och Lars ena hallfönster. Närmast ses en liten del av den egna trädgården.

Anna Skarhed betonar vikten av att man går varligt fram när man planerar för framtiden i stadsdelen.
Nu återstår för undertecknad och övriga redaktionen att önska makarna Holmquist-Skarhed lycka till när de slår ned bopålarna i Göteborg. Jag är säker på att de kommer att trivas alldeles förträffligt … Men de kommer säkert att sakna Luthagen någon gång ibland. Att tro någonting annat vore rent ”puckat”, för att citera vår tidigare luthagsgranne, Anna Skarhed.
_____________________________
Signerat Peder Strandh, redaktör’n
________________________________
Till sist — en ’duopie’:

Peder Strandh tillsammans med Anna Skarhed i hennes trädgård, november 2018.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.