ENLIGT REDAKTÖR’N: Nolltolerans för kriminalitet

>>     
Forskningen är obehagligt överens om att våldet i samhället har ökat. Malmö är sedan länge hårt drabbat och figurerar i media i tid och otid med nya skjutningar, liksom vissa stadsdelar i huvudstaden och Göteborg. Det rapporteras om rena avrättningar, och försök till sådana, som sker på allmän plats runt om i Sverige nuförtiden. Och nästan uteslutande rör det sig då om ”uppgörelser inom kriminella kretsar”, konstateras det torrt i brist på vittnen som törs eller vill träda fram samt (där denne/ dessa har överlevt) osamarbetsvilliga offer.

Här i Uppsala ligger vi, tack och lov, statistiskt en bit efter storstäderna. Men vi har också fått vår beskärda del av parallellsamhällets beska frukter. Avrättningen i Boländerna (utanför en hamburgerrestaurang), i Stenhagen (utanför en pizzeria) och nu senast mordförsöket inne på restaurang Capri i Flogsta, för att nämna några som etiketterats ”uppgörelser inom kriminella kretsar”. 

Grader i helvetet
Att mörda någon är naturligtvis det grövsta brott man kan utföra och får lätt misshandel, våldtäkter och rån att framstå som ”mildare” i jämförelse. Men som det skulle kunna uttryckas; ”alla är vi barn i början”, ”någonstans måste man börja” eller ”även en sjumilafärd inleds med ett första steg” … Steget från att råna någon till att begå mord må vara långt. Men när, till exempel, en person begår sitt första personrån så är det ett ytterst stort bekymmer för samhället. Och om inget drastiskt görs för att avskräcka personen från att fortsätta på den kriminella banan så väntar – säkert som Amen i kyrkan – ännu större problem för samhället i framtiden – i värsta scenariet; i form av dödsoffer.

Nyanser
Att Uppsala (ovan nämnda exempel till trots) ändå kan sägas släpa efter storstädernas dystra statistik beror säkert delvis på lokalpolisområdeschefens, Jale Poljarevius, insatser med att ”störa buset”. Tyvärr visar rapporter från ex. den sedan länge hårt prövade Rinkeby-Tensta-orten att polisens ”störande” snarare tvingar buset till andra jaktmarker. Sundbyberg och Täby har märkt av en klart ökad rånstatistik i kölvattnet på norrortspolisens insatser i just Rinkeby-Tensta.
Samma sak lär gälla för resten av vårt land, så även i Uppsala. När lokalpolisen har punktmarkerat och stört buset här hemma så har det fört med sig att man sett en ökad [kriminell] rörelse/ aktivitet vid bl.a. Brantingstorg. Att ”störa” är bra men inte gott nog.
Vi behöver en nolltolerans mot kriminaliteten och den ska inte störas utan stoppas. Jag är övertygad om att polisen gör allt de förmår med de resurser de har till sitt förfogande. Här krävs en nationell samling kring nolltolerans för kriminaliteten där staten tar ledningen och kommunerna verkställer (med medel som måste skjutas till) på lokalnivå. Möjligen är det en överdriven lösning med militära insatser för att stävja kriminaliteten. Men dock ett konkret förslag på lösning. Andra vill öka antalet poliser i landet med 3000 inom den närmsta tioårsperioden, också det en konkret lösning. Att däremot göra som Miljöpartiets Isabella Lövin och (fritt tolkat, red.) påstå att sanningen svärtar ner bilden av Sverige och att det inte är så illa ställt som det framställs, hjälper föga i kampen mot kriminaliteten. Vad värre är, när det kommer från en regeringsföreträdare; det går stick i stäv med min efterfrågade nolltolerans mot kriminalitet.

Till sist
Som samhällskropp bör vi söka förklaringar till varför människor väljer att hänfalla till kriminalitet. Men vi måste också komma ihåg att dessa förklaringar aldrig kommer att kunna ersätta eller ens komma i närheten av en ursäkt. Sådan grundläggande kunskap lär vi våra barn när de när de är i förskoleåldern.

En annan elementär sak (kan tyckas) är att det svenska samhället alltid måste stå på offrets sida och inte lägga det begränsade krutet på att gräva fram mer eller mindre krystade ursäkter och förmildrande omständigheter till varför någon väljer den kriminella banan och drabbar oskyldiga medborgare. För det ändamålet finns en hel yrkeskår och den kallas för försvarsadvokater. Det måste, bortom all rimlig tvivel, stå klart att man som samhällsmedborgare förväntas ställa upp på det uppförandekontrakt vår gemensamma lagbok utgör. Om man medvetet väljer att bryta samhällskontraktet så måste det stå lika klart – för var och en – att det kostar långt mer än man någonsin kan vinna. Inte minst ur respekthänseende.
Respect!
// Signerat Peder L.G. StrandH, redaktör’n
Observera att texten är personlig och inte nödvändigtvis speglar Um Luthagsnytts åsikter. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.