Redaktör’n dribblar runt
>>
Inför söndagens semiderby oroade jag mig först för att vädret skulle sabba festen, därefter hur jag skulle förhålla mig till att två (av mina tre) favoritlag skulle mötas. ÖSK är min barndoms lag, Sirius är min hemstads stolthet och AIK har tagit emot mig som en familjemedlem. Men så slog förnuftet till och jag insåg att det fina med idrott är den gemensamma förbrödring den för med sig när den är som den skall.
Så glada i hågen tågade jag och dottern iväg till Studan, tillsammans med min gudson och hans mamma – båda hardcore AIK:are. Väl där sjöng norra stå:s kör på sedvanligt vis och stämningen infann sig á la bums. Avspark skedde enligt tidtabell – känn på den SJ – och några (kändes det som) minuter senare drabbades vi av en straff. Ett – noll till gästerna var ett faktum innan jag ens hunnit få koll på bollen. Herrejisses, var ungefär vad jag och tusentals andra Siriussupportrar tänkte. Första halvlek ägdes av AIK, tveklöst.
När den andra halvleken drog igång stod det 0-3 till gästerna och inte ens en kopp Lindvalls förmådde trösta den taskiga bismak motgångarna på gräsplanen gett mig. Men då, den första kvarten på andra halvleken tycktes det mig som om något hade hänt i de blåsvartrandiga matchställen; passningsspelet funkade och Sirius kunde bita sig fast på AIKs planhalva. Men något riktigt farligt avslut kom vi inte ens i närheten av (…) Jag ska göra plågan kort och konstaterar torrt att vi torskade mot ett denna söndag helt klart överlägset AIK. Sirius assisterande tränare, Thomas Lagerlöf, summerade eländet väl på presskonferensen som följde på drabbningen. ”Vi var sega idag (…) och gjorde tvärtemot vad AIK förmådde, vi presterade inte tillräckligt”.
Studenternas IP är snart ett minne blott i sin nuvarande utformning. På ett sätt är det lite sorgligt. Den närhet till spelarna – i synnerhet efter matcherna – som t.ex. denna söndag kunde upplevas bland de tålmodiga autografjägarns utanför spelarnas omklädningsrum … Den närheten kommer att effektivt byggas bort, är jag rädd. Denna söndag såg jag barn och ungdomar som surrade likt flugor runt AIK:s spelare när dess kom ut från omklädningsrummet (Sirius spelare var inte, av fullt förståeliga skäl, på foto- och autografhumör och försvann snudd på obemärkt). AIKs truppmedlemmar däremot stannade glatt upp och krafsade autografer, blev fotograferade och klappades om av de allra flesta, inklusive den inbitne tillresta supportern och musikern Nicklas Strömstedt.
Den här söndagen må vi ha blivit överkörda av den effektiva bollmaskinen från Solna stad, men det är ju det som är det fina i kråksången; att nästa gång … Då jäklar tar vi dem!
/Redaktör’n
