Signerat Peder Strandh —

Jag har skrivit om det på UMLN:s Instagramkonto tidigare: Lämmeltåget av elever från Tiundaskolan som runt lunchen går till (framförallt) Coop-butiken på Ringgatan i Luthagen. Som vuxen, och dessutom förälder, ringer ett antal larmklockor vid blotta åsynen av mängden ungdomar som söker sig dit på lunch- och andra raster.

Alla vuxna har haft god tid på sig att träna upp den egna impulskontrollen. Denna träning pågår som bäst hos våra barn och ungdomar varför jag reagerar på att det, under arbetsveckans samtliga dagar, kommer många elever från Tiundaskolan till Coops butik på Ringgatan för att inhandla godis, fikabröd, chips och läsk.

– Jo, det stämmer att vi har många grundskoleelever som dagligdags kommer till butiken, bekräftar Roger Dahlberg, mångårig innehavare av butiken, när jag träffar honom efter egen kvällshandling. För vår del är de naturligtvis lika välkomna som vilken annan kund som helst. Men det kan, i synnerhet i dessa coronatider, bli onödigt trångt när så många kommer samtidigt, tillägger han.

Redan tidigare har personalen berättat för mig om att deras uppmaningar till dessa ungdomar, om visad respekt och vikten av att hålla avstånd, inte alltid faller i god jord.
”Det händer att de tramsar emot”, berättar en anställd. ”Och då kan de, på rent tji, gå runt och klämma sönder chokladkakor, kakpaket och smula sönder chipspåsar”, fyller en annan i.
”Någon tog många många meter med blominslagningspapper för att sedan bara slänga det utanför vår entré”, vittnar en tredje.

Jag bestämmer mig för att besöka Coop Ringgatan vid 11-tiden, dagen efter samtalet med Roger Dahlberg. Mitt besök är då av motiverat av att enbart observera.

EN VANLIG TISDAGSLUNCH

Det är en gråmulen novembertisdag och klockan är strax innan elva på förmiddagen när jag stiger in i butiken. Några enstaka kunder – de flesta tillsynes 60+ samt en mamma med sin minsting i barnvagn – strosar runt mellan hyllorna. En av de tre kassorna är öppen och personalen som bemannar den ser för stunden ut att ha en minst sagt lugn tillvaro. En äldre man med munskydd betalar för sin yoghurt, tackar för sig och möter på sin väg ut de första skoleleverna. Jag noterar att de två tjejerna visar hänsyn genom att bereda mannen utrymme att coronatryggt kunna lämna butiken.

Så långt inget att ha någon synunkt på överhuvudtaget, konstaterar jag tyst för mig själv. När tjejerna dessutom fixerar runt butikens salladsbar, med varsin take away-kartong, och börjar fylla på med sallad och annat hälsobringande kan jag inte annat än dra en lättnadens suck. Samtidigt undrar jag vad som får dem att köpa sallad i en affär, för sina egna privata pengar, när de i den egna skolrestaurangen alltid kan äta sallad – samt minst ett vegetariskt alternativ till dagens lunch – på skattebetalarnas bekostnad.

DAGENS LUNCH

Strax efter tjejerna kommer sedan grupper om fem till tio elever och (med tre undantag för en banan samt salladsskålar) samtliga är ute efter att stilla sitt sockerbehov. Jag (o)roar mig med att snegla på de första tjuga elevernas inköp. Det är några 1,5 L Coca-Colaflaskor som får sällskap med åtminstone tre påsar av munkar. Fem stora chokladkakor (med härkomst från Upplands-Väsby) glider ut genom entrédörren liksom litervis från chokladdryckstillverkaren Pucko, julmust och en handfull småpåsar med chips och en baguette. Antalet lösviktsgodispåsar tappar jag snart räkningen på i takt med att min oro blir alltmer påtaglig. Den blir så pass stor att jag känner att jag bara måste höra med ungdomarna varför som driver dem hit på en kort lunchrast, håltimme o.s.v.


VÄCKER INGEN APTIT

Efter en naturlig ”ingång” där jag – som medmänniska och inte reporter – ber en yngliing att ta ut sin elscooter (hen kommer inte från Tiundaskolan) från butiken börjar vi snacka. Min inledande fråga är rätt uppenbar:  Varför kommer så många av er hit när ni istället kunde sitta och äta i lugn och ro i er matsal?

– Du skulle bara ana hur stökigt och skitigt det är i det du kallar ”matsal”, säger en killkompis till hen med elscootern. Det finns ingen som helst matro.

De andra som samlats runt oss instämmer ljudligt och ett par av dem förklarar att den mat som serveras i skolrestaurangen ”kanske uppskattas av vuxna” men allt som oftast inte väcker aptiten det allra minsta hos dem.

– Det är en massa konstiga saker som linser och allt vad det är. Det smakar nästan ingenting och väldigt sällan smakar det gott, preciserar en tredje.

Men vad skulle ni vilja ha istället då, så att ni inte skulle gå hit och falla i sockerträsket, undrar jag då?

– Det behöver inte vara så märkvärdigt, säger en kille med en baguette och en Pucko i händerna. Vanlig spagetti med köttfärssås, fiskpinnar och sådant som smakar gott.

En annan fyller i att han gärna skulle vilja ha kyckling i olika former; som t.ex. friterad.

Här är det generation nuggets (friterad kyckling à la snabbmatshaken) som snackar, konstaterar jag för mig själv. En av dem sänder ett mycket tydligt budskap:

– Det är klart att de allra flesta av oss elever vet att vi förväntas att lära oss saker på lektionerna. Men det känns som att även luncherna handlar om att vi ska lära oss, men då om all världens konstiga maträtter, ingredienser o.s.v. Och det är vi inte intresserade av. Vi är hungriga och vill äta något som är gott och ger oss energi till att orka resten av dagen.

Jag förbluffas och gläds åt det klockrena resonemanget. Det kommer likt en logisk snyting mitt i plytet på de bestämmande vuxna. Något som absolut måste tas med i planeringen inför framtidens skolmenyer.
Här vill jag förtydliga att jag hann tala med ett drygt tiotal av de ca. 120 eleverna som kom under den tisdagslunch jag hängde på Coop Ringgatan. Jag fick i princip samstämmiga motivationer till varför de valde att gå till affären och handla i stället för att äta i skolornas (här nämndes även närliggande Fyrisskolan) restauranger.

VAD SÄGER VUXENVÄRLDENS BESLUTSFATTARE?

Här tvingas vi att ta en så kallad ”rain check” i väntan på att Jenny Westergren, rektor på Tiundaskolan, ringer tillbaka till mig. Jag misstänker skarpt att hon är en väldigt upptagen person då jag i våras kontaktade henne i ett annat ärende och bad om att bli uppringd — och ännu inte har hört ett ljud därifrån.
Efter mitt besök på Coop for jag resolut raka vägen till Tiundskolan i en naiv förhoppning om att kanske kunna få till ett snabbt, åtminstone första, möte på stående fot. Men varken Jenny Westergren eller den biträdande rektorn, Cecilia Sundman, var anträffbara där och då.
Nu avvaktar jag och hoppas på att bli kontaktad av Tiundaskolans ledning inom kort. För att få veta vad som görs för att styra om lämmeltåget mot skolrestaurangen igen.

Och ja ja, jag vet! Troligtvis strosade du, liksom jag någon gång emellanåt, i väg från skolan för att unna dig något gott. Så ska det naturligtvis vara. Men det jag såg i tisdags var i allra högsta grad alarmerande och måste adresseras så snart som det bara är görligt.

Peder Strandh, UMLN


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.