UMLN:s redaktör Peder Strandh om förlusten av ett husdjur och vad som händer sedan.

När ett husdjur dör är det (rimligtvis) en stor sorg och saknad som följer. Det handlar trots allt om en familjemedlem som lämnar oss och i och med det uppstår ett—till synes—oöverskådligt tomrum. Det kan röra sig om precis vilket sorts djur som helst, alltifrån hundar och katter till gnagare, amfibier och reptiler. Döden är oss ett ofrånkomligt och definitivt mysterium. Något de flesta av oss brottas  med att acceptera – såväl den egna förgängelsen som nära och käras bortgång.

Jag är uppvuxen med djur. När jag föddes hade mina föräldrar boxern Roy. Han kom att bli min storebror och ställde upp, i vått och torrt, på allt en få-årig parvel som jag då kunde tänkas hitta på. Så tålmodig och lojal.
Strax efter Roys ankomst till familjen skaffade vi också undulaten Niklas (som senare skulle visa sig vara en hona). Vid det tillfället var jag bara cirka fyra år. Men jag har många härliga minnen av de båda! Roy som jag fick kela med hur mycket jag ville, åka kälke bakom och som såg och lyssnade på mig. Niklas som satt på mitt huvud eller flög ner och åt av min filmjölk, sittande på skålens lätt sluttande kant.

Detta utspelade sig på 1970-talet på Ekängsgatan i Örebros centrala södra delar. Där och då, precis som överallt annars, rann livets timglas oåterkalleligt. ”Niklas försvann genom ett fönster” berättade min far när jag en dag kom hem. Ojojoj, vad jag grät och letade, visslade och ropade hennes namn i och runt Ekängsparken … Till ingen nytta. Ett par år senare kom jag hem från skolan och möttes av en ännu tjockare emotionell luft innanför dörren på fjärde våningen. Min bäste vän, tillika storebror, Roy hade gått bort. I stället för att—som jag alltid gjorde—ta honom med på ännu en av våra långa eftermiddagspromenader så ställdes jag inför livets ofrånkomliga faktum. Roy var död. Jag grät och grät och fick efter några dagar veta (i något sorts desperat och missriktat försök att underlätta min förlust av Roy?) att det var han som hade bitit ihjäl Niklas … Hon hade aldrig flugit ut genom fönstret utan slutat sina dagar i min storebrors käft.
Det förändrade emellertid ingenting i mina ögon. Jag saknade både Niklas och Roy men kände aldrig någon vrede gentemot den sistnämnde för att han följde sin jaktinstinkt. Jag var kanske åtta år gammal och insåg redan då att naturen är vad den är och det är som det ska vara.

Sedan dess har familjen haft kennel av Bedlingtonterrier, vi hade ett par dobermann pischers, airdale terrier, irländska settrar (m.fl.) samt fuxen Hennesey som gick på sommarbete bland hundkex och klöver, vilka räckte henne till magen, intill vår sommarstuga utmed Notbodvaägen i Hampetorp. Alla dessa kära vänner är sedan länge döda. Det var min mor som introducerade mig för katter på riktigt. Hennes bondkatter Gullan och därefter Gustaf lärde mig tålmodigt att förstå och ”tala” kattspråket. När jag flyttade hemifrån som 16-åring dröjde det inte länge förrän katten blev mitt husdjur. Ellinor, Charlie, Mao och Stalle och efter flytten till Uppsala Max … Och nu levande Saskia. Så många nära vänner som kommit in i mitt liv, förgyllt det och speglat mig oförblommerat som den jag är. Så många älskade vänner som sedan dess har lämnat mig (rundat hörnet, som jag brukar uttrycka det), med en saknad som får stjärnhimlen att te sig taffligt obetydlig.


Örebro har sin djurkyrkogård Franciskuslunden. Där vilar mina och min släkts husdjur sedan 1960-talet. Varje vecka åkte min farmor och faster ut till gravarna och smyckade dem med färska snittblommor och andra kärleksattribut. Ofta följde jag med till Pajas, Ludde, Pysen, Snobben och Dutys grav. Intill dem vilar, sedan 2002, min lilla kattfröken Mao med mitt hemmasnickrade träkors som enda markering. Min Gud så saknaden kan värka!
När min familjs förra katt, Max, somnade in (2009) var vi ovetande om att Uppsala sedan 2006 har en viloplats för husdjur: Minneslunden – Djurens vilorum ligger intill Hammarby kyrkogård (i Ulleråkersområdet, söder om Uppsala). Det är Djurens Vänner Uppsala som äger och förvaltar denna så viktiga plats för minnen av sann gemenskap. Nu vet vi i familjen det, och hoppas att fler djurvänner (som mot förmodan har missat detta) ska kunna finna tröst och glädjas åt våra husdjurs Minneslund.

Om du önskar få kontakt med Djurens Vänner i Uppsala kan du gå via deras  webbsidas kontaktformulär!

Från mig till Djurens Vänner i Uppsala vill jag rikta ett hjärtligt tack!


Peder Strandh, redaktör UMLN

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.